Idag ska jag försöka att inte vara rolig, jag vill ju inte vara anledningen till att några mobiler tvångs- omhändertas;-) Idag är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, idag när min kämpe Mohammed har blivit av med sina drän! Det som jag trodde skulle ta flera månader, men som jag egentligen inte brydde mig om hur lång tid det skulle ta, tog EN vecka. Det är nästintill rekord har jag hört. MASHALLAH. Nu är alltså Mohammed slang-fri, förutom en PVK på handen för intravenöst vätskedrivande som han ska ha i några dagar till. Mohammed klarade det!! Jag kan inte sluta förundras och jag är så orolig att det ska vända, men jag försöker att inte vara det och istället glädja mig. Jag är så lycklig just nu att kräksjuka och tarm-bakterier känns som ingenting, även om jag såklart tycker så synd om min andra lilla älsklings-pojke. Han är inte så stor han heller. Han har inte kräkts mer sen igår kväll iaf. Det här är förresten första gången jag inte träffat Amira på ett helt dygn. Det börjar göra lite ont i min själ av att inte få gosa med de där tjocka kinderna på så länge. Amira och jag kommer få en bättre relation nu när jagbinte behöver känna att jag måste vara så besatt av Hamdo varje sekund, av rädsla för att hans tid blir kort. En som kag känner skrev ett fantastiskt inlägg om detta på sin blogg, om anknytningen till ett småsyskon när man har ett sjukt barn. Amira och jag har inte riktigt fått den start som jag fått med de andra. Hon har hamnat lite i skymundan men har ändå, som tur var, med sin gälla röst, sett till att vara en hel del i centrum. Nu när jag vet att Mohammeds hjärta är lite starkare, så kommer jag kanske ibland trösta Amira först, när de båda skriker på samma gång. Jag vågar nästan inte skriva detta av rädsla för att någon ska missuppfatta. Jag har inte försummat Amira på något sätt, men inom mig har inte det känslomässiga bandet till henne vuxit gansa fort. Men under den senaste tiden har bandet börjat komma ikapp i takt med att jag fått mer och mer kontakt med henne. Min älskade lilla flicka Mashallah. Snacka om att jag fick två barn på raken, som båda på sina egna sätt var riktiga överraskningar. Nu kan jag såklart inte tänka mig livet utan dem. Nej nu måste jag sluta skriva för annars lägger jag snart ner Hamdo i första bästa barnvagn och rymmer till Ronald-huset. En Hamdo precis innan vi gick upp för drändragning. Första bilden som togs på min minsta prinsessa Mashallah
När vi ligger kvar i sängen o tittar på de nya bilderna, och jag för tredje ggn zoomar in Hamdo säger W " men nu är det tredje ggn vi tittar på bilden" , " ja men han är såååå söt" säger jag, " ja ja men han är ännu sötare på redigt"! Så sant!! Ännu sötare på redigt! Men hans blick stämmer så bra med ditt senare inlägg.....
2013-01-18 @ 07:15:45
Postat av: Anonym
Din lilla prinsessa liknar mer en indian-hövding tycker jag, inget sagt om vilket som är sötast....hehe :)
En Hamdo precis innan vi gick upp för drändragning. 
Första bilden som togs på min minsta prinsessa Mashallah