Flum-inlägg
Kan man gradera kärlek och hur mycket man älskar någon? Eller älskar man människor bara på olika sätt? Ända tills Aydah föddes så trodde jag aldrig att jag skulle kunna älska någon på samma sätt som jag älskade mina föräldrar. Först och främst måste vi definiera vad det betyder att älska någon, för på den frågan finns nog inget definitivt svar, utan det är upp till var och en att avgöra. För mig tror jag nog att om man känner att hela ens existens skulle gunga och man skulle känna som att man inte vill fortsätta leva om den personen dog, ja då älskar man den . Iaf, när jag träffade Ayman så började jag såklart efter ett tag att känna att jag älskade honom, men inte kom han upp i den grad som mina föräldrar hade, på några månader inte. Men ens barn, det är någonting mystiskt alltså. Det övergår mitt förstånd, hur man på en sekund kan älska en person som man nyss träffat, mest i hela världen. Så mycket så att man får panik bara av att tänka på att det skulle hända något med den. Det är väl så vi är skapta för att vi ska fortsätta skaffa barn helt enkelt, för någon dans på rosor är det ju i ärlighetens namn inte alltid.I alla fall så irriterar det mig lite, att jag vet att till exempel Aydah kommer älska sina barn mer än hon älskar mig. Det kommer en tid, då jag inte längre är nummer ett för henne. MEN, jag vet också att när man får barn, så älskar man sina föräldrar plötsligt på ännu ett plan. Man inser och förstår succesivt, hur mycket de älskar en och hur otroligt mycket de kämpat för att man skulle ha det bra och vara lycklig. När min mamma till exempel tog med mig och min kompis Lisa på lådbilstävling, fast hon säkert inte tyckte det var så kul. Eller när min pappa kom hem med världens finaste bokmärken till mig. Det glömmer jag aldrig. Det var i första klass. Än idag undrar jag hur det kom sig att alla flickor hade bokmärken med sig till den allra första skoldagen. På rasten pågick en byteshandel ute på skolgården. En byteshandel som får NASDAQ att blekna i jämförelse och som skulle kunna ta kål på den mest luttrade affärsmannen. Men här var det inte pengar som stod i centrum, utan bokmärken. Färgglada och om man hade tur, glittriga lappar i glatt material som var själva definitionen av skönhet. Album öppnades och stängdes, bytesregler diskuterades och affärer gjordes. Men under den första dagen hade jag inte några bokmärken med mig, jag var inte den enda som var utan men ändå kände man ju en gnutta avund på de tjejer som fick delta i byteshandeln. Där hemma fick föräldrarna självklart höra om detta och döm om min lycka när min pappa dagen därpå kom hem med bokmärken i mängder, och framförallt de allra finaste bokmärken man kan tänka sig!! Lyckan var total och jag kunde bara drömma om vad de andra tjejerna skulle säga om mina bokmärken dagen därpå. Tillsammans lösgjorde vi märkena från varandra och satte in dem i fina album som min pappa hade köpt också. Dagen därpå var jag drottningen av börsen med stort B!! Alla ville se mina märken och alla ville få byta med mig, men ärligt talat var jag inte speciellt intresserad av att byta med någon. Jag hade redan de finaste märkena som fanns. Lite byteshandel blev det ändå men de finaste märkena behöll jag för mig själv. Jag minns det som igår och jag tänker på det ofta när jag köper saker för att göra barnen glada. Att precis så som jag känner, så kände min pappa nör han köpte alla bokmärkena. Men det handlar inte bara om allt ens föräldrar köpt, utan allt de gjort som de egentligen kanske inte tyckt varit så roligt själva, allt de planerat för en och som kanske inte gick som de tänkt, eller all oro de känt. FRAMFÖRALLT oron! Ja när man själv får barn så tycker jag nog att man om möjligt älskar sina föräldrar ännu mer. Och att ens föräldrar plötsligt verkar älska ens barn snäppet mer än de älskar en själv (haha) känns bara fantastiskt! För ens barn är ju liksom en del av en själv, så det är ju inte precis som att man blir svartsjuk.
Kommentarer
Trackback
