jagochmohammed

Jag lovar dyrt och heligt att jag natten till idag drömde att det var fullt med poliser på sjukhuset för att prinsessan Victoria hade fått en dotter. Det är sant!! Och så vaknar jag till just den nyheten! Det kändes något irriterande att jag befunnit mig på plats hela tiden men legat och sovit under allt drama. Jag som hade fantiserat om att Victoria skulle se mig och bjuda in mig till förlossningen. Något som slår mig är att hon verkar vara en riktig järnlady den där prinsessan. På bilden där hon och hennes karl står med babyskyddet i mitten så har hon ju vanliga eleganta kläder på sig. Hur orkar hon överhuvudtaget stå upp? Alltså efter mina tre förlossningar så har jag pyst omkring i mjukbyxor och hoddie i typ två veckor (läs:månader) och jag har försökt köra på svårigheter med att gå i max antal dagar efter förlossningarna för att få åka runt i rullstol. Efter kejsarsnittet med Mohammed lyckades jag bli omkringkörd mellan BB och Biva i fyra dagar tills nån sköterska lite försiktigt gav mig förslaget att jag kaaaanske skulle försöka röra på mig lite. Och pinsamt nog gick det ju hur bra som helst att gå då. Men utan att bre på så behövde jag äta smärtstillande i iaf två veckor innan smärtan var uthärdlig. Så kejsarsnitt gör jag helst inte om. För övrigt ääälskar jag min tidigare så kallade "hat- doktor". Idag travade han in på salen och sa "Hej Isabella" och vid närmare diskussion så tycker han att Hammody är i princip infektionsfri men att han kan få en ny infektion lika lätt som man ser smuts på ett svart bord. Så han hoppas på att vi ska kunna slippa Q80. Hemgång blir det inte än iaf för Hammody behöver fortfarande syrgas. Idag har vi lekt och busat han och jag, han bara kiknar av skratt när man kittlar honom på magen eller låter honom hoppa på knät. Till slut gick det lite väl vilt till så saturationsmätaren ramlade av så då fick vi lugna oss lite. Hammody passade istället på att lägga en brakare:-D För övrigt har det inte hänt mycket, eller jo jag har träffat några riktigt inspirerande människor här på sjukhuset men de ska jag skriva om hemifrån när jag har dator. Jag har också fått mig en hel del tankeställare kring livet. Man ser och möter många livsöden när man är på sjukhus. Man inser hur många vardagshjältar det finns. Jag är verkligen tacksam för att Mohammed och allting kring honom gett mig möjligheten att få ett vidgat och mer nyanserat perspektiv på livet. Hade det inte varit för honom hade jag fortfarande gått kvar i samma gamla lunk där man tyckte att mascara- klumpar eller barn som inte vill sova var stora katastrofer. Och visst irriterar jag mig fortfarande ofta på småsaker, men jag gör det med vetskapen om att jag mest irriterar mig för att det faktiskt är skönt att göra det. För när man irriterar sig på att barnen aldrig vill sova och man aldrig får egentid s åå känner man sig som en ytterst normal människa med ytterst normala problem.