Matchade föräldrar?
Jag har fått höra många gånger att barn med speciella behov väljer sina föräldrar, att Gud ger en sådan utmaning endast till föräldrar som han vet klarar av det. Inom Islam menar man ju att sådant är förutbestämt men denna tanke har jag hört även från människor som säger sig inte ha någon tro. I vilket fall som helst är det en tanke som nog i många fall tröstar, speciellt i de stunder då det mesta känns jobbigt och då man faktiskt önskar att ens barn kunde vara som alla andra. Senast i förrgår träffade jag en mamma på Ronald- huset vars barn har ungefär samma hjärtfel som Mohammed. De var inne på sin sjätte (!) vecka på Biva och läkarna visste inte riktigt varför. Hon nämnde också det här om att det kanske bara är en del föräldrar som klarar av att ha ett barn med handikapp/sjukdom. Samtidigt nämnde hon, precis som jag också känner, att man inte riktigt vet vad man ska svara när man hela tiden får höra att man är så "stark". Visst är.man det, jag känner mig otroligt stark för tillfället. Men samtidigt har man ju inget val, i princip vem som helst skulle vara stark i denna situation. Om någon skulle säga till den sjuttonåriga slarviga och framförallt otåliga Isabella att det kommer en tid då du ska vara inspärrad i ett rum med din sjuka son, som kräks och bajsar om vartannat, blir stucken i fötterna av tre olika läkare, har ett hål på magen som läcker och fräser och du har ingen aning om när ni kommer ut därifrån utan du måste tålmodigt vänta och ta en dag i taget, ja då hade jag bara skrattat och trott att det var ett skämt. Hade någon sagt det för tre år sen hade jag också trott att det var ett skämt. Men nu vet jag att det INTE är ett skämt och jag får verkligen arbeta på det där med att vara stark. Senast igår kändes det som att jag bara ville skrika. Hammody bara bajsade och kräktes vart om vartannat, febern gick inte ner och allt kändes bara skit. Då kände jag mig verkligen inte stark. VARJE dag när läkaren på ronden säger att det går framåt men vi får se IMORGON när ni får komma ut, så får jag inombords arbeta intensivt med mitt egentligen dåliga tålamod. Och det går över förväntan. Men imorse, när sjuksköterskan kom med beskedet att CRP bara sjunkit från 79 till 78 så trodde jag att jag skulle få ett nervöst sammanbrott. Efter typ 24 timmars väntan på ett sjunkande CRP så sjönk det så ytterst lite. Tålamod Isabella, tålamod!!!
Kommentarer
Trackback
