jagochmohammed

Jag har massa saker som jag under de senaste dagarna tänkt på att jag vill logga om, men det försvinner ur huvudet lika fort som det kommer. Jag har verkligen extremt dåligt minne just nu. Ibland har jag faktiskt seriöst haft tanken att jag har någon sorts minnes-sjukdom. Men jag borde ju vara lite för ung för det. Apropå ålder, jag har ju nyligen fyllt 29 år. Jo, faktiskt helt okej. Rynkorna blir ju inte fler för att jag erkänner det. OCH, jag blir faktiskt klokare för varje år som går, det inser jag. Nu är det två veckor kvar i det fria, sen börjar isoleringen. Fredagen den 2 november blir barnens sista dag på förskolan och det är också dagen för Aydahs första barnkalas. Mamman när något nervös kan jag säga. Men jag säger som en kompis: vad är du nervös för egentligen? Barnen kommer inte ha tråkigt, för du kan själv vara som ett barn, på ett fint sätt menar jag. Ja precis så skrev hon, och jag blev faktiskt riktigt glad. För jag älskar vuxna som fortfarande kan vara barnsliga och ta fram en lekfull sida. En sådan förälder borde ju alla barn vilja ha. Haha Mashallah på mig:) Dagordningen för de närmaste två veckorna är annars besök hos kardiologen, sjukgymnastik, planering inför kalaset, premiär för att Aydah att för första gången gå hem till en kompis efter förskolan. Ska bli spännande att se hur det går, som tur var är det en kompis som bor riktigt nära, om Aydah skulle längta hem. Men jag tror faktiskt det kommer gå riktigt bra. På tisdag är det som sagt kardiologbesök för Mohammed. Vi ska träffa en specialist- tandläkare samt få influensa- vaccin. Det blir kanske sista gången vi är där innan operationen, eller så vill de att vi kommer tillbaka ganska nära inpå. Puh nu känner jag i hela magen hur nervös jag blir bara jag skriver om operationen. Jag får nästintill lite olustkänslor när jag tänker på, avdelningen, Ronald- huset, ja Lund överhuvudtaget. Och, konstigt, nog, tvärtom också. Blir glad när jag tänker på dessa platser. För de gånger vi varit där har allt gått bra och vi har till och med haft en mysig tid där tillsammans. Som sagt, om jag bara visste säkert att allt skulle gå bra så, skulle jag nog se fram emot vistelsen där. För det blir en operation mindre att göra i framtiden. När jag tänker på operationen så tänker jag ofta på morgonen, innan vi ska lämna Mohammed till narkos- personalen. Kvällen innan ska han badas. Inför senaste operationen så började jag gråta när jag skulle Emla Mohammed och sedan sätta på plåster över salvan, för det gick inget bra och jag antar att minsta lilla då utlöste mitt gråt. Sen lugnade jag ner mig efter en stund och höll mig lugn under vägen från Ronald- huset till sjukhuset. När jag skulle anmäla i receptionen på Avdelning 67 så satt gråten i halsen, men det inte förrän i hissen på väg upp till operationsavdelning, efter diverse förberedelser på avdelningen, som jag inte kunde hålla mig mer. När vi väl kom fram till narkospersonalen såg jag väl halvt rödgråten ut men ärligt talat så brydde jag mig inte alls. Det var liksom inte läge för att skämmas för att man visade sina känslor just då, jag som annars inte gillar att gråta framför folk. Undrar hur det ska bli denna gång, om jag eller Ayman ska följa med in till sövning. Jag tror att jag vill göra det. Även om det är jobbigt. Ååh, det var riktigt skönt att få ur sig detta. Nu ska jag gå och lägga mig.