jagochmohammed

Jag kämpade på med lustgasen och eftersom jag hade en tryckmätare på grund av mitt tidigare kejsarsnitt så kunde man se när en värk var på väg och på detta sätt kunde Ayman hjälpa till och säga åt mig när jag skulle börja andas. Det blev bara värre och värre och när barnmorskan kom in för att undersöka mig så var jag inte glad som en lärka precis. Hon konstaterade att jag var öppen sex cm och sa att det här ju faktiskt riktigt smidigt och snabbt. Då skrek jag bara" det går ju för fan inte alls smidigt, varför ljuger du för mig". Sen hörde jag hur hon muttrade att hon i alla fall tyckte att det gick bra. BM tyckte nu att det var dags för mig att gå på toa men eftersom jag vägrade släppa lustgasen så fick jag en mobil liten toalett. Jag körde ut Ayman ur rummet och sen när han och BM kom tillbaks så skulle hon väga den lilla infällda pottan. Jag gick runt lite och sen ville hon att jag skulle sitta i skräddarställning på sängen. Det ville inte jag men hon insisterade och den här kvinnan var som sagt inte någon som man sa nej till precis. Jag satt så en rätt lång stund och vid det här laget såg Ayman helt gråtfärdig ut. Barnmorskan och undersköterskan kom återigen in och den här gången föreslog de en EDA. Jah sa först nej men sen tackade jag ja. När jag väl hade tackat ja så kändes det som att varje sekund tills narkosläkaren kom var en ren kamp. Så ÄNTLIGEN kom han, hur han såg ut har jag ingen aning om men han hälsade på Ayman och sen bad han mig sitta upp och kuta med ryggen. Det fifflades och prasslades hit och dit och till slut hörde jag att alla konstaterade hur duktig han var. Då halvskrek jag bara " ja visst är han duktig men är han här för att dricka kaffe eller för att ge mig bedövning" Då skrattade alla bara och Ayman sa att den som skulle dricka kaffe var han. Nu efteråt konstaterar jag att läkaren måste varit extremt duktig eftersom jag knappt kände någonting. Nu trodde ju jag att jag skulle få vila men tji fick jag, när jag väl hade fått EDAn så gick det undan och jag var snart helt öppen. Nu skulle det alltså krystas och jag var LIVRÄDD! För den som inte krystat ut ett barn så kan jag berätta att detta är en smärta som knappt går att beskriva men bara det att den får vuxna annars civiliserade kvinnor att gallskrika framför främmande människor, säger väl en del. Men nu fanns ingen återvändo. För varje krystning kom vi längre på vägen att f åå vår lilla Amira och som i en dimma såg jag en genomsvettig Ayman stå och gråta bredvid. Jag hörde honom säga till BM att jag hade det jättejobbigt och han tyckte att det skulle komma någon och lägga sig på min mage och trycka ut ungen.Men hon berättade att man inte får göra så nu för tiden. Hur som helst, plötsligt var huvudet ute men värken tog slut. Men det gjorde så sjukt ont att jag fortsatte krysta ändå, varpå BM tryckte mot barnet och sa åt mig att sluta krysta för annars skulle det spricka mycket. " Jag struntar i hur mycket jag spricker " skrek jag och krystade på ändå. Men hon kom inte ut ändå. Jag vilade lite och snart kom nästa värk och då tog jag i som bara den. Ut kom lilla Amira och smärtan var som bortblåst. Hon kom direkt upp till mig och jag mindes lukten av nyfött barn. Att beskriva känslan när man ligger där med sitt nyfödda barn går inte heller att beskriva. Det är en känsla som inte går att köpas för pengar, inte ens om man var ägare av världens samlade inkomster.