jagochmohammed

Det var några dagar sen jag skrev här. Har inte funnits tid helt enkelt. För att göra en kort uppdatering: i helgen var som sagt mina systerdöttrar här på sleep-over från lördag till söndag, till Aida och Issamas stora lycka. På lördagen kollade vi på "Hur många lingon finns det i världen" och så tog vi en sväng förbi EG:s lågprismarknad i Alby. På söndagen bakade vi chocolate chip cookies som precis hann bli klara några stycken innan tjejerna skulle gå. I tisdags var jag på föräldramöte för Issams avdelning och igår för Aidas. Var faktiskt riktigt trevligt och äntligen fick jag chans att fråga mamman till Aidas för tillfället bästa kompis om hon får komma hem till oss och det fick hon såklart. Mamman hade också tänkt fråga eftersom tydligen hennes doter också pratat om det precis som Aida. Det blir allt en liten historisk dag det, första gången Aida tar med sig hem en kompis från förskolan. Idag ringde min syster med det upptäckte jag typ nån timme senare. Men sen ringde min mamma och sa att hon hade ringt för att tipsa mig om ett program om en flicka med DS. Det sökte jag ju genast upp såklart, hittade avsnittet på Internet. Och självklart blev det ett riktigt snyftkalas, i slutet av "filmen" så springer flickan med nån drake och sen dansar hon med en kille och då höll jag på böla häcken av mig såklart haha. Ni kan hitta avsnittet här: http://svt.se/2.104920/barn_pa_sjukhus?video2531674=2541432. Flickan i filmen använder sig mycket av tecken och det blev en påminnelse till mig att jag måste börja träna på det. Min förhoppning är dock att Mohammed förr eller senare (bättre sent än aldrig) ska kunna lära sig att prata så bra som möjligt. Ska iaf börja på en teckenkurs i november och planerar att dra med Ayman och min mamma också. Det äger rum på habiliteringen som jag för övrigt ska till imorgon. Ska träffa sjukgymnast för att få övningar att göra med Mohammed, logoped för att fråga om en gomplatta samt kurator för att få hjälp att söka vårdbidrag. Sist jag var där var det ett litet samtal med psykolog och kurator. Det gick bra tycker jag. Bröt inte ihop iaf, det är kardiologerna som har ensamrätt på att få se mig bli hysterisk. När jag sa att jag vill träffa logoped angående gomplatta så sa att det skulle vi sjlälvklart få göra och så frågade hon om det är något som jag kände att jag vill egöra snarast eller om jag ville att vi skulle vänta lite med det. Jag sa att jag ville ha tid snarast och tänkte inte mer på det. Men nu efteråt börjar jag fundera på om hon menade om vi skulle vänta till efter operationen för att se om han lever då. Kan det ha varit så? Får lite lätt panik när jag tänker på det. Men det är inget snack om saken iaf, jag kan inte gå och vänta med att boka tider för at tjag inte vet hur det går..då kommer jag bli psykiskt sjuk tror jag. Nej Mohammed bara måste överleva operationen något annat alternativ finns inte. Och vad som skulle hända eller hur jag skulle må och hur resten av familjen skulle må om det inte blev bra tänker jag inte ens tänka på. Nej det måste gå bra Inshallah. Jag är hoppfull, eftersom det blev så bra resultat på kateteriseringen. Imorgon ska jag förresten ringa kl. 9 och förhoppningsvis få veta tid för operation. Det var konferens idag och då skulle de diskutera hjärtebarnen från Stockholm och däribland vår lilla Mohammed. Så jag räknar timmarna nu fram till kl. 9. Fast det blir nog att jag ringer cirka 9.20 för jag ska ju lämna barnen först. Nu ska jag gå och göra nåt att äta, är sugen på nåt med makaroner. LCHF kan slänga sig i väggen (inte för att jag hållt på med det på typ 1,5 år men jag mår jäkligt bra när jag äter lite kolhydrater dock).