jagochmohammed

Idag har varit en riktig skitdag. Det började ganska bra men sen av nån anledning sjönk humöret. Har bara gått omkring och tyckt att jag är en dålig mamma och att allting är jobbigt. Att Aida är i sin värsta trotsålder och i princip misshandlar både mig och Issam gör inte saken bättre. Börjar misstänka att hon har fått en hel.del gener från sin pappa, som har ett temperament som heter duga. Men han slåss inte i alla fall och jag hoppas att Aida kommer sluta med det och att det bara handlar om en period. Nu på kvällen har humöret blivit pyttelite bättre men. Sen lyckades jag förstöra det igen genom att sitta o gråta bredvid Mohammeds säng. Är så orolig för honom och vad som komma skall. Jag hoppas han förstår att han måste stanna hos mig. Annars vet jag inte vad som händer. Det vågar jag inte ens tänka på. Han bara måste klara sig. Det är jobbigt att jag inte har nån att prata med, nån som suttit i en liknande sits. För det är faktiskt omöjligt att förstå hur det känns när man inte varit med om det själv. Jag har själv.träffat folk några gånger som haft ett sjukt barn och så har jag sagt "ja jag förstår hur det känns, det måste vara jättejobbigt". Och jag tänkte själv också att jag verkligen förstod. Men nu inser jag att jag inte gjort det. Jag skäms för att jag sa sådär, men jag kom väl inte på nåt annat att säga. Nej ikväll kan jag inte låta bli att känna mig ledsen och bitter över min sons hjärtfel. Och undra varför just mitt barn fick ett trasigt hjärta. Det enda jag vill fokusera på är att hjärtat ska lagas så gott det går. Och det måste fungera. Annars går mitt eget hjärta sönder och då kommer det aldrig någonsin att gå att laga.