Isabella- mamma till tre barn
Nu är jag hemma igen efter att ha lämnat banen på förskolan. Det gick faktiskt bra, Aida var inte ledsen när jag lämnade henne som jag trodde att hon skulle vara. Vi har pratat en del hemma om att både hon ooch Issam ska byta avdelning men det var tydligen inte idag utan först nästa vecka som de kommer göra det. Så nu blev det lite mjukstart och det var ju bra.
Här sitter jag och äter gifflar och dricker Pepsi Max. Verkligen inget nyttigt men jag vill bara njuta lite av lugnet. Ska snart sätta igång och städa lite. Satt och funderade på att nu är det nästan exakt ett år sedan som Aida och Issam började på förskolan. För ett år sen vid den här tiden så hade vi precis kommit hem från en hel sommar i Egypten, jag skulle snart börja jobba och barnen skulle börja på förskolan. Då fanns det fortfarande ingen Mohammed, inte ens i min mage. Vad konstigt det känns. För ett år sedan hade jag inget barn med Downs Syndrom. För ett år sedan var vi som vilken familj som helst, utan något som utmärkte oss när vi åkte och handlade på City Gross. Oj, det känns verkligen konstigt. Det stämmer inte på något sätt. Att jag ska ha ett barn med Downs Syndrom känns nu för tiden som det enda rätta, det enda normala. Tänk ändå, så underligt. För två år sedan till exempel, eller när som helst förr i livet, så skulle jag aldrig ha kunnat ens fantisera om att jag en dag skulle få ett barn med Ds. Det är ju sånt som händer, men varför skulle det hända mig? Jag som dessutom fortfarande är ung. Nej, jag skulle verkligen inte ens i min vildaste fantasi kunna tänka mig det. Tänk vad fort saker förändras. Mohammed är numera en självklar del av vår familj, lika älskvärd och underbar som de andra två. Inte det minsta mindre älskad, tvärtom, han är extra bortskämd, mer än vad de andra två var, för han har ju inte bara en mamma och pappa som skämmer bort honom, utan också en storasyster och en storebror. Issam hade ju också en storasyster när han kom, men då var ju Aida bara 1,5 år så hon var väl inte så superomhändertagande precis=) Så nu är jag helt enkelt Isabella, mamma till tre barn, varav ett har en extra kromosom. Och det är precis så det ska vara!
Här sitter jag och äter gifflar och dricker Pepsi Max. Verkligen inget nyttigt men jag vill bara njuta lite av lugnet. Ska snart sätta igång och städa lite. Satt och funderade på att nu är det nästan exakt ett år sedan som Aida och Issam började på förskolan. För ett år sen vid den här tiden så hade vi precis kommit hem från en hel sommar i Egypten, jag skulle snart börja jobba och barnen skulle börja på förskolan. Då fanns det fortfarande ingen Mohammed, inte ens i min mage. Vad konstigt det känns. För ett år sedan hade jag inget barn med Downs Syndrom. För ett år sedan var vi som vilken familj som helst, utan något som utmärkte oss när vi åkte och handlade på City Gross. Oj, det känns verkligen konstigt. Det stämmer inte på något sätt. Att jag ska ha ett barn med Downs Syndrom känns nu för tiden som det enda rätta, det enda normala. Tänk ändå, så underligt. För två år sedan till exempel, eller när som helst förr i livet, så skulle jag aldrig ha kunnat ens fantisera om att jag en dag skulle få ett barn med Ds. Det är ju sånt som händer, men varför skulle det hända mig? Jag som dessutom fortfarande är ung. Nej, jag skulle verkligen inte ens i min vildaste fantasi kunna tänka mig det. Tänk vad fort saker förändras. Mohammed är numera en självklar del av vår familj, lika älskvärd och underbar som de andra två. Inte det minsta mindre älskad, tvärtom, han är extra bortskämd, mer än vad de andra två var, för han har ju inte bara en mamma och pappa som skämmer bort honom, utan också en storasyster och en storebror. Issam hade ju också en storasyster när han kom, men då var ju Aida bara 1,5 år så hon var väl inte så superomhändertagande precis=) Så nu är jag helt enkelt Isabella, mamma till tre barn, varav ett har en extra kromosom. Och det är precis så det ska vara!
Kommentarer
Trackback
