jagochmohammed

Observera att förra inlägget skrevs för flera veckor sedan. Iförrgår blev Mohammed två år. Alhamdulillah!

Jag tror att anledningen till att jag skriver lite mer sällan här är att jag inte känner samma "terapi"-behov som förut. Mohammed är inte frisk men i alla fall färdigkorrigerad. Just ikväll har jag dock ett STORT behov av lite terapi. Jag känner mig som en hormonstinn gravid kvinna i åttonde månaden, vilket jag INTE är! Den här dagen har egentligen varit helt underbar förutom en helt ofattbar hemsk händelse som jag kommer till. Iaf, på förmiddagen var jag och Ayman med Aydah för att besöka skolan som hon skall börja i efter sommaren. Det verkade väldigt bra där och jag känner mig nöjd. Aydah fick direkt gå in i ett rum och sitta i en ring på en rund matta med de andra barnen, 14 st totalt. Senare hade de fått saft och bulle, fått berätta vad de hette och vad de gillade att göra och äta, blivit fotograferade och ritat, berättade hon.

På föräldramötet fick vi den sedvanliga informationen och pedagogerna verkade jättebra, föräldrarna verkade också trevliga.

Efter besöket i skolan så gick jag med Mohammed och Amira till Vårdcentralen där Mohammed skulle ta sitt PK- prov och Ayman och Aydah gick till förskolan och sen gick Ayman till jobbet. Ayman berättade ikväll att Isaam hade suttit ensam i sandlådan och lekt med ett par strumpor på händerna. Jag vet att Isaam har kompisar för det har jag sett och hört själv men det kändes ändå lite jobbigt att han hade varit ensam vid det tillfället.

Iaf, efter förskolan så tog vi helt improviserat bussen till Bredäng där vi gick in på Ica och köpte lite smått och gott. När vi sedan skulle ta bussen hem så fick jag ett infall o frågade Isaam om inte han ville klippa sig? Jo det ville han, så vi gick in på salongen som ligger precis vid busshållplatsen. Isaam blev klippt av en kille som var väldigt duktig och min lilla älskling skötte sig jättebra. Satt still och vred på huvudet när han skulle och så. Hur söt som helst blev han Mashallah. Det visade sig dock att de inte tog kort så vi gick till bankomaten. Jag är alltid extremt noga med att alltid ha koll på barnen, släpper dem nästan aldrig med blicken. Men nu måste jag tydligen ha gjort det för efter att jag fått mina pengar och vände mig om så var bara Isaam och barnvagnen där. Ingen Aydah. Jag ropade lite lätt på henne men fick inget svar och ingen liten tjej med flätor hoppade fram nånstans. Shit alltså, nu började paniken smyga sig på. Jag frågade Isaam om han hade sett var Aydah gått men det hade han inte. Vid det här laget hade det gått kanske en minut men jag började ordagrant gallskrika Aydahs namn över hela torget. Jag som brukar bry mig om vad folk tycker kunde nu inte bry mig mindre. Jag gick till höger och vänster, fram och tillbaka och skrek och vid det här laget hade jag ren panik alltså. Jag såg framför mig hur jag absolut inte hade någon aning om var Aydah var någonstans och att jag aldrig skulle få tillbaks henne. JAg har aldrig känt en liknande känsla. Tanken slog mig att hon kanske hade gått tillbaks in till frisören eftersom hon i receptionen hade börjat öppna en stor godispåse när vi gick och Aydah hade frågat mig vem det var till. Jag vågade inte gå till frisören dock för då skulle jag ju lämna platsen som jag tappade henne på och då känns det rätt kört. Till slut rusade jag till frisören och innanför glasdörren ser jag ungrackaren stå med en klubba i munnen och se allmänt glad ut. Lättnaden jag kände var obeskrivbar alltså. Det kändes som att få tillbaks mitt eget hjärta.

Här sitter jag nu som en hormonkossa och gråter för någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Barn som försvinner, växer upp alldeles för fort och småpojkar som sitter ensamma i sandlådan med strumpor på händerna snurrar runt runt i mitt huvud. Och fråga mig inte varför men just det där att de hade ätit bulle och druckit saft får mig att snyfta ännu mer. Det är bara så himla gulligt, Aydah var så lycklig för att de hade gjort det. Jag tänker på min kollega som alltid sa att man ska njuta när barnen är mindre för då uppskattar de även de små sakerna. Som att äta bulle eller ta bussen till Bredäng. Jag vill att min lilla tjej alltid ska vara min lilla flicka. Fast jag vill ju att hon ska växa upp. Känner mig allmänt förvirrad. Tiden går för fort känner jag. Det är nog en smula dödsångest inlindat i dessa tankar. Nu har jag dunder-huvudvärk och imorgon bitti ska jag på Mamma Bootcamp. Ingen härlig kombination. Men det ska gå. Jag ska ta mig samman.