jagochmohammed

Gick nyss in på min blogg på familjeliv och läste och jag verkade verkligen deppig. Inte så konstigt i för sig. Tänk att nånting som jag trodde skulle bli så dåligt blev så bra (dock med en hel del oro). Så här hade jag skrivit: "Jag känner att det händer otroligt mycket i livet just nu och oavsett vad som händer vill jag om några år ha något att titta tillbaks då, när kanske minnena bleknar lite. Så här ska jag försöka skriva mest för min egen skull men det är ju alltid kul om någon annan blir inspirerad. Nu är jag gravid i vecka 20. Måndagen den tredje januari 2011 var vi på rutinultraljud. Något jag med spänning väntat på ända sen jag såg det där plusset på graviditetstestet. In i det sista har jag tänkt att inte fråga om könet. Men några dagar innan bestämde jag mig för att fråga iaf. Annars skulle ju inte ultraljudet bjuda på något spännande. För frisk skulle ju min bebis vara, något annat kunde jag inte tänka mig. Jag var faktiskt inte det minsta orolig för att det skulle vara fel.. så fel man kunde ha. Till en början gick ultraljudet bra. Allting såg bra ut, men när hon skulle kolla hjärtat så tog hon väldigt lång tid på sig. Jag reagerade inte över det först men till slut blev jag nervös. Till sist sa hon "jag är inte riktigt nöjd med hur fostrets hjärta ser ut. Jag vill att en läkare tittar på det här." En blixt slog ner i mitt huvud. Vadå vad är det för fel, frågar jag. Hon säger att hon tycker ena halvan av hjärtat är mindre än det andra. Jag märker att min man skruvar på sig. Han säger till henne att han inte vill att hans fru ska bli orolig eftersom hon inte kan sova då. Kvinnan säger att hon förstår men att hon ju ändå måste säga vad hon ser. Sen fortsätter hon undersökningen och allting annat ser bra ut. Jag fråga om man kan se Downs syndrom men det kan man inte säger hon. I alla hast visar hon bild på barnet mellan benen och jag ser till och med själv att det är en liten pojke. Men det känns inte speciellt intressant eller viktigt just då. Vi får en tid till läkaren på onsdagen, 19.30. Efter litet samtal är vi klara. Jag gick inte därifrån med den känsla som jag önskade. Tisdagen gick förvånansvärt fort, under förmiddagen ringde min underbara barnmorska och sa att jag fått en tid på Huddinge sjukhus på morgonen. Men jag kunde behålla min tid till den första läkaren om jag ville ha den också. Varken jag eller Ayman var speciellt oroliga. På ultraljud med Aida hade de sagt att hon hade för litet huvud och vi fick komma på flera uppföljningsultraljud. Det visade sig vara ingenting, som tur är. Vi trodde att det skulle bli samma sak nu. Onsdagen kom och vi var övertygade om att det skulle bli ett snabbt besök där de bara skulle konstatera att allting var bra. Vi skaffade inte ens barnvakt, Ayman skulle stanna utanför med barnen. Det var ett stort misstag förstod jag efteråt. Iaf så var läkarna inkallade på en akut förlossning så jag fick sitta och vänta i två och en halv timme. Till slut fick jag komma in till en väldigt trevlig läkare. Jag fick lägga mig direkt och han började titta. Jag var väldigt lugn, trodde inte det fanns en risk att något var fel. Snacka om naivt. Men jag såg direkt när han kom till hjärtat att allt inte alls var bra. Det kom in en barnmorska och frågade nåt, och då svarade läkaren att det kan jag inte göra nu, det här kommer att ta tid. Jag frågade om det var något fel. Då sa han att "ja, det här hjärtat är helt missbildat tror jag. Det ser inte alls ut som det ska". Han visar och förklarar lite på skärmen. Efter ett tag börjar jag gråta och sätter händerna framför ansiktet. Han medhåller beklagande och säger att vi ska göra ett fostervattenprov. Det har jag alltid varit rädd för, verkar obehagligt att stoppa in en lång nål i magen. Men det var inte alls farligt, enklare än ett blodprov. De ska skicka in provet på snabbsvar. Jag får komma ner och sitta på soffan där jag fortsätter gråta. Läkaren är inte en sån där känslokall typ som man läst om utan var faktiskt stöttande. Han försökte lugna mig med att det iaf var positivt att det här kunde ha hänt vem som helst, det kunde lika gärna ha hänt grannen. Det var bara otur, speciellt eftersom jag bara är 27 år. Otur eller inte, nu har det drabbat mig iaf. han skrev lite och skickade remiss tll Astrid Lindgrens barnkardiolog. Under tiden ringde Ayman och frågade hur det hade gått, om jag fått komma in till läkaren än. Under tiden i väntrummet hade jag sagt åt honom att åka hem med barnen för det här verkade ta tid. Jag försökte låta lugn och säga åt honom att jag skulle berätta när han kom så att han inte skulle bli orolig och kanske köra av vägen eller nåt. Men det gick inte. Jag hulkade hysteriskt fram att det inte hade gått bra. Han ställde tusen frågor men jag fick bara fram "kom och hämta mig", Till slut följde mig läkaren ut till disken och en snäll barnmorska gav mig ett nummer jag skulle ringa när jag varit på hjärtkollen. Under tiden började jag gråta och en gravid kvinna i väntrummet som säkert skulle in till doktorn efter mig, för hon hade suttit och väntat lika länge som jag, tittade oroligt på mig tillsammans med en kvinna som måste ha varit hennes mamma. När jag fått numret så hälsade doktorn adjö och jag gick. Ayman ringde och sa att han stod på parkeringen och skulle komma upp nu med barnen men jag sa att jag skulle komma ner. Nu efteråt förstår jag inte hur han hann komma så snabbt. Han måste ha kört som en galning. Det var skönt att komma till bilen. Jag fortsatte gråta och förklarade för honom. Sen kom vi hem och jag minns faktiskt inte vad vi gjorde. Jag satt som i en dimma, tror att jag bara grät och hade typ panik eller nåt. På kvällen gick vi till den andra läkaren. Han sa i princip samma sak. Torsdagen gick. På fredagen ringde jag till Huddinge och frågade om mitt testsvar kommit. Det hade det. Det visade att barnet har Downs syndrom. Jag minns inte vad jag tänkte. Jag kunde kontrollera mig under samtalet. Sen började jag såklart gråta. Timmarna gick jag grät mest. Till slut började också Ayman att gråta vilket är väldigt ovanligt. Ganska fort kom vi fram till att vi inte skulle göra abort. Ayman sa att han älskar sitt barn även om det bara skulle vara ett ben som kom ut. jag tänkte mycket på om jag skulle klara att ta hand om detta barn. Men insåg snabbt att jag skulle bli tvungen. Jag aborterar inte mitt eget barn var det enda jag kunde tänka. Nej nu orkar inte jag skriva mer blir helt utmattad. Det är första gången jag går igenom det här sedan det hände.