jagochmohammed

Jag läste nyss en tråd på Familjeliv om gratisgrejer man kan få som gravid:-D Då infann sig faktiskt lite graviditetsyra:-D Känns lite som när jag väntade Aydah och Isaam. Jag vågar knappt dock tänka på eller skriva om det för jag är så rädd att nåt ska gå eller vara fel. Men jag försöker förlika mig med tanken att det inte är något jag kan påverka OCH att de allra allra flesta bebisar faktiskt föds friska. Solskenet som sprider sig i vårt rum på q63 gör också att jag börjar känna lite livslust igen. Mina tankar fylls inte endast av hjätfel, saturation och andningsfrekvens. Jag fantiserar om vad vi ska göra när våren kommer och inte minst sommaren. Jag funderar överhuvudtaget på vad vi ska göra när vi får komma hem. Jag ska baka och pyssla och vår- storstäda, fixa lite med inredning och FRAMFÖRALLT vara lycklig att alla är hemma. Sen ska jag nog gå till babybutiker och kolla på babysaker. Det finns utan tvekan efter tre barn ingenting som jag behöver så jag kanske köper max på sin höjd ett litet rosa plagg. Men det är ändå mysigt att strosa runt och kolla. Men detta blir självklart tidigast i april så alla de värsta virusen och bakterierna är borta. Vad händer då med Mohammed just nu? Jo han är sig själv igen men vi blir dock kvar några dagar för att saturationen ska stabilisera sig både på natt och dag. Hammody och jag rätt mysigt här på q63, vi pratar om allting och jag får självklart alla de svar jag vill ha av honom:-D Han har utvecklats en hel del fast vi legat på sjukhus en månad nu. Han är på väg att snurra runt, han griper efter saker och han är riktigt duktig på att läsa av känslouttryck och härma dem. Att se honom utvecklas gör att jag känner ännu större sorg för hans hjärtfel. Jag önskar så att han kunde få vara ett barn med "bara" Downs Syndrom. Jag vet att DS inte är så bara egentligen och inser att jag antagligen kan förringa andra DS- föräldrars känslor och sorg över att deras barn har DS. Men jag Ka ju bara säga hur jag själv känner och det är faktiskt att DS är "bara". Säkert kommer det kännas kanske jobbigare i framtiden när man märker ännu mer att Mohammed är annorlunda. Men just nu kan jag inte känna det. Han har ju allting som man kan önska sig av en bebis. Han skrattar och jollrar och sparkar med benen i luften. Visst har han inte alls de färdigheter som andra bebisar i samma ålder, men det struntar jag ärligt talat i. Just nu i alla fall. Jag vill bara att nästa operation ska vara avklarad så jag slipper ha den här STÄNDIGA oron och ångesten över hur det ska gå. S amto