jagochmohammed

Den 16 är sista dagen på Ramadan Inshallah, det blir ingen munter Eid i år. Ska försöka rycka upp mig för barnens skull, kanske ta tag i lite Ramadan-pyssel imorgon Inshallah. Det skulle vara mysigt.

Idag tog jag en kvällstur med bilen, en riktigt lång sådan blev det. Först åkte jag till pappas grav. Som vanligt kände jag knappt nånting när jag stod där. Det har blivit så. Jag kan inte fatta att det är min pappa som ligger begraven där. Jag har försökt men det går bara inte. Aydah var med och hon började storgråta när vi stod där. Hon frågade varför inte jag grät och då svarade jag helt ärligt. Jag sa att jag inte gråter för att jag inte kan fatta att det är morfar som ligger där. De säger att man ska vara ärlig mot barn.

Sen gick turen vidare, lite överallt och så småningom förbi Södersjukhuset. Det är enda stället där jag får tårarna att komma. När jag kör förbi akutingången så känns det som igår vi sprang in där, jag, A och M. Jag hade aldrig en tanke på att det skulle gå som det gick. Sånt händer inte oss, sånt händer andra. 

Jag körde sakta vidare, förbi bänken nära ingången, där jag satt och grät en varm dag i juli. Det var en söndag, knappt några människor, minns att jag sen gick ner till gräsplätten i kurvan och satte mig där och bara grät och grät. 

Ibland känns det inte som att jag bearbetar något av det som hänt utan endast skjuter det ifrån mig. Jag trycker undan sorg och ilska och försöker tänka på andra saker. När det blir för mycket så tar jag en sådan här nattur med bilen, där får jag ro och jag väljer själv var jag vill åka.

Inombords är jag så arg för vissa grejer som hände de där dagarna i juli. Varför fick jag inte ringa till släktingar i Jordanien och berätta vad som hänt med pappa? Att man ber för någon som är sjuk eller går igenom svårigheter, är en viktig del av Islam. Varför lyssnade jag när jag blev tillsagd att inte berätta för någon där? Jag blir så arg på mig själv. 

Varför lyssnade inte doktorn på mig, varför gav de inte min pappa mer vätska? Varför gav alla läkare upp, varför gav vi alla upp? Varför hämtade Ayman mig så fort när pappa hade dött, jag hade velat sitta där längre. Varför låg jag så långt borta just den där natten, när jag legat så nära de andra nätterna?  Varför var det någon som sa att det inte är viktigt att vara religiös när vi satt där vid min pappas dödsbädd? Vad är det för tillfälle att säga något sånt? Varför tog jag inte fler bilder, varför satt jag inte bredvid pappa precis hela tiden? Varför var Koranen på mobilen avstängd den natten, när den var på när jag gick från rummet? Varför fick jag sån panik när jag kom in i rummet, istället för att vara lugn i min pappas sista stund? Varför fipplade jag med den himla mobilen? 

Jag går igenom de där dygnen om och om igen och får likadan ångest varje gång. Ju varmare det blir desto mer ångest får jag, det påminner mig mer och mer om tiden då pappa dog. Vem kunde tro att vi skulle vara en hel dag med familjen, vara glad och ha roligt, för att exakt en vecka senare begrava vår pappa. VARFÖR blev det så? Så många gånger har jag tänkt att jag ska börja med att regelbundet tvinga ut min pappa på långpromenader eller nån annan typ av träning. Hade han levt idag då? Var det stress över nåt som hade med mig att göra som skapade den där proppen? Var det oron över vårt obefintliga staket utanför dörren?

Bara Gud vet hur mycket jag saknar min pappa. Hans speciella doft, pappadoften. Hans lena stora kind som jag pussade ofta. Hur han alltid välkomnade oss, hur han alltid satt med nåt barn och kollade på morgonteve när vi sov över. Alla dessa inslag på arabisk teve som han ville visa titt som tätt, smörgåsarna som han alltid ville bre åt en. Den mest givmilda av dem givmilda, en generösare människa har jag aldrig träffat.

Den där fredagen när jag kom hem så pussade jag honom men jag kramade honom inte alls så nära, sa att jag nog luktade illa. Vem brydde sig om jag luktade illa? Jag inser att det är sådant man säger efteråt men det irriterar mig ändå. Jag hade problem med magen efter att ha varit på landet så jag satt på toaletten jättelänge. När pappa frågade för typ femte gången om jag inte var klar så nästan skrek jag åt honom. VARFÖR GJORDE JAG DET!? Jag vill ge mig själv en käftsmäll. Jag satt på toa så länge att jag kom försent till maten. Såklart hade pappa sparat en stor bit pannkakstårta till mig. Omg vilken ångest som väller över mig nu. Jag får snudd på panik när jag tänker så här länge på pappa och mina minnen med honom, därför försöker jag att inte göra det. Jag försöker få tankarna på honom, som kommer många gånger per dag, att vara så korta som möjligt. Det är inte speciellt svårt, mina dagar går i sådant tempo att man knappt minns vad man heter, inga tankar eller funderingar hinner stanna särskilt länge. Men nån gång stannar dem kvar längre än vanligt, utan att jag bett om det själv. Då kommer den där overklighetskänslan, det känns nästan svindlande.