jagochmohammed

Idag var jag och Mohammed på habiliteringen. Allting började bra även om vi var ute i senaste sekund, fast vi hade hunnit om det inte hade gått som det gik med parkering. Berättas bör att jag kvällen innan satte in de pengar jag har kvar för månaden på mitt sparkonto. Jag är en sådan som lätt gör av med pengar på kortet men om jag har kontanter så tänker jag lite mer på vad jag köper. Så jag hade bara kontanter med mig. Men varenda himla parkeringsautomat runt habiliteringen tog bara kort. Så efter att först ha irrat omkring och försökt hitta en parkering i 15 minuter och blivit lisken påtutad av två andra fordon så hittade jag ett stort parkeringsområde vid kanalen som ligger nära. Där kunde man checka in med sms- biljett. Hysterisk som jag var lyckades jag då inte fatta hur jag skulle skicka ett sms till ett nummer som inte var en kontakt. Jag försökte och försökte men det gick inte. Nu började hysterin att smyga sig på och likaså gråten, det kändes som en som där dröm där man springer och springer men aldrig kommer fram. Observera att jag redan är försenad och det är ingen som svarar när jag ringer för att säga att jag är på väg plus att jag redan irrat omkring i femton minuter. Till slut ringde jag istället för att checka in men då behövde man ett bankkort med täckning, och det hade jag ju inte vilket jag förbannade mig själv för. Jag kunde ju ha sparat typ 100 kr på kontot, just för detta ändamål. Till slut åkte jag till Liljeholmsgallerian vilket ligger en bra bit ifrån habiliteringen. Där kunde man iaf betala med mynt. När jag sedan skulle ta ut vagnen så öppnade sig inte bakluckan. Och baksätet är helt fullt eftersom vi har tre barnstolar där Mashallah. Så jag fick krypa/klättra in för att kunna kasta ut vagnen genom dörren. Till slut fick jag ut vagnen och så sprang vi till habiliteringen. På vägen kände jag hur tårarna var nära, egentligen var det väl inte så farligt men jag antar att jag har en del stress och oro som gärna vill komma fram och då är väl sådana här situationer ett bra tillfälle för det... Mitt humör var som en liktorn när vi väl kom fram. Men det vände snabbt tack vare de underbara personerna på habiliteringen. Först fick jag hjälp med vad jag skulle tänka på när jag skulle fylla i ansökan om vårdbidrag. Under tiden stod psykologen och gullade med Hammody som var på riktigt bra humör. Han fick mycket beröm för att han var så bra på ögonkontakt och interaktion, Mashallah. Det gjorde mig väldigt glad. Vi fick också träffa logoped som inte tyckte att han behöver någon gomplatta, han verkar vara ganska stark i muskulaturen tyckte hon. Sist men inte minst fick vi en "Tumble form" som vi ska få låna så länge vi behöver den. Det är som en liten stol eller vad man ska säga som han sitter riktigt stadigt i. Det är supergulligt, han ser ut som en liten kontorsnisse när han sitter i den. Den kommer vara riktigt praktiskt när han ska äta sina smakportioner och sin gröt. För övrigt har jag under eftermiddagen känt mig extremt trött och orkeslös, har försökt att aktivera mig lite med barnen med Lego- lek, men det blev en hel del filmtittning också. Efter att barnen somnat har jag bara slappat och nu väntar jag på Criminal Minds kl. 23. Imorgon är det inga aktiviteter, riktigt skönt faktiskt. Hoppas att jag känner mig bättre imorgon så jag verkligen kan njuta av barnens sällskap, jag älskar när det är liv och rörelse i huset och ibland tycker jag till och med att det är trivsamt när det infinner sig något slags kontrollerat kaos. Då känner man att det finns liv här hemma och att man har en härlig familj alhamdulillah.