Produktiv dag
Idag har jag fått mycket gjort. Har piskat mattor och moppat golv, storstädat i badrummet och sorterat i garderoberna och tvättat typ fem maskiner samt vikt tvätt. Jag hann laga mat också och hade det inte varit för att jag i sista stund upptäckte att jag inte hade tillräckligt med margarin så hade jag slängt ihop en morotskakka också=)Men det får bli imorgon istället.
Mohammed sov väldigt mycket idag så det var därför jag hann göra en hel del. Aida och Issam lekte med varandra men hängde så klart mig i kjolen en hel del också och Issam och jag lyckades få till vårt första stora bråk. Han vägrade att plocka upp Duplo som han kastat över hela köket vilket resulterade i att jag skrek att han inte skulle få någon mat innan han hade plockat upp. Det bara slank ur mig och så fort jag hörde vad jag så så ångrade jag mig. För det ska mycket till för att en mamma ska klara att sitta och äta och se sitt barn stå och titta på. Dessutom är jag inte alls nåt fan av en massa bestraffningar hela tiden. Men nu hade jag ju sagt så jag var ju tvungen att stå fast vid det. Men det blev ingen trevlig lunch för någon av oss.
Mohammed växer så det knakar Mashallah. Han börjar bli en redig bit att hålla i. En tjock och krafitg bebis, det är helt i min smak. Tjock är dock verkligen att ta i, för han är fortfarande tanig. Men om man jämför med när han föddes så har han iaf fettat till sig lite.
Jag har sedan länge börjat få moderskänslor för i princip alla personer jag ser med Downs Syndrom, oavsett vilken ålder de är i. Ibaldn undrar jag om jag tar för lätt på att min son har DS. Jag läst en annan mammas blogg där hon skrev att hon självklart älskar sitt barn mest av allt och så, men att barnet har ds är hennes största sorg. Jag vet inte om jag riktigt insett vad det innebär att ha ett barn med speciella behov, men jag känne inte alls att det är min största sorg att Mohammed har ds. Jag kan känna att specifika saker är riktigt jobbiga, som det faktum att han aldrig kommer bli pappa till exempel. Men jag tror också att ds för oss blir ställt i proportion till hans hjärtfel. DS blir inte så hemskt för oss eftersom det finns något ännu värre. Om Mohammed klarar operationerna INSHALLAH och vi får ha honom kvar, så kommer ds aldrig vara något hemskt för oss tror jag. För vi kommer alltid vara tacksamma att han är kvar hos oss. Jag vågar inte ens fantisera om den dag han klarar sin sista operation Inshallah. Ibaldn sitter jag och dagdrömmer om att Mohammed klarat sin tedje och sista operation och vi blir utskrivna från sjukhuset. Läkaren säger åt oss att nu är det klart med operationer, nu är det bara att leva. Åh jag får rysningar bara jag tänker på det. Den lyckan jag skulle känna då kan jag inte beskriva. Tror inte att det går att förstå. Jag längtar och hoppas verkligen att den dagen kommer. Efter det kan vi fokusera på ds och att ge vår son de bästa möjligheterna att utvecklas så mycket som möjligt. Han kommer aldrig bli som andra, det vet vi.
han kommer aldrig bli statsminister, fotbollsproffs eller astronaut. Han kommer heller antagligen inte bli polis eller civilingenjör. Men han kommer utan tvekan bli en av livets största glädjekällor för mig och för sin pappa och antagligen för ett par stycken andra också. För vi vet att Mohammeds närvaro hos oss har aldrig varit självklar och kommer aldrig vara något som vi kan ta för givet. Man kan inte ta något för givet men Mohammeds liv är extra skört. Och därför kommer vi att uppskatta varje dag med honom.
Imrogon ska det banne mig bli morotskaka. Och så har jag bestämt att barnen ska gå och lägga sig klockan 19 så att jag och Ayman kan ha filmkväll. Det betyder dock att de ska väckas kl. 6, annars somnar de inte på kvällen.
Nej nu är det nog dags att sussa nana. Har snart sondat klart Mohammed. ska nog ta över honom till mig i sängen. Han luktar nämligen som en sommaräng. Och vem vill inte somna till den doften?
Mohammed sov väldigt mycket idag så det var därför jag hann göra en hel del. Aida och Issam lekte med varandra men hängde så klart mig i kjolen en hel del också och Issam och jag lyckades få till vårt första stora bråk. Han vägrade att plocka upp Duplo som han kastat över hela köket vilket resulterade i att jag skrek att han inte skulle få någon mat innan han hade plockat upp. Det bara slank ur mig och så fort jag hörde vad jag så så ångrade jag mig. För det ska mycket till för att en mamma ska klara att sitta och äta och se sitt barn stå och titta på. Dessutom är jag inte alls nåt fan av en massa bestraffningar hela tiden. Men nu hade jag ju sagt så jag var ju tvungen att stå fast vid det. Men det blev ingen trevlig lunch för någon av oss.
Mohammed växer så det knakar Mashallah. Han börjar bli en redig bit att hålla i. En tjock och krafitg bebis, det är helt i min smak. Tjock är dock verkligen att ta i, för han är fortfarande tanig. Men om man jämför med när han föddes så har han iaf fettat till sig lite.
Jag har sedan länge börjat få moderskänslor för i princip alla personer jag ser med Downs Syndrom, oavsett vilken ålder de är i. Ibaldn undrar jag om jag tar för lätt på att min son har DS. Jag läst en annan mammas blogg där hon skrev att hon självklart älskar sitt barn mest av allt och så, men att barnet har ds är hennes största sorg. Jag vet inte om jag riktigt insett vad det innebär att ha ett barn med speciella behov, men jag känne inte alls att det är min största sorg att Mohammed har ds. Jag kan känna att specifika saker är riktigt jobbiga, som det faktum att han aldrig kommer bli pappa till exempel. Men jag tror också att ds för oss blir ställt i proportion till hans hjärtfel. DS blir inte så hemskt för oss eftersom det finns något ännu värre. Om Mohammed klarar operationerna INSHALLAH och vi får ha honom kvar, så kommer ds aldrig vara något hemskt för oss tror jag. För vi kommer alltid vara tacksamma att han är kvar hos oss. Jag vågar inte ens fantisera om den dag han klarar sin sista operation Inshallah. Ibaldn sitter jag och dagdrömmer om att Mohammed klarat sin tedje och sista operation och vi blir utskrivna från sjukhuset. Läkaren säger åt oss att nu är det klart med operationer, nu är det bara att leva. Åh jag får rysningar bara jag tänker på det. Den lyckan jag skulle känna då kan jag inte beskriva. Tror inte att det går att förstå. Jag längtar och hoppas verkligen att den dagen kommer. Efter det kan vi fokusera på ds och att ge vår son de bästa möjligheterna att utvecklas så mycket som möjligt. Han kommer aldrig bli som andra, det vet vi.
han kommer aldrig bli statsminister, fotbollsproffs eller astronaut. Han kommer heller antagligen inte bli polis eller civilingenjör. Men han kommer utan tvekan bli en av livets största glädjekällor för mig och för sin pappa och antagligen för ett par stycken andra också. För vi vet att Mohammeds närvaro hos oss har aldrig varit självklar och kommer aldrig vara något som vi kan ta för givet. Man kan inte ta något för givet men Mohammeds liv är extra skört. Och därför kommer vi att uppskatta varje dag med honom.
Imrogon ska det banne mig bli morotskaka. Och så har jag bestämt att barnen ska gå och lägga sig klockan 19 så att jag och Ayman kan ha filmkväll. Det betyder dock att de ska väckas kl. 6, annars somnar de inte på kvällen.
Nej nu är det nog dags att sussa nana. Har snart sondat klart Mohammed. ska nog ta över honom till mig i sängen. Han luktar nämligen som en sommaräng. Och vem vill inte somna till den doften?
Kommentarer
Trackback
