Busy days
Jag har så mycket att skriva så jag vet inte var jag ska börja. I torsdags blev Mohammed godkänd på sin läkarundersökning, därmed är han officiellt tillfrisknad från operationen. Innan vi kom in så pratade vi lite med vår sköterska i väntrummet. Hon blev tårögd när hon konstaterade hur bra det gått för Mohammed och sa att hon mindes hur lite hopp det fanns för Mohammed under graviditeten och i början av hans liv. Diskussionerna "bakom kulisserna" hade inte varit hoppfulla. Men han överraskade oss alla! När undersökningen var klar fick jag en kram av doktorn och när jag gick därifrån så kändes det nästan som om jag flög, även fast jag drog tre barn i vagn framför mig. I bilen på väg hem så hade jag så mycket energi, jag ville veva ner bilrutan och bara skrika rakt ut, att min Mohammed har klarat det. Vilken underbar känsla det var. Så ofantligt många gånger som jag fantiserat om hur det skulle vara om Mohammed klarade sig. Och han gjorde det! Alhamdulillah! Istället för att åka hem så åkte vi till Toysrus och Isaam fick välja varsin present till sig och till Aydah. Till sig själv valde han ett paket med en Spiderman-gubbe och nån typ grön monster- gubbe och till Aydah valde vi tillsammans en rockring och ett par byxor och en tröja. Sen köpte vi ingredienser till en tårta som vi hade ätit hos min kompis veckan innan, godaste tårtan någonsin! Presenterna öppnades direkt när vi kom hem men tårtan gjorde vi dagen därpå eftersom den innehöll fluff, som behöver stå minst sex timmar i kylskåpet.Den där känslan som jag alltid hade med Mohammed, att när jag tittade eller tänkte på honom så var jag så orolig att inte få behålla honom, den känslan känner jag inte längre. Det är fantastiskt, men det konstiga är, att även fast det inte gått lång tid, så kan jag inte förmå mig att minnas känslan. Jag menar jag minns precis HUR det kändes, men jag kan inte få mig att KÄNNA känslan igen. Är det någon som förstår hur jag menar?
Kommentarer
Trackback
