jagochmohammed -

Rapport från operationsdagen

Att dokumentera operationsdagen känns i princip lika viktigt som att skriva ner en förlossningsberättelse, jag vill gärna minnas hur det var. Så här kommer det (så gott jag minns):
Klockan 5.30 vaknade jag, förvånansvärt utvilad men med hjärtat i halsgropen. Hade hoppats på lugn och ro för att samla mina tankar till kl. 6 då det var dags för Hamdos bad men så blev det inte för både Amira och Aydah vakade de med. Amira druttade omkring på golvet och Aydah var rätt grinig. Cirka 5.45 väckte jag Hamdo med gråten i halsen, kramade om honom och lade mig bredvid honom på sängen i fem minuter. Klockan blev 6 och det var dags för hans bad. Hamdo var jättetrött och halvt hysterisk när jag duschade av honom och luddrade runt med skumgummisvampen som var för-preparerad med antibakteriell tvål. Aydah fick vara assistent för att hon skulle bli på lite bättre humör. Efter badet fick Hamdo på sig sjukhus-kläderna och kl blev 6.30. Nu var det dags för att Emla och sätta på plåster. Det gick helt okej den här gången, men gråten satt fortfarande i halsen. På med bandage ovanpå plåstrena och sen väckte vi Oso o Baba. Ayman drog Hamdo tätt intill sig och kramade honom länge vilket inte gjorde min gråtmildhet bättre precis. För att komma ut från allting en stund så gick jag ut i köket och gjorde kaffe till Ayman. Isaam klädde på sig och sen var det dags att gå. Det var med tunga steg vi anlände till sjukhuset men till skillnad från förra gången så grät jag inte redan i receptionen. På något sjukt sätt så vänjer man sig lite mer för varje gång. I alla fall så blev vi ombedda att sitta ned i korridoren utanför lekrummet. Mohammed fick id-band och sedan lugnande medel i knappen. Förra gången somnade han av det lugnande men den här gången började han bete sig konstigt. Han vinglade runt med huvudet, fick en konstig blick och skrattade åt Ayman. Så var det dags att gå. Tillsammans med en manlig sköterska och en kvinnlig undersköterska gick vi in i hissen. Vi hade en säng med oss till Hammody men jag ville bära honom och Ayman körde vagnen med n sovandes Amira. Väl i sluss-rummet träffade vi några ur narkos-personalen och jag fick ta på mig speciella kläder. Ayman läste lite Koran för Hamdo och sedan fick de säga hejdå. Jag gick in tillsammans med personal och nu för tiden sker sövning i själva op-salen så den fick jag se. Som vanligt var det väldigt mycket människor i salen och alla var jätte-snälla och omtänksamma. Jag höll mig samlad ända tills Hamdo började gråta när de sprutade in något i infarten, då började jag också gråta. Efter en stund sov han dock och personalen sa tack för hjälpen. Tack själva sa jag och sen gick jag ner till avdelningen tillsammans med sköterskan.

Amira ammades en stund i lek-rummet, sen gick vi till Ronald. Jag slängde mig direkt i sängen och sov i typ 10-minutersperioder. Ayman kom in med himmelskt goda avokado-smörgåsar till mig som jag åt och sen sov jsg lite till. Efter en stund hade jag inte ro att sova mer och vi bestämde att vi skulle åka till Rosengård. Här kommer lite bilder därifrån:

Rosengård centrum. Vädret var grått och trist men det hjälpte att tänka på annat. Jag skrattade till och med några gånger när vi var inne i centrum.

Haha endast i Rosengård, halaligt va:-D De hade riktigt roliga mat-grejer och stort utbud, önskar verkligen att det fanns en sådan butik i Stockholm.

Efter att vi varit inne i centrum ett bra tag så gick vi tillbaks till bilen. Vi kände doften av ljuvligt grillad mat och frågade en man på parkeringen. Han pekade och visade att det ligger en förträfflig restaurang där borta som tydligen skulle ha otroligt god mat. När vi kom fram till lokalen så började jag undra om den hade blivit nedbränd men mannen inte visste det för samtliga entré- dörrar var alldeles sotiga och på dörrarna fanns inga lås. Men nej, där bakom en igen-immad ruta såg vi köks-personal och grillade kycklingar på löpande band. Jag kände mig skeptisk, jag ville INTE bli matförgiftad på kuppen. Vi gick framåt i centrum lite och plötsligt såg Ayman en medelålders bastant äkta arabisk dam som han ville att jag skulle fråga om någon trevlig restaurang. Han skrattade och sa att hon ser ut att ha ätit en och annan kebab i sitt liv. Ayman har verkligen förmågan att få mig att chilla ner lite iaf. Jag vågade inte fråga damen dock så Ayman gjorde det själv. På riktigt bred arabiska tipsade kvinnan oss om en otroligt bra irakisk restaurang och ja mycket riktigt, så var det samma som mannen rekommenderade. Vi insåg att vi fick ge den en chans. Tur att vi gjorde det säger jag bara! Mörare kyckling och godare bröd får man leta efter. Så man ska inte alltid döma efter utsidan, restaurangen var riktigt välbesökt och det kom nya gäster på löpande band. Ayman hävdar att han i kassan sa att de var från Palestina men det vet man aldrig;-) Här kommer bilder från restaurangen:

Ayman fick sig ett gott skratt när han såg att restaurangen hette typ "Kungens restaurang". Utseende-mässigt nej, mat-mässigt JA! Jag har smakat irakisk mat förut så jag vet att det brukar vara mycket välsmakande men detta var något utöver det vanliga!

Sammantaget betyg för Rosengård blir 5/5. Trevliga människor, god mat och spännande butiker. Lite minus för att det såg lite slitet ut här och var men det kan det ju göra varsomhelst.

När vi var på Citygross, vid 13 ungefär, så ringde narkos-läkaren och sa att de kommit en bra bit på väg och att allt hittills gått som planerat. Puh!
Hur som helst, vi begav oss "hemåt" och lastade av alla barn och all mat på Ronald varpå Ayman körde för att lämna bilen i garaget. När jag var i full färd med att packa in all mat så ringde kirurgen Jens och berättade att nu var operationen klar. Vilken lättnad! Jag packade klart allt, ammade Amira lite och sen begav vi oss till väntrummet vid BIVA. Vi satt där ett bra tag innan de kom och hämtade oss. Forts. följer för nu gnäller Hamdo

2013-01-19 @ 00:59:07 Permalink

Kommentarer

Postat av: A

Den flotta restaurangen måste du visa mig! Vilken grandios entré! Det flottaste i sitt slag :) haha
I övrigt bjöd inlägget på ännu fler blöta näsdukar. Vilken mardröm att lämna sitt barn till operation, att lämna till hjärtoperation dubbel mardröm. Men nu kan ni lämna det! Ayman verkar hållt sig lugn, på ytan i alla fall....

2013-01-19 @ 13:34:12

Trackback