jagochmohammed

Om någon för två år sedan hade sagt att jag skulle haft detta som överskrift på min blogg så hade jag inte fattat nånting. Men livet är fullt av överraskningar. Igår hade Hammodys crp (infektionsprov) stigit ytterligare så idag blev det till att göra odlingar i urin, avföring och blod. Sedan gjorde man dock ett nytt crp också och idag hade det iaf sjunkit lite, så det pekar ju åt rätt håll. Och hör och häpna, MASHALLAH, idag tog vi bort syrgasen och saturation låg vid ett tillfälle på 86!! Säg Mashallah du som läser!! Men nu till det bästa av allt, idag satt jag i korridoren o pratade med en annan mamma om hjärtfel och sånt. Plötsligt skymtar jag kirurgen Jens i korridoren. Och han är på väg mot oss!!! Utan att tänka mig för så sken jag upp och skrek hej. Han kom fram och sa att han väl tyckte han såg nån som han kände igen. Vilken ära att bli igenkänd av honom tänkte jag. Iaf, han berättade att han är mycket nöjd med resultatet av operationen och sa att det har gått så bra som det kunde göra, många saker kunde varit sämre eller tagit längre tid. Då blev jag såklart överlycklig. Mitt i vårt samtal så knöt Hammody näven och skjöt upp handen i luften, precis som att han ville säga "upp till kamp". Då skrattade kirurgen Jens och gjorde likadant. Han är inte bara kirurg och räddar liv, han är rolig också!! Iaf jag frågade om man kan vänta sig att nästa operation också går bra eftersom det gått så bra vid denna, men det kunde man tyvärr inte veta. Nästa operation är en egen enskild operation som ställer lite högre krav på anpassning av kroppen. Inshallah kheir. Just det, idag var det en pojke i 12- årsåldern kanske på avdelningen o han hade ds. Jag kunde inte sluta le åt honom och hans pappa. Först trodde de väl att jag var galen eller nåt, men sen tror jag att pappan såg på Hammody att han också har ds, för han kollade ett litet tag på honom och såg lite fundersam ut, typ som att han ville fråga men inte vågade. Men sen när de skulle gå hem så log han och sa hej då, och då blev jag såklart lycklig. Jag känner väldigt stor samhörighet med andra ds- föräldrar, även om det är en 45- årig kontorsnisse som jag aldrig annars skulle känna nån connection till. Och då menar jag inte att jag inte kan känna samhörighet med nån som e 45, men jag skulle kanske inte gå omkring och le åt de på sjukhuset. Annars har barnen varit här idag såklart. Vi lekte och pusslade och sen gick Ayman till Ronald- huset för att laga mat. Han gjorde en av mina favoriträtter, panerade räkor blandat med grönsaker och ris. Räkorna köpte vi förra veckan på Abdos i Malmö, ett riktigt Halal- högkvarter jag sällan skådat i Sverige. Fattar inte varför sånt inte finns i Stockholm. Dagen avslutades med att Issam ramlade och slog huvudet i ett element i matsalen, det resulterade i ett kraftigt blåmärke. Jag tog honom till receptionen på avdelningen o där började de såklart fnissa lite, typiskt mig att vara inlagd med ett barn och behöva söka akuthjälp för ett annat. Men det behövdes inte tyckte de. Och Issam sprang vrålandes från receptionen så de skrattade de och sa att han verkar va sig själv. Jag kommer ihåg att när jag och Ayman träffades så satt vi en gång på en bänk vid Mariatorget och han berättade att han ville ha två barn, en tjej och en kille och de skulle heta Esma och Omar. Men när vi väl hade gift sig så ville han plötsligt ha åtta barn, men det hade han inte vågat sagt för att inte jag skulle bli avskräckt haha. Han sa att han tyckte det verkade mysigt att komma hem och ett barn skulle sitta vid matbordet, en skulle ha slagit huvudet i elementet och va på akuten, en annan skulle sitta i häkte och så skulle det va några andra som höll på med läxor eller annat. Han tyckte det verkade så värmande med mycket barn hemma och att det skulle va lite kaos. Han har ändrat sig kan jag ju säga haha. Det var ju inte helt seriöst det där med en på akuten o en i häktet men åtta barn var nog helt seriöst först, men sen insåg han hur mycket jobb det är med barn. Nog om det. Nu ska jag o Hammody snacka lite o äta lite snacks, sen kolla på criminal minds o sen sova.