jagochmohammed

Idag har varit ännu en något effektiv dag, jag och mamma har röjt därnere och lagt ut lite på Blocket. Sen var vi på Clas Ohlsson och köpte något fantastiskt, vakuumförpackningar!!De är så bra så jag har lust att vakuumförpacka allt jag äger. Undrar om man kan vakuumförpacka sig själv ibland, bara några timmar, när allt känns lite väl stressigt bara. Det bästa skulle vara om man kunde vakuumförpacka sin man när han är för gnällig. Man bara"kom och hoppa in här nu så ska jag suga ut luften". Det skulle va coolt. Idag hade jag till min förvåning fått pengar från Du, min föräldrapenning som blivit beviljad. Åh förresten gissa vad som hände när jag och mamma var på Ica Kvantum i Skärholmen idag? Jo jag skulle hämta en kundvagn och när jag kom in i butiken med den så såg jag att det låg en Triss- lott i vagnen. "Tänk om det är min turdag idag" sa jag till mamma och syftade på att jag precis innan hade upptäckt att jag fått mina pengar från Fk. Och då mot alla.odds så.var det en vinst på 25 kr på lotten. Sen finns det ju ett fält man ska skrapa för att få vinsten dubblad eller mer om man har tur och den var inte ens skrapad. Där stod det 2x så jag vann alltså 50 spänn!Haha ingen förmögenhet men det var själva händelsen som var kul. Förresten igår hittade jag två nattduksbord på fyndet på Ikea ju som jag berättat om. Mitt bord har jag nu dekorerat med den där asken med Mohammeds fotavtryck samt en jättefin prydnadssak där det står trosbekännelsen i kristall. Så det blev jättefint. Vad gäller Mohammed så kan han lyfta huvudet riktigt högt nu när han ligger på mage. Alltså ärligt han är så söt så ibland kan jag på riktigt inte sluta titta på honom. Han är ingen klassisk bebis-skönhet, ingen reklam-bebis precis utan har lite eget ansikte. Men i mina ögon är han lika vacker som ett vattenfall i Amazonas. Han är helt ärligt i mina ögon den därnere bebis jag sett i mitt liv. Jag tänker mycket på hur ovanligt den är det här som hänt oss. Jag känns mig utvald på något sätt. Tänk dig att du ska välja en siffra mellan 1 till 1200. Vad är oddsen för att du ska välja rätt nummer? Inte så stor. Men det är 1 på 1200 i min ålder som får ett barn med ds. Men jag blev den kvinnan på 1200. För att inte tala om Mohammeds hjärtfel, det är ett otroligt ovanligt hjärtfel för ett barn med ds. Tydligen har de i Lund tidigare bara opererat två barn med ds o detta hjärtfel, eller liknande iaf. Jag skulle göra mycket för att få kontakt med de familjerna för att få höra deras historia, men det kommer jag nog inte få. Jag har börjat uppskatta andra saker hos människor, än vad jag tidigare gjorde. Eller rättare sagt, nu finns det fler egenskaper som jag söker hos folk. Ett av de är deras uppriktighet. Jag tycker om när folk vågar fråga. Vad de än gäller. Som en vän frågade "tar du illa upp om jag frågar saker om ds?" Jag blev så glad att hon frågade det för det visar ju att hon är intresserad och antagligen också att hon bryr sig. Sen var det en annan kompis, som jag inte ens har så mycket kontakt med, som hade läst på om ds efter att jag berättat. Jag var helt rörd och gråtfärdig. Jag är inte sån som visar så mycket känslor framför folk men bakom fasaden är jag en extremt känslosam person. Men det känns för privat för att visa utåt. Fast på senare tid har det ju blivit oundvikligt att inte visa känslor eftersom det just nu är så mycket känslor i omlopp. Den här lilla godbiten som ligger och slutat i min säng alldeles bredvid mig har rört om i grytan, han har förändrat mitt liv för alltid. Fått mig att se saker på ett annat sätt. Om han bara visste själv. Jag älskar honom så mycket att jag vill skrika ut det till hela världen. Jag vill ge alla människor med ds ett Nobelpris, ja vill krama och pussa dem allihop. Tänk att jag trodde att jag skulle skämmas för att jag har ett barn med ds. Jag skulle gärna gå omkring med en skylt i pannan där det står att jag ät mamma till ett barn med ds. Jag vet inte varför jag är så himla stolt över det. Antingen så är det n undremedveten försvarsmekanism för att jag inte ska va alltför ledsen. Men jag tror bara att jag verkligen är genuint stolt. Framförallt är jag stolt över att jag är en av de få som accepterade och tog emot det som är mitt barn och inte valde bort barnet för att det inte motsvarade mina förväntningar. Jag valde inte bort Mohammed bara för att han, oavsett åtgärder, aldrig kommer bli som andra barn. Jag accepterar att min son alltid kommer att vara annorlunda, han kommer aldrig bli som andra. Men vad är det som säger att han inte kan vara helt fantastiskt underbar för det?