Det gamla namnet passar inte längre
Jag kände att jag var tvungen att ändra namn på bloggen. När jag skapade den förra så var jag deppig. Jag visste inte vad som väntade och var allmänt rädd och orolig. Jag är fortfarande orolig, varje dag.
Min älskade Mohammed har äntligen kommit. Den 16 maj 2011 tittade han ut, inte med vanlig förlossning såklart, Mohammed ville visa oss att han är inte som alla andra. Nej det blev kejsarsnitt egentligen, eftersom läkaren på en tillväxtundersökning fredag den 13 maj tyckte att det var för lite fostervatten och att navelsträngen inte fungerade så bra som den skulle.
Den 16 maj åkte vi då in till sjukhuset kl 8. Tänker skriva en förlossningsberättelse senare. Kl. 11.07 tittade han ut. Jag började storgråta såklart.
Mohammed är helt underbar. Jag älskar honom så mycket så jag nästan får panik ibland, när jag tänker på att han faktiskt är allvarligt sjuk. Jag vill bara kunna njuta av honom, men där i bakhuvudet ligger oron nästan hela tiden. Han har klarat den första operationen, vilket jag är otroligt tacksam för, men fler återstår. Fler och mer komplicerade operationer än den som han redan gjort. Jag tänker inte på vad som skulle hända och hur jag skulle känna om Mohammed inte klarar någon av operationerna. Det går inte, om jag tänkte på det så skulle jag på riktigt bli galen. Någon gång när jag har snuddat vid tanken så har tårarna börjat rinna på direkten. Jag måste tro att han kommer att klara operationerna. Det känns som en lång tunnel som vi har gått in i, och vi har kommit en liten bit på vägen. Jag kan se ljuset på andra sidan men det är låååångt bort. Ja, det här låter som en klycsha, men det känns verkligen så.
Att Mohammed har Downs Syndrom tänker jag på många gånger varje dag. Men det är oftast inte negativa tankar, som det var förut. Jag bara konstaterar att så är det.
Något som jag har upptäckt med mig själv är att det av någon anledning känns viktigt för mig när jag pratar med folk, att berätta att jag hade möjlighet att göra abort. Det är inte speciellt svårt att få fram i för sig, för nästan alla man pratar med frågar direkt om man visste om detta innan förlossningen. Jag visste om innan och jag visste så tidigt att jag hade kunnat göra abort. Jag satt och tänkte häromdagen på varför det känns så viktigt att berätta det. Till slut kom jag på att det nog beror på att jag inte vill att folk ska tycka synd om mig. Jag vill inte att de ska tänka "stackars henne, hon fick inte det barn hon ville och nu kan hon inte göra något åt det". jag tycker verkligen själv inte att det är synd om mig. Det här hände mig och det var meningen. Jag vill hellre att folk vet att jag faktiskt hade ett val, så på sätt och vis så är det jag som har valt det här. Och inte en endaste liten uns av mig ångrar mitt val. Jag skulle göra om samma val tusen gånger om. Det skulle ng vem som helst göra, för när man väl har sett sitt barn så spelar det ingen roll om det är annorlunda eller inte. Det är ens barn, en egen del av sig själv, och då spelar det ingen roll. I alla fall tror jag att de flesta människor fungerar så.
Något som jag inte tycker om är när folk frågar, det händer inte så ofta och när det väl händer är det nästan alltid en icke-svensk, om jag eller min man har Downs Syndrom i släkten, om vi är kusiner, och så vidare. De vill hitta ett svar till varför jag har fått ett barn med ds. Men ärligt talat så struntar jag nu för tiden (jag har också funderat myyycket på varför detta hände mig men har slutat med det) i varför detta hände mig. Och det irriterar mig varför de är så intresserade av just det? Ja, det var kanske så att det var något fel på mitt ägg, men nej jag känner mig inte rutten eller värdelös för det. Tvärtom, jag är stolt över att ha fått ett så bedårande barn, Mashallah.
Nu ligger jag i sängen, med Aida och Issam på ena sidan och Mohammed på den andra. Lyckan är verkligen total över mina barn. Jag är så tacksam för dem och jag ber till Gud varje dag att han ska låta mig behålla dem Inshallah.
Imorgon ska vi till sjukhuset för vägning och säkert lite annat smått och gott. Det låter kanske inte så livat men det är det, för jag är extremt förväntansfull för hur mycket Mohammed har gått upp i vikt. Om han har gått ner eller ligger kvar på samma vikt så kommer jag nog börja gråta, på riktigt. Så vi får verkligen hoppas att han har gått upp. För nu räcker det med gråtande på sjukhus, Inshallah. Överhuvudtaget hppas jag att det räcker med några längre vistelser på sjukhus nu för ett tag. Om jag får önska så blir nästa längre vistelse på sjukhus vid Mohammeds nästa operation. Även om personalen på avd. Q63 på Astrid Lindgren är helt underbara. Alltså, jag vet inte om de är människor eller änglar. Eller jo, jag vet att de är människor, men utan tvekan måste det vara några av landets snällaste och mest omtänksamma kvinnor som man samlat på samma arbetsplats.
Även i Lund trivdes jag väldigt bra. Där hade vi dessutom eget rum hela tiden. Fast bäst var det ju förstås när jag och Mohammed fick sova med de andra på Ronald-huset.
Jag längtar faktiskt tillbaks till Lund. För när man är där så betyder det att det ska ske något som förhoppningsvis kommer att få min son att må bättre. Jag trivdes jättebra på avdelningen, på ronald-huset och i staden överhuvudtaget. Och dessutom ligger det ju nära Malmö, som nog är världens mysigaste stad.
Min älskade Mohammed har äntligen kommit. Den 16 maj 2011 tittade han ut, inte med vanlig förlossning såklart, Mohammed ville visa oss att han är inte som alla andra. Nej det blev kejsarsnitt egentligen, eftersom läkaren på en tillväxtundersökning fredag den 13 maj tyckte att det var för lite fostervatten och att navelsträngen inte fungerade så bra som den skulle.
Den 16 maj åkte vi då in till sjukhuset kl 8. Tänker skriva en förlossningsberättelse senare. Kl. 11.07 tittade han ut. Jag började storgråta såklart.
Mohammed är helt underbar. Jag älskar honom så mycket så jag nästan får panik ibland, när jag tänker på att han faktiskt är allvarligt sjuk. Jag vill bara kunna njuta av honom, men där i bakhuvudet ligger oron nästan hela tiden. Han har klarat den första operationen, vilket jag är otroligt tacksam för, men fler återstår. Fler och mer komplicerade operationer än den som han redan gjort. Jag tänker inte på vad som skulle hända och hur jag skulle känna om Mohammed inte klarar någon av operationerna. Det går inte, om jag tänkte på det så skulle jag på riktigt bli galen. Någon gång när jag har snuddat vid tanken så har tårarna börjat rinna på direkten. Jag måste tro att han kommer att klara operationerna. Det känns som en lång tunnel som vi har gått in i, och vi har kommit en liten bit på vägen. Jag kan se ljuset på andra sidan men det är låååångt bort. Ja, det här låter som en klycsha, men det känns verkligen så.
Att Mohammed har Downs Syndrom tänker jag på många gånger varje dag. Men det är oftast inte negativa tankar, som det var förut. Jag bara konstaterar att så är det.
Något som jag har upptäckt med mig själv är att det av någon anledning känns viktigt för mig när jag pratar med folk, att berätta att jag hade möjlighet att göra abort. Det är inte speciellt svårt att få fram i för sig, för nästan alla man pratar med frågar direkt om man visste om detta innan förlossningen. Jag visste om innan och jag visste så tidigt att jag hade kunnat göra abort. Jag satt och tänkte häromdagen på varför det känns så viktigt att berätta det. Till slut kom jag på att det nog beror på att jag inte vill att folk ska tycka synd om mig. Jag vill inte att de ska tänka "stackars henne, hon fick inte det barn hon ville och nu kan hon inte göra något åt det". jag tycker verkligen själv inte att det är synd om mig. Det här hände mig och det var meningen. Jag vill hellre att folk vet att jag faktiskt hade ett val, så på sätt och vis så är det jag som har valt det här. Och inte en endaste liten uns av mig ångrar mitt val. Jag skulle göra om samma val tusen gånger om. Det skulle ng vem som helst göra, för när man väl har sett sitt barn så spelar det ingen roll om det är annorlunda eller inte. Det är ens barn, en egen del av sig själv, och då spelar det ingen roll. I alla fall tror jag att de flesta människor fungerar så.
Något som jag inte tycker om är när folk frågar, det händer inte så ofta och när det väl händer är det nästan alltid en icke-svensk, om jag eller min man har Downs Syndrom i släkten, om vi är kusiner, och så vidare. De vill hitta ett svar till varför jag har fått ett barn med ds. Men ärligt talat så struntar jag nu för tiden (jag har också funderat myyycket på varför detta hände mig men har slutat med det) i varför detta hände mig. Och det irriterar mig varför de är så intresserade av just det? Ja, det var kanske så att det var något fel på mitt ägg, men nej jag känner mig inte rutten eller värdelös för det. Tvärtom, jag är stolt över att ha fått ett så bedårande barn, Mashallah.
Nu ligger jag i sängen, med Aida och Issam på ena sidan och Mohammed på den andra. Lyckan är verkligen total över mina barn. Jag är så tacksam för dem och jag ber till Gud varje dag att han ska låta mig behålla dem Inshallah.
Imorgon ska vi till sjukhuset för vägning och säkert lite annat smått och gott. Det låter kanske inte så livat men det är det, för jag är extremt förväntansfull för hur mycket Mohammed har gått upp i vikt. Om han har gått ner eller ligger kvar på samma vikt så kommer jag nog börja gråta, på riktigt. Så vi får verkligen hoppas att han har gått upp. För nu räcker det med gråtande på sjukhus, Inshallah. Överhuvudtaget hppas jag att det räcker med några längre vistelser på sjukhus nu för ett tag. Om jag får önska så blir nästa längre vistelse på sjukhus vid Mohammeds nästa operation. Även om personalen på avd. Q63 på Astrid Lindgren är helt underbara. Alltså, jag vet inte om de är människor eller änglar. Eller jo, jag vet att de är människor, men utan tvekan måste det vara några av landets snällaste och mest omtänksamma kvinnor som man samlat på samma arbetsplats.
Även i Lund trivdes jag väldigt bra. Där hade vi dessutom eget rum hela tiden. Fast bäst var det ju förstås när jag och Mohammed fick sova med de andra på Ronald-huset.
Jag längtar faktiskt tillbaks till Lund. För när man är där så betyder det att det ska ske något som förhoppningsvis kommer att få min son att må bättre. Jag trivdes jättebra på avdelningen, på ronald-huset och i staden överhuvudtaget. Och dessutom ligger det ju nära Malmö, som nog är världens mysigaste stad.
