jagochmohammed

Ja det har jag funderat på idag. Mohammed är kvar på BIMA och kl. 14 ska ville vi få prata med läkaren. Jag uppfattade det som att vi blev tillfrågade om vi ville detta, eller rättare sagt att Ayman blivit tillfrågad på förmiddagen och tackat ja. Men läkaren verkade ha uppfattat att det var vi som önskat denna pratstund. Strunt samma, men när läkaren efter presentation av sig själv sa "ja vad har ni för frågor" med en stressad ton så insåg jag direkt att den här läkaren har aldrig haft ett sjukt barn själv och har antagligen inte deltagit i någon eventuell kurs kring föräldrakontakt under sin utbildningstid. Resten av samtalet genomsyrades, enligt mig, av hans oempatiska och stressade stil. Jag struntade i detta och ställde de frågor jag hade. Men när han plötsligt började prata om att kardiologen som var där tidigare under dagen, hade sagt av Mohammeds klaff- läckage möjligen hade blivit större så började jag känna förtvivlan rusa genom huvudet. Ayman frågade till sist, efter att läkaren tagit emot ett samtal och frågat om vi har några fler frågor eller om han fick gå ( förbannade doktorsjävel när jag tänker efter), om vad han tror kommer ske den närmaste framtiden. Då sa läkaren att det antagligen kommer ta ett antal veckor för infektionen att läka ut och att man inte kan vara säker på att Hammody kommer vara i samma skick som han var innan. Då kände jag tårarna bränna och till slut orkade jag inte vara så förbannat trevlig och förstående längre. Jag är en person som inte alls gillar att gråta framför andra förutom barnen och Ayman och jag har också ganska svårt för konflikter. Men när jag väl har "dragit bort ridån" så brukar jag inte bry mig hur mycket känslor jag visar, det är det där första steget som jag tycker är jobbigt. Hur som helst så frågade jag läkaren mellan snyftningar, hur det kan v vara möjligt att ingen underrättat oss om att klaffläckaget "möjligen" kan ha blivit större. Att detta läckage är så litet som möjligt är av stor vikt inför hans nästa operation. Detta kunde SJÄLVKLART inte läkaren svara på. Han erbjöd oss en tid med kardiolog och honom själv imorgon. Då har jag en hel del frågor som jag vill ta upp och den här gången har jag lovat mig själv att inte vara nån mes som inte vågar säga vad jag tycker. Nu vet jag dock inte om det egentligen var så allvarligt med klaffläckaget för när jag och barnen hade kommit hem så ringde Ayman att sa att läkaren hade kommit tillbaks och bett om ursäkt och sagt att det inte var så allvarligt med klaffläckaget som han hade fått oss att tro. Detta vet jag dock inte om det stämmer eller om Ayman sa för att lugna ner mig. En sak vet jag och det är att alla läkare säger olika saker. Trots detta har jag under denna tid med Hammody aldrig träffat en läkare som jag rent sagt ogillat. Men denna doktor fick mig att känna snudd på avsky. Han gjorde och sa andra otrevliga saker som jag inte orkat skriva, så det är inte så att jag överdriver.