jagochmohammed

När vi var i Lund senast så lärde vi känna en familj lite som också var där och de hade även de ett barn med hjärtfel som skulle opereras. Vi kom att följas åt eftersom vi pratade en hel del dagarna innan operationerna.Vi möttes utanför röntgen och andra förberedelser inför operation. Sedan blev det så att våra barn opererades på samma dag och fick sedan ligga på samma sal på Barnintensiven. Så vi fortsatte att följa varandras resor, uppdaterade varandra i vilorummet om hur det gick för våra barn. Efter två dagar fick Mohammed åka ner till Avd 67 men det andra barnet blev kvar. Jag tänkte inte så mycket på det då, olika operationer kräver ju olika lång vårdtid. Jag minns det där lilla barnet som fantastiskt härligt och nyfiket och föräldrarna var så kärleksfulla och varma. När vi skildes åt fick jag adressen till deras blogg, men jag läste den inte på ett tag. Och jag insåg aldrig att det var så allvarligt med barnet. Men så sent igår kväll när jag gick in på deras blogg så såg jag att det ofattbara hade hänt och deras älskade barnhar dött, två år gammal. Jag fattade ingenting, trodde först att jag läst fel. Men sen insåg jag att jag tyvärr inte hAde gjort det. Jag kan föreställa mig deras sorg men är inte säker på att jag förstår hur det känns. Det måste vara en outhärdlig smärta som inte går att döva eller dämpa på något sätt, förutom med kanske starka mediciner. Ja jag vet inte vad jag ska säga faktiskt. Livet är ofattbart grymt, det har jag insett vid det här laget.