jagochmohammed

Jag är med i en grupp på Facebook för föräldrar som har barn med DS. Det är väldigt skönt att gå in där och läsa om olika erfarenheter och känslor, ofta känner jag igen mig. Men ibland känner jag mig också utanför. Det händer ibland att någon uttrycker lättnad över att deras barn inte har hjärtfel och då kan jag känna mig rentutav avundsjuk. Det verkar precis som att likt barn med DS är skräcken för gravida mammor så är hjärtfel skräcken för DS- föräldrar. Jag vill också planera att bygga staket när Mohammed blir fyra år, eller om vi ska välja vanlig klass eller särklass. Jag vågar inte tänka på allt det där innan Mohammed genomgått sin operation. Igår var vi på barnkalas hos min syster och då frågade min systerdotter mig vad min högsta dröm är, förutom nåt med barnen. Jag kom på sedan när jag tänkte på frågan hemma att det återstår inte några högsta drömmar för mig, jag är väldigt nöjd med livet. Den allra största drömmen jag har är att Hammodys operation ska gå bra och att vi ska få leva lyckliga utan ett ständigt svart moln över oss. Den känslan fantiserar jag om varje dag, ibland lite och ibland mycket.