jagochmohammed

Konstigt att jag inte skrivit på ett tag, för här har hänt grejer! Jag blir så ivrig nu när jag ska skriva ner allt så jag måste nog ta det i punktform. 1. Mohammed har börjat äta! Lyckan går inte att beskriva Mashallah! Första gången han verkligen chockade mig med sitt matintag var på Aydahs födelsedag, hemma hos mamma och pappa. Mohammed satte i sig en hel tårtbotten! Sen dess äter han en portion gröt till frukost varje dag och sedan någon puré till lunch. Knappen är dock ändå välbehövlig eftersom han måste få i sig 900 ml per dag och det han äter själv kommer inte i närheten av den mängden. 2. Mohammed kan sätta sig upp själv! Det är hur gulligt som helst, han lägger sig på mage och sedan reser han sig uppåt. Styrkan i benen går sakta men säkert framåt, med betoning på sakta. Träning träning träning är det som gäller. Något som det inte finns överdrivet mycket tid till nu när barnen är hemma allihopa men vi försöker så gott det går. 3. Min gullunge Aydah har blivit 5 år. Det blev en fantastisk födelsedag även om vi inte kunde träffa så många, vi var hemma hos föräldrarna och åt mat och tårta, Aydah fick öppna sina presenter såklart. Hon fick bland annat (som ni redan vet hehe) Lego Friends- huset, ett annat set med hästtransport, pennställ med färgpennor och rosa lego:) Det som imponerade mig var att Aydah hade sagt redan från dagen innan att hon ville öppna sina paket efter att vi ätit mat och tårta. Jag trodde att hon skulle ändra sig när hon väl såg paketen men det gjorde hon inte, hon orkade hålla sig. Osso var dock mer hysterisk, även han fick två paket och han var ganska het på gröten om man säger så. Att Mohammeds operation är uppskjuten har väl de flesta hört vid det här laget, om inte annars så hör man det nu. Egentligen skulle vi ha varit i Lund just nu och operationen skulle ha varit imorgon. Jag kan inte ens föreställa mig hur hysterisk jag skulle ha varit just nu. Nu blir det några veckors extra väntande. Det känns väldigt splittrat, man vill åka dit så fort som möjligt och samtidigt vill man skjuta upp det så länge det går. Men eftersom vi vet att det ska ske inom en snar framtid så känns det bäst om det blir så snart som möjligt för då slipper man den här olidliga oron. På det sättet känns det skönt att det är så otroligt full rulle hela dagarna för man hinner inte tänka eller känna. Jag försöker hålla mig sysselsatt ändå tills jag är i princip utmattad för jag har ingen lust att ligga i sängen och tänka. Speciellt inte nu när jag inte har tid hos psykologen förrän den 7 december. Tydligen är det inte bara jag som har problem:/