Jag är rädd
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om nåt helt annat, nämligen min beviljade tidigare igångsättning. Nu såg jag dock nåt på Aftonbladets hemsida som gjorde mig JÄTTERÄDD. Sedan lång tid tillbaka känner jag en stor skräck för rasister, inte en och en, men rasister i grupp. Rakade galningar i bombarjackor och läskiga kängor med stålhettor.
Nu var det en nyhet om att cirka 200 maskerade och svartklädda män, hade gått omkring i stan och gett sig på folk som såg ut att ha utländsk bakgrund. Hade jag varit där hade jag utan tvekan kissat på mig. Problemet är också att just nu går det omkring rasister överallt. De behöver inte se ut på sättet som jag beskrev ovan. Vardagsrasismen på FB och internet flödar för fullt och jag är så orolig för hur långt det ska gå. För första gången nånsin, önskar jag att alla mina barn skulle vara blonda, eller åtminstone ljusare än vad tjejerna är.
Idag när jag hade hämtat de stora barnen i skolan och vi satt i bilen på väg hem, såg jag en rasist genom rutan. Han gick på trottoaren och jag spände ögonen i den lilla bacillen. Skulle jag ha stått framför honom, skulle jag dock som sagt ha kissat på mig och det irriterar mig att jag är så fjompig.
För många år sedan, säkert tio år, så brukade en kompis tjata om att snart kommer muslimer inte kunna bo kvar i Sverige, eller det kommer åtminstone bli väldigt svårt. Då brukade jag bara skratta åt henne och inte ta det ett dugg seriöst. Nu börjar jag undra om hon hade rätt. Jag tänker då aldrig flytta härifrån. Jag vilk dock heller inte tvingas vara rädd varenda gång jag ska gå ut.
