Hjäääääälp
Det är extremt mycket nu pappa!! Det är femtioelva avslutningar och sommarshower och presenter till fröknar, böcker som ska hämtas hem, hyllor som ska städas, picknickmaterial som ska köpas in, osvosvosv... Barnen vill vara ute nästan all sin vakna tid och då måste jag ju vara ute med dem, det blir inte stökigt här inne på så sätt men man hinner ju heller aldrig fixa nånting. Jag tycker jag klarar att rodda allting ganska bra dock, du skulle varit stolt över mig pappa. Det har du alltid varit, jag har alltid känt mig bra och tillräcklig i dina ögon. Just nu känns det ibland som att jag står utanför mig själv och tittar på mig, jag står still men runt omkring mig rör sig allting i ultrarapidfart. Jag längtar till veckan efter nästa, då är storbarnen lediga och det är inga långväga lämningar och hämtningar att tänka på.
Nu ska jag bara lägga Ali, den sista busen att vara vaken. Åh så ofta jag tänker på hur mycket du hade älskat Ali.
Ensam
Jag känner ett stort behov av att berätta saker för min pappa. Jag kan ju inte göra det eftersom han inte kan lyssna längre. Därför tänkte jag hädanefter skriva i den här bloggen, som att jag berättar för min pappa. Tänker att det kanske känns bättre då.
Hej pappa.
Jag saknar dig och känner mig ensam ibland. Ingen är riktigt som jag. Du var den som var mest som jag men nu finns du inte kvar och här sitter jag och känner mig ensam. Saknaden efter dig är alltid stor men ibland känns den helt ofantlig. Igår träffade jag en rasist på Citygross. Han frågade kassören om han hade sett att jag hade två flak med läsk under vagnen, "såna som henne måste man hålla koll på". Häromdagen gick en gubbe efter mig på tåget och kallade mig för gris. Jag blir trakasserad i mitt eget land pappa, det känns inte roligt alls. Du vet ju hur mycket jag älskar Sverige och jag vet hur mycket du älskade Sverige men ibland funderar jag på att flytta härifrån. Jag kommer nog aldrig göra det men ändå, att jag överhuvudtaget har tänkt på det, förvånar mig.
Jag känner mig som en outsider i mitt eget land pappa. Som en outsider i min egen släkt. Ibland som en outsider i mitt eget hem. Jag önskar att du var här. Jag brukar stå vid köksdörren och titta ut och gråta. Jag ser syrenerna utanför men vet att du aldrig mer kommer sitta nedanför dem. Aldrig mer ska du stå i hallen och ge mig en näve småpengar innan du går hem. Ingen är som du var pappa. En person som du går aldrig att hitta. Du var så spontan, generös och din humor var det roligaste jag visste. Jag vill inte prata om dig med någon, jag vill inte se några filmer med dig. Jag orkar inte. Det har tagit mig snart två år men nu börjar jag inse att du inte kommer tillbaka. Vi har inte träffat varandra på två år, det är lång tid.
Jag känner mig inte hemma nånstans pappa. Jag har inte många att bjuda på Eid. Jag vet att du tyckte att det blev en stor börda för mig med många barn men jag vill ha en stor familj. När barnen är stora ska huset vara fullt av folk på Eid, det ska vara barn och barnbarn och allt ska vara rörigt och högljutt, Inshallah.
Det är inte alltid lätt att vara gift pappa. Jag vet att ni inte alltid kom överens och det gör inte vi heller. Det går mycket bättre för oss nu men ibland blir vi osams. Då känner jag mig ensam på riktigt. Vem ska jag vända mig till då? När rasister trakasserar mig och när jag är ovän med både man och barn? Det är ofta konflikter med Aydah och Isaam nu för tiden. De har blivit så stora. Isaam kan vara bråkig i skolan. Jag blir jättearg på honom. Efter ett rackartyg han hade gjort så hade han bett fröken att inte berätta för mamma. Nu tror hon väl att han åker på stryk eller nåt sånt. Det gör han verkligen inte men en extremt arg och besviken mamma får han. När jag har fått höra nåt sånt och sedan går för att hämta Aydah, som kallar mig dum för att hennes kompis inte får följa med hem, då har jag lust att bara lämna man och barn och dra. Göra så som män gör ibland, lämna sin familj och skapa ett annat liv, nån annanstans. Du om någon vet ju att jag aldrig skulle göra det. Fantisera kan man ju få göra. Jag fantiserar ibland om att jag är 25 år och jobbar på Manhattan, på nåt flashigt kontor med utsikt. Efter jobbet går jag hem till min lyxiga lägenhet där jag äter hämtmat och har kompisar på besök nästan hela tiden. Men fy vilken nörd jag är, ja nu skrattar jag iaf pappa.
Jag har massa mer saker att berätta pappa. Jag önskar att du hade fått träffa Ali och Omar. Ali heter Ali efter dig pappa. Han är helt underbar Mashallah, du skulle ha älskat honom och han skulle ha älskat dig. Han skulle ha suttit i ditt knä i fotöljen.
Minns du när vi var vid nån öken i Jordanien? Det kom några gubbar i en bil som inte hade några bromsar så de bromsade genom att sätta ut fötterna? Vilka minnen pappa. När jag var sjuk och vi var vid Döda Havet? Silwan, minns du Silwan pappa? Världens vackraste by, som jag hade längtat så länge efter att komma till. Den där semestern var den roligaste i mitt liv. Jag glömmer den aldrig, även om minnena bleknar.
När du låg på sjukhuset så berättade Noha ett minne hon hade från när hon var barn. Du hade kommit hem efter att ha varit hela dagen vid stranden med kompisar, du hade haft jätteroligt. Du hade bränt dig och farmor var jättearg på dig. Jag älskar att tänka på det där, att du har levt ett liv och haft kul och hade minnen från din ungdom. Något som jag hatar att tänka på, är dygnen på sjukhuset. Det var det absolut värsta jag varit med om. Hela grejen känns så overklig. Har det verkligen hänt? Jag vet ju att det har det och jag är inte galen men det känns ändå så overkligt. Du bara låg där pappa. Det var du fast ändå inte. Förlåt att jag inte satt bredvid dig så mycket, jag hade ingen ro i kroppen, men jag var där hela tiden. Jag lämnade aldrig sjukhuset.
Nu ska jag försöka somna. Jag känner mig lite bättre än när jag började skriva det här inlägget, det känns bra att ha pratat med dig, även fast jag vet att jag inte gjort det på riktigt. Jag får väl lura mig själv. Du skulle ha varit med mig när jag träffade rasisten. Du eller Ayman. Han var förresten så otroligt arg när jag berättade vad som hade hänt. Det kändes bra. Hade han varit med så hade han reagerat. Det kändes bra. Du hade också reagerat pappa. Inte som alla grå dönickar i kön som inte sa ett skit. En kvinna började till och med prata med honom kort därefter och de skrattade åt något. Aldrig i mitt liv har jag känt mig så utanför och så förudmjukad. Om de tror att de kan knäcka mig så tror de fel pappa. Tvärtom, om de mobbar mig för min slöja så tar jag två slöjor på mig.
God natt, jag saknar dig så mycket så jag får ont i huvudet.
Hamdo fem år
Idag fyller min hjälte FEM år!! Det är riktigt stort!! Han som bara skulle bli två år!! Läkare kan säga saker men vad som egentligen ska hända, det vet bara Gud.
Kvällen avslutades med mys framför "Loranga, Mazarin och Dartanjang". Så extremt rolig film alltså, den enda tecknade barnfilmen som fortfarande får mig att skratta, efter kanske 30 tittar.
Nu på kvällen känner jag mig lite vemodig. Mina dagar går i sådant sjukt snabbt tempo, att jag knappt hinner känna någonting. Nu när jag ligger här och tänker på Hamdo, får jag nästan lite panik när jag tänker på hur mycket jag älskar honom och hur oron för honom alltid finns där. Jag känner olika sorters oro för Hamdo men den som gnager på mig, är oron för hur längd hans hjärta ska orka. Kanske kommer det ny forskning, kanske ändras det så han kan få transplanteras. Kanske blir infrias Bo Lundells förhoppning om att "Mohammed ska kunna leva i väldigt många år" med sitt hjärta. Inshallah.
Vi har inte gjort så mycket speciellt idag. Mamma var här och Hamdo fick en helt bedårande stickad tröja, vi snackar riktigt 70- talsgult och en sån där tröja som när man ser den, ja då förstår man att det finns en mormor eller farmor, som älskar och bryr sig om det där barnet väldigt mycket. Sen så fick han ett bäddset med Emil, till sin stora lycka. Stora PlusPlus fick han också, de var ha n inte superintresserad av men jag tror han kommer engagera sig mer när det är lite lugnare.
Kvällen avslutades med mys framför "Loranga, Mazarin och Dartanjang". Så extremt rolig film alltså, den enda tecknade barnfilmen som fortfarande får mig att skratta, efter kanske 30 tittar.
Nu ska jag lägga bort mobilen och sova. Det kommer inte ta lång tid kan jag säga. Min känsla av dagen är tacksamhet, att jag får uppleva denna dag. Sorg över att min pappa, Mohammeds stora kärlek, inte fick vara med. Han sa alltid att när Mohammed hade fyllt fem, då skulle de gå och köpa en kostym till Hamdo. Jag vet inte varför, de bara skulle göra det. Jag tänkte ett tag att jag skulle köpa den där kostymen men det blir inte samma sak, det var en pappa- och Hamdogrej.
Nä, nu måste jag verkligen sova. Inshallah så drömmer jag en dröm där både pappa och Hamdo är med.
Sugen på att städa
Jag älskar mitt hem!! Det är så vackert Mashallah!! Skönhet ligger ju i betraktarens öga men i mina ögon är det vackrare än ett slott på Djursholm. Det är inte bara vackert för ögat, överallt har jag minnen från pappa. I verandan kollade vi på Dallas under ljumma sommarkvällar, i badrummet ringde jag till pappa i panik efter att jag hade sett en spindel (gick typ i sexan haha). I sovrummet brukade jag ligga mellan mamma och pappa och kolla på tv, i köket satt vi och åt, jag vid min egna lilla utdragsskiva. I vardagsrummet satt vi när min syster förlovade sig, det kom en Sheikh och syrran hade en ljusgul gräddbakelse på sig haha. I Aydahs rum bodde min andra syster och där somnade jag en gång på mattan, så himla mysigt! Hon hade en bild på Wham! på väggen, minns att jag tyckte de såg ut som två vargar haha. Minns att jag tyckte att hon var så otroligt fin i den där klänningen och den var faktiskt väldigt fin, less är inte alltid more hehe.
Imorgon ska jag försöka få tag på multifärgade tulpaner, tycker det är så fint. Annars rosa och vita.
Iaf, just nu är jag väldigt sugen på att städa. Det är kaos i princip överallt, de rum som är någorlunda ok är väl sovrum, Aydahs rum, badrum och hall. Just ikväll ser jag fram emot att städa, ska göra det riktigt tipptopp och imorgon ska jag åka och handla, direkt efter att jag lämnat Aydah och Isaam. Min egen lilla egentid, älskart! På vägen hem tar jag nog vägen förbi Huddinge och köper tulpaner på torget. Min faster köpte tulpaner till mig därifrån och hon avslöjade att de kostade 150:- för femtio (!!!!) stycken. Jag har aldrig hållit på och köpa snittblommor titt som tätt förut, har gillat att få när folk kommit på besök och så, inget mer. Nu är jag halvt besatt, det ger hemmet sådan lyster med färska blommor. Har en vas i fönstret som jag vill ha blommor i, två vaser i hallen och en på matbordet.
Imorgon ska jag försöka få tag på multifärgade tulpaner, tycker det är så fint. Annars rosa och vita.
Idag åkte vi till Norrtälje, jag, Ayman, Mohammed, Ali och Omar. Ayman skulle köpa en betongblandare från Blocket och vi hängde på, alltid kul med en roadtrip. Det var ganska spännande, de som sålde den bodde i en riktig liten håla nånstans, det var verkligen ett litet samhälle mitt ute i skogen. Det var vackert och så men jag skulle inte bosätta mig där om jag så fick ett hus gjort av guld.
På vägen hem köpte vi mat från Palmyra kebab och de levererade njutning på en tallrik som vanligt. Det var det bästa på hela resan haha. Sen har det inte hänt så mycket mer, får se hur det går med sövning av barnen. Vill ju hoppa upp och städa o så ska jag komma på nåt att baka imorgon. Blondinbella skrev om nån vit kladdkaka som verkar spännande. Problemet e att jag inte har nån självbehärskning så det måste vara något som övriga familjemedlemmar också äter, annars trycker jag i mig allting själv. Inte på en gång men nästan.
Min lilla son
Vi fick en liten Omar- pojke. Han är så otroligt söt Mashallah, när jag stoppar ansiktet i hans halsveck så är det så mjukt och doftar så gott att jag nästan hamnar i trans. Nu ska jag njuta av lugnet på BB lite mer, om några timmar blir vi hämtade och ska åka hem Inshallah. Ska bli spännande att se hur barnen reagerar. Speciellt Ali för han har ju absolut inte förstått att det ska komma en ny liten babys. 
Dagen före dagen, IGEN
Nu ÄR det Inshallah, dagen före dagen...kheir Inshallah!! Jag och Aydah har precis kollat på Teen Mom, Aydah har sovit halva dagen eftersom hon är sjuk, så att få henne att somna kändes inte som nån idé. Tidigare under kvällen så berättade hon för mig att hon hade bett till Gud om att det skulle vara en lillasyster som kommer ut imorgon. Annars skulle hon börja gråta. Det sistnämnda sa hon senare att det inte var sant, en lillasyster är dock halva världen införstådda med att hon vill ha haha. Isaam vill helst ha en lillebror och det verkar han stenhårt räkna med att få. Han benämner oftast bebisen som "Omar", ibland säger han "Omar eller Aisha". Det sistnämnda namnet är långt ifrån bestämt men om det blir en kille så blir det garanterat Omar, Inshallah.
Idag har Isaam varit på kalas, det verkar ha varit väldigt lyckat. Vi andra har varit hemma, Aydah har varit fortsatt hängig men bättre än igår.
Jaja...ska bli spännande att se hur det igår och vad vi får för nåt!! Ärligt talat så spelar det inte någon större roll för mig, klart det skulle vara kul med tre av varje men det skulle vara kul med 4 + 2 också. Det viktigaste är att förlossningen går bra Inshallah, under alla sjukhusvistelser med Hamdo har jag träffat flera där förlossningen inte alls gått som den skulle. Där barnen fått så grava handikapp att deras liv blivit helt förstörda. Sånt tänkte jag inte på innan.
Iaf, en liiiten del av mig, är lite rädd att jag ska bli besviken om det inte blir en tjej. Finns så himla mycket söta babykläder att handla till en liten flicka. På Next fanns det förut en sjukt söt liten pyjamas med ballerinakjol på men den finns såklart inte kvar. Hade den funnits så hade jag banne mig köpt den o låtit bebisen ha den, även om det var en kille.
Hur som helst, kommer inte på nåt att skriva om. Ska kolla vidare lite på Independence day. Puss puss.
Ljugvärkar
Jag vaknade i soffan kl 3.30, kunde inte somna om. Jag och storbarnen hade haft mys och uppenbarligen somnat där allihopa. Efter en stund gick jag upp och gjorde några mackor, Hamdo lyckades vakna så sen har jag och han suttit i soffan och myst och ätit mackor. Nu har jag haft två ganska korta värkar som givetvis inte kommer leda nånstans, det är liksom story of my life, eller vad man nu brukar säga. Det är ändå dock det närmaste jag kommit att få värkar hemma, som andra normala kvinnor. Jag började fantisera om att det bara blev värre och värre och till slut fick jag ringa min mamma och säga att hon skulle beställa en taxi, nu var det på gång!! På morgonen skulle barnen vakna och fråga var mamma var och då skulle mormor svara att hon och baba har minsann åkt till förlossningen. Det kändes ganska odramatiskt när jag fantiserade om det, kanske är det inte så himla otroligt att ha förlossningar som startar av sig själv? Känner mig bara så okvinnlig och misslyckad när jag inte ens lyckas med nåt som kvinnor lyckats med i alla tider- att föda barn? Alltså jag lyckas ju med det men aldrig utan hjälp på traven. Jag känner INGEN som likt jag, alltid blir igångsatt. Det verkar vara väldigt ovanligt. Jag varken känner eller har hört talas om, förutom några på Familjeliv. Nu har ju jag fortfarande inte gått över tiden men det spelar liksom ingen roll, hade jag suttit här i typ 41+3 nu, så hade det fortfarande inte satt igång. Strunt samma- skulle bara vara spännande att uppleva. Men men, nu ska jag försöka somna om. Värkarna avtog lika snabbt som de kom. Det var spännande i de cirka fem minuterandes varade iaf haha.
One born every minute
Jag älskar att kolla på förlossningsprogram när jag är gravid. Annars- totalt ointressant. Inte totalt kanske men definitivt inte något som jag väljer att sätta mig och kolla på. Men som sagt, när jag är gravid så är det min favorittyp av program. Det känns lite som förberedelse men ibland blir jag också avskräckt. Iaf, på TLC gick det ett förlossningsprogram varje vardagkväll kl 23, tills för ett tag sen. Nu upptäckte jag att det börjat sändas igen, en timme senare men ändå. Kul!! Ska kolla ikväll och imorgon kväll men sen hinner jag inte se fler avsnitt innan min egen förlossning Inshallah.
Ikväll har jag återigen varit mycket effektiv, måste liksom sysselsätta mig. Städade i Amiras rum, hall, kök och vardagsrum. Tvättar gör jag som vanligt också haha. Aydah har haft huvudvärk på kvällen och hon hostade och hade sig. När hon skulle lägga sig sänkande jag på hennes panna och märkte att hon var väldigt varm. Blir nog till att stanna hemma från skolan imorgon.
Det ante mig!!!
Igångsättningen blev såklart inställd. Fick tid på måndag istället och hon lovade mig att då blir det av. Läkaren hade skrivit i min journal att jag skulle sättas igång absolut senast i vecka 38+0, det är på tisdag. Barnmorskan som ringde sa dock att jag fick välja på måndag eller tisdag, jag sa att jag hellre vill komma på tisdag om det inte är någon risk för att det blir inställt då. Hon menade dock att även om jag väljer måndag så kunde hon garantera att det inte skulle bli inställt så då valde jag såklart måndag.
Trist såklart men jag har blivit bättre på att acceptera på att saker alltid inte blir som jag tänkt mig. Nu får jag väl gå och kolla och sukta på babysängen under helgen, bebiskläderna är ju tvättade och torkade så jag tänker packa allt klart redan idag Inshallah. Kanske ska försöka sy en sänghimmel i helgen? Jag kan ju knappt sy fast en knapp men ändå? Nåt måste jag ägna mig åt iaf, annars blir man väl galen. Det är lustigt det där, egentligen har jag BF 29 februari och så går jag över två veckor, så runt mitten av mars. Nu för att jag vet att det är nära så känner jag mig helt utmattad haha. De senaste dagarna så har det känts lättare dock, kanske har magen sjunkit ner lite?
Jaja, nu ska jag äta min favoritmat, Aminas gräddkyckling kallar jag den. Åt den hos min kompis Amina, det är kycklingfiléer i en gräddsås med vitlök, senap och timjan bland annat. Serveras med ris, fantastiskt gott Mashallah! Lagade den imorse för att jag tänkte unna mig det godaste jag vet, såhär innan förlossningen och allt. Hehe, får väl göra den på måndag igen Inshallah.
Sömnlös
Jag har varit riktigt effektiv ikväll. Har städat hall, vardagsrum och kök, vikt tre maskiner tvätt, stoppat in ny tvätt, tvättat bebiskläderna, städat Isaams rum (det vad inte han som hade stökat ner), fyllt och satt på diskmaskinen. Nu ligger jag ändå här och kan inte sova. Har inte riktigt försökt inför sig, så många tankar som snurrar runt.
Skriver en lista på vad jag ska ha med mig imorrn, vill inte glömma något.
Andningslarm
Babykläder
Babyoverall
Tofflor (till mig)
Mobilladdare
Lämpliga kläder
Schampoo
Tandborste och tandkräm
Linsetui
Godis
Kakor
Tidning?
Oooh, nu när jag skrev listan så fick jag en bild framför mig hur jag får se den lilla bebisen för första gången Inshallah. Vad ska jag skriva....ooooh...eller ååååh....finns liksom inga ord för att beskriva den känslan. Vet att det låter SÅ fjantigt men det finns faktiskt inga ord. Det är obeskrivligt helt enkelt.
Undrar om jag kommer se direkt vad det blev för nåt, eller om man inte hinner se det när de lägger upp ungen hos en? Om jag inte ser så får det vara, jag måste njuta av den första stunden och inte börja lyfta upp ungen och hålla på böka.
Nej nu börjar ögonen gå i kors, bäst att iaktta den känslan så att jag inte fortsätter tänka halva natten.
Dagen före dagen (Inshallah)
Idag har jag bäddat bebissäng och jag nu är jag i färd med att tvätta små bebiskläder. Hittade EN pyjamas som jag hade sparat från Ali, annars var det fattigt. Den passar som tur var till både pojke och flicka. Från de andra har jag kvar några favoritplagg som jag vill spara som minne, det är dock väldigt flickiga och pojkiga saker, så tar man fel så passar det ju inte. Hade ju tänkt att det inte skulle bli fler barn så det mesta hade jag gett bort. Det finns säkert nåt mer i nån låda på vinden men speciellt mycket kan det inte vara.
Iaf, det här ska jag ha med mig:
Beige byxor och beige- vitrandig body från Newbie.
Väldigt ljust turkosa mjukbyxor och en vit ribbad body, från Likdex.
Liten velourdress med en giraff på överdelen, går i vitt, gult och grått, från HM.
Ett sett med body och byxa från Polarn & Pyret, mörk i basen och sen rosa, blå och gröna ränder.
Vit pyjamas med gammelblå små harar på, från Newbie.
Haha, inser nu att jag har ett set från var och en av de stora kedjorna. Råkade bara bli så, har inte försökt vara rättvis eller nåt sånt.
För att vara unisex-kläder så tycker jag de är riktigt söta! Jag gillar ju rosa och ljusblått men har inte vågat chansa. Blir det en tjej så kommer jag definitivt köpa lite söta små klänningar och sånt sen Inshallah.
Nu är min farhåga att det ska vara alldeles för många igångsättningar inbokade imorgon, i såna fall får jag avvakta. Det är väl inte världens undergång men jag gillar ju inte när saker inte blir som jag tänkt mig, vem gör det egentligen?
En annan farhåga är att det inte kommer gå att få till en igångsättning, min kropp har är väldigt trög på att förstå att det ska födas barn nämligen. Jag glömmer aldrig när jag skulle åka in och bli igångsatt med Ali. Under tiden vi var på sjukhuset så hade min mamma och syster kommit hit, min syster hade med sig en helt fantastiskt ballong inform av en ljusblå fot. Den skulle jag alltså ha sett då när jag kom hem med en bebis. Efter att jag hade fått infart och sjukhuskläder och hela fadderullan så kom en doktor och sa att det nog inte var någon bra idé att sätta igång mig. Snacka om snopet. Jag tog det ganska bra dock men kul var det definitivt inte.
Vad har jag gjort mer idag då? Har träffat min systerdotter, vilket var väldigt kul. Hon intervjuade mig om religion och det var faktiskt väldigt intressant. Sen körde vi runt och så köpte vi kakor och chokladbollar hehe.
Isaam har varit på Junibacken med mamma, det verkar ha varit väldigt lyckat. Isaam har berättat i ett om allt han sett och upplevt, till en början lyssnar man ju på allt men efter ett tag så började tankarna flyga åt andra håll. Det knepiga är om de då frågar nåt som har med det de berättat att göra, då fattar de att man inte riktigt lyssnar haha.
Jaja, nu ska jag gå och lägga in babykläderna i tvättmaskinen, har väntat på att tvätten innan skulle bli klar.
På återseende Inshallah!!
Kräksjuka?
Hoppas inte läkaren föreslår igångsättning på tisdag. Aydah har nämligen kräkts ikväll. Så olägligt som det i princip kan bli. Jag har två hopp dock, antingen att det inte är kräksjuka utan något annat, eller att det är över redan imorgon. Är det kräksjuka så väntas det dock ju ytterligare kräkningar, från övriga familjemedlemmar. När är familjen frisk då liksom?
I vilket fall som helst, Alhamdulillah för allt. Jag har verkligen inget att gnälla om. Kvinnor föder i krig, på flykt, i hunger, utan lustgas, ja listan kan göras lång. Jag personligen, förstår inte hur man klarar att genomgå en förlossning utan lustgas, och sedan komma ut ifrån rummet vid god psykisk hälsa. Hur överlever man en förlossning utan lustgas? Går gör det ju uppenbarligen, jag känner flera som inte hunnit få någon bedövning alls. I större delen av världen så antar jag att man inte har tillgång till någon bedövning alls. Må Gud vara med dem säger jag bara. Och med mig med såklart Inshallah, och alla andra födande kvinnor.
Jag är väldigt bra på att beskriva hur det känns att förlösas, om jag får säga det själv. Jag beskrev för en väninna hur det kändes när man ska trycka ut huvudet: nämligen som att man sätter en brinnande fotboll mellan benen. Efter sin förlossning så sa hon att det verkligen stämmer och det är flera som gjort det.
Själva värkarna skulle jag vilja likna vid detta: man tar en stor leksaks-lastbil, vi har en orange stor sopbil här hemma som jag brukar tänka på. Den opererar man på nåt sätt in i magen, där en bebis ligger. Sedan ska den mycket långsamt, tryckas ut genom, ja, mellan benen liksom. På sin väg ut så trycker den undan andra organ, den spetsar kroppen med små spjut och pistolkulor. Originalbilen har alltså inte dessa förmågor men det är såhär jag tänker.
Det kanske inte låter som att det gör så ont men liksom, tänk på detta: jag HATAR att gråta framför folk, ja i princip alla. Under mina förlossningar så gråter jag inte, jag stortjuter och skriker samtidigt det absolut högsta jag kan, om och om. Inför diverse människor som jag inte känner och som dessutom ibland bett mig att lugna mig (endast vid Alis förlossning, då sprattlade jag med knäna så mycket att jag tydligen höll på knocka undersköterskan). Då kan man fatta att jag har NO CONTROL.
Eh, trevligt avslut såhär på en onsdagskväll. Nu ska jag somna här i soffan, med en skålen bredvid mig på golvet, beredd att agera om jag hör att Aydah kräks. Hon o Isaam ligger också här i soffan, riktigt mys Mashallah.
Vad behöver man till en bebis?
Jag sitter här och lägger Hamdo och Amira och sökte samtidigt på vad man behöver till en nyfödd bebis. De flesta listor jag hittar är på cirka 30 punkter (!). Folk flyr över halva jordklotet men här i västvärlden skulle det bli väldigt jobbigt om vi behövde fly någonstans, det blir väldigt tungt med dessa grejer. Efter fem barn kan jag konstatera att det enda man verkligen behöver är lite kläder, barnvagn, babyskydd, någon typ av sovplats, skötbord (helst) och kanske ett andningslarm. Detta är alltså vad JAG skulle ha svårt att klara mig utan. Trots detta köper man (jag) hur mycket grejer som helst!? Den här gången har jag dock inte köpt mycket alls, sammanlagt kanske 8 plagg. Skulle dock vilja köpa ett babynest, verkar dock som att de är ganska små o bebisen växer ut nestet rätt fort. Får se hur det blir med det.
Imorgon ska jag till Specialistmödravården på Huddinge sjukhus. Där ska jag göra något för inte mindre än tredje gången, nämligen en ...tadaaaa... hinnsvepning!! Ja, det är precis lika otrevligt som det låter. Så otrevligt att jag förra gången kände hur jag nästan fick kramp i ansiktet av hur jag spände blundade och grimaserade sångernas kunde. Inte gjorde det mindre ont för det. Om det har utvecklats något av den senaste hinnsvepningen, får jag se imorgon. Eller läkaren får se, rättare sagt. Jag hoppas på det, i såna fall ska vi nämligen bestämma ett datum för igångsättning!! På tisdag nästa vecka hoppas jag, hon har gett lite hintar om det. Känner jag mig själv rätt så kommer det inte ha hänt mycket dock. Då får jag väl köra en himla svepning till och hoppas på utveckling till ännu nästa gång. Tröstpriset blir iaf att jag o mamma ska åka och storhandla efteråt, det ser jag i vilket fall som helst, fram emot. Jag har skrivit en eminent liten lista på maträtter och ingredienser som behöver inhandlas till den.
Tshuss!
Jag är rädd
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om nåt helt annat, nämligen min beviljade tidigare igångsättning. Nu såg jag dock nåt på Aftonbladets hemsida som gjorde mig JÄTTERÄDD. Sedan lång tid tillbaka känner jag en stor skräck för rasister, inte en och en, men rasister i grupp. Rakade galningar i bombarjackor och läskiga kängor med stålhettor.
Nu var det en nyhet om att cirka 200 maskerade och svartklädda män, hade gått omkring i stan och gett sig på folk som såg ut att ha utländsk bakgrund. Hade jag varit där hade jag utan tvekan kissat på mig. Problemet är också att just nu går det omkring rasister överallt. De behöver inte se ut på sättet som jag beskrev ovan. Vardagsrasismen på FB och internet flödar för fullt och jag är så orolig för hur långt det ska gå. För första gången nånsin, önskar jag att alla mina barn skulle vara blonda, eller åtminstone ljusare än vad tjejerna är.
Idag när jag hade hämtat de stora barnen i skolan och vi satt i bilen på väg hem, såg jag en rasist genom rutan. Han gick på trottoaren och jag spände ögonen i den lilla bacillen. Skulle jag ha stått framför honom, skulle jag dock som sagt ha kissat på mig och det irriterar mig att jag är så fjompig.
För många år sedan, säkert tio år, så brukade en kompis tjata om att snart kommer muslimer inte kunna bo kvar i Sverige, eller det kommer åtminstone bli väldigt svårt. Då brukade jag bara skratta åt henne och inte ta det ett dugg seriöst. Nu börjar jag undra om hon hade rätt. Jag tänker då aldrig flytta härifrån. Jag vilk dock heller inte tvingas vara rädd varenda gång jag ska gå ut.
Jobbig kväll
Idag har barnen varit helt hysteriska, eller hysterin startade väl runt 17.30 typ. Kl 19 skulle jag äntligen (idag kände jag att det var äntligen) lägga småbarnen, Hamdo somnade rätt fort men inte Amira eller Ali. De fick upp istället och Amira började jaga Ali. Det slutade såklart med att Ali ramlade och slog sig helt blodig i munnen. Nu har jag gett upp och lagt mig i sängen och struntar i det, det får somna när de somnar. Det är sällan jag känner mig så uppgiven men när jag gör det så får jag inte dåligt samvete. Barn mår inte dåligt av att vara uppe för länge på skoldagar, nån enstaka gång. Så tror jag iaf. Dessutom för jag ju aldrig nån hjälp med läggning så jag är inte för hård mot mig själv.
Trots allt älskar jag att ha många småbarn. Idag eldade jag en brasa i öppna spisen och sen satt jag där framför och funderade på hur lycklig ja är för barnen Mashallah och Alhamdulillah. De kan driva mig till vansinne såklart, men vilka barn gör inte det ibland? Det är så mysigt att vara hemma med dem. Att inte vara hemma med dem utan vara hemma hos nån annan, i någon annans hem alltså...nja, inte så mysigt. Eller alltså mysigt kan det ju vara, men i regel rätt eller väldigt jobbigt. Ibland tänker jag att jag ska åka hem till nån kompis med alla barnen, brukar komma till mitt sinnes fulla bruk ganska fort dock😁
Vara ute i park eller liknande är en helt annan grej. Det är som ett nödvändigt ont tycker jag, inte speciellt kul, dock gör det barnen lyckliga och trötta.
Idag var jag iaf på utvecklingssamtal för Amira. Det var ett väldigt härligt och positivt samtal, pedagogen berättade att Amira är väldigt omtänksam och lyhörd, att hon gärna tar en ledarroll i lekar, älskar att skapa och verkligen koncentrerar sig, samt att hon börjat intressera sig för bokstäver. Efter julen ska hon byta grupp och gå över till Hamdos grupp, där barnen är lite äldre. Hon gick ju i den gruppen förra terminen men sen skulle tjugo barn flytta upp och eftersom Amira och en till var yngst i gruppen, fick de stanna kvar. Jag sa redan då att Amira passar bättre med lite äldre barn men det var tydligen rent utrymmesmässigt. Försökte trösta mig med att det kanske blir bra för Amira o Hamdo att vara i olika grupper. Nu är jag dock sååå nöjd med att hon ska flytta, det känns verkligen bra. Hon är Mahsallah väldigt utvecklad för sin ålder och känns lite för stor för den grupp hon går i nu.
Jaja, nu känner jag mig omotiverad att skriva mer. Tschus
