jagochmohammed

Jag är extremt trött och känner hur ögonen faller ihop, men måste iaf berätta/påminna om att imorrn är det ju min stora prinsessas tur att börja på nåt nytt, nämligen i förskoleklassen! Så spännande det ska bli!

Idag har Aydah varit på cirkus med sin morfar och kusinerna. Hon var rätt förtjust efteråt om man säger så, både väggar och småsyskon har använts som redskap för diverse akrobatik- trick under kvällen. Hennes cirkus- favorit var enligt henne själv några ballerinor som hade spatserat fram på nätta små ballerinaskor. Elefanten, sälen och hästarna verkade också ha varit väldigt intressanta, speciellt det faktum att elefanten var så fet var något som hon uppehöll sig vid. Dessutom försäkrade hon mig, på eget initiativ, att elefanten definitivt var tjockare är jag är. Det kändes ju tryggt att höra, min oro för att jag faktiskt är fetare än en elefant har varit påtaglig under den senaste tiden😄

Under tiden som de var på cirkus så strosade jag och Amira omkring på stan. Vi gick över gator och torg, ner och upp för backar och in och ut ur affärer. Det var ett tag sedan jag var i stan och framförallt ett tag sedan jag var på Östermalm, där vi parkerade bilen. Nej, det stället känner jag mig inte hemma på. Stan är okej men Östermalm fick mig att längta hem. Varför vet jag inte.
Shoppat till mig själv blev det såklart inte men däremot- föga förvånande- en del till Aydah inför hennes premiär i förskoleklassen. Det är ju alla barns premiär på tisdag så jag kan tänka mig att det är en hel del föräldrar som är ute och handlar.
Innan dess är det dock dags för den första avlämningen av Hammody och Amira på förskolan, imorgon! Mest nervös för det är nog jag? Hur ska det gå? Jag har inte lust att gå ifrån mina gallskrikande barn. Fortsättning följer.

Här ligger jag bredvid min lilla snöripa och lyssnar till hans små andetag. Han vaknade just och började gnälla så då fick han komma till vår säng. Jag tittar på hans sovande lilla ansikte och undrar hur måna oförskämda människor han ska behöva möta. Häromdagen blev jag, Aydah och Hammody under hela vår kvällsmiddag på Burger King, ackompanjerade av vuxna (!) människor som tisslade och tasslade. Till och med Aydah uppmärksammade efteråt att de tittade mycket på oss. Hur ska man göra i framtiden? Ska man sägs ifrån eller försöka undvika konflikter? Hur ska det bli när Mohammed själv förstår att det är honom som folk tittar på. Om dessa oförskämda människor läste detta så skulle jag vilja säga: snälla ni, sluta stirra på oss. Har ni aldrig sett en person med Downs Syndrom förut? Vi är inte kändisar och vi vill heller inte bli, vi vill bara äta vår middag ifred. Om ni är så extremt intresserade av hur ett barn med Downs Syndrom ser ut så googla! Det finns massa bilder på Internet.

Tack och hej för mig. Dagen har trot eller ej varit roligt. Det var bara precis nu när jag tittade på Mohammeds oskyldiga lilla ansikte som jag kom att tänka på detta.

Just ikväll känns det lite som det gjorde kvällen innan man skulle börja skolan. Imorgon är det mina två yngsta älsklingar som skall skolas in på förskolan. Min dröm blev alltså sann.. att Mohammed skulle överleva och kunna börja på förskola. Det känns helt underbart. Han lever och han är tillräckligt frisk för att kunna gå på förskola. Det känns som att han verkligen behöver börja nu, umgås med andra barn och vara med på alla pedagogiska aktiviteter.
Något oväntat är jag nästan mer nervös för Amira än för Hammody. Hon känns fortfarande så liten, hon är ju min lilla bebis. Fast jag tror att hon kommer trivas som fisken i vattnet, det gjorde Isaam när han började och han var i samma ålder som Amira. Inskolningen ska jag gå på ensam eftersom Ayman har några gubbar som jobbar här hemma (äntligen) för att vi förhoppningsvis ska få trädgården klar inom de närmsta åren😂 Hade tänkt ta med mormor men personalen tyckte inte att det behövdes eftersom Mohammed ändå har en resurs som ska vara bara med honom. Uppdatering följer imorgon!