Tänker på hela den här resan som vi gjort, som inte är slut än. På hur det var när vi fick reda på hur det låg till med Mohammed. Hur HELT förstörd jag var, mest för DS, mindre för hjärtfelet. Hur det sedan så fort jag hade träffat honom, blev tvärtom. Vem brydde sig om DS? Inte jag iaf, nämnvärt, förutom att jag tycker synd om honom när jag tänker på samhället och hur mycket svårare han kommer ha det. För alla har inte samma inställning som jag. För de flesta är fortfarande att få ett barn med DS, bland det värsta som kan hända. Jag önskar att de fick gå en dag i mina skor, komma över på "andra sidan". Själv definierar jag mitt liv lite i "BDS" (before down syndrome) och ADS (after down syndrome) eftersom jag känner mig lite som en annan människa än jag var förut. Det är jag nog inte egentligen och det märks nog ingen skillnad. Förvirrade tankar såhär mitt i natten. Min syster har nån bekant som jobbat med barn med DS. Jag minns att min syster berättade att den här personen sagt typ "jag kan bara säga grattis, de här barnen är så fantastiska" när hon berättade att hennes syrra skulle få ett barn med DS. Jag tyckte det var gulligt sagt men var övertygad om att den bekanta bara försökte vara snäll. Men nu tror jag snarare att hon verkligen menade det. Häromdagen gick jag med familjen (utom Hamdo såklart) i ett köpcentrum här i Lund. Jag gick in i en klädaffär och kollade på barnkläder. Plötsligt såg jag nåt riktigt coolt som jag tänkte skulle passa på Hammody när han blir större och vilken lycka jag kände! För första gången någonsin, så tänkte jag bara "den där ska Mohammed få när han blir större", inte "om Mohammed överlever så ska ha få det där när han blir större". Jag har ärligt talat sällan känt likadan lycka, förutom vid mina fyra förlossningar. Plötsligt är det SÅ mycket tankar som förändrats. Inte OM Mohammed ska gå i vanlig- eller särskola utan NÄR. Inte OM jag någonsin kommer få se honom gå utan NÄR. Nu kan man ju aldrig säga nåt om framtiden men det kan man ju inte med någon. Tex tänker jag nu att Mohammed får ha sin fina vinterjacka hela vintern, inte bara till januari för sen kanske han dör. Jag köpte den där (alldeles för dyra) vinterjackan efter att jag blivit inspirerad av min kompis och hennes son. Han är Mashallah alltid snyggt klädd och en gång såg jag honom i en snygg jacka och ville att Mohammed skulle ha en liknande. Det var en höst/vårjacka. Jag vågade dock aldrig köpa någon för jag tänkte att det skulle vara så hemskt om Mohammed dör, då skulle jag sitta och gråta i den där jackan. Men när vintern kom så tänkte jag att jag struntar i det, Mohammed ska ha en sån där fin jacka, även om det bara blir för några månader. Nu får han Inshallah ha den resten av vintern och kanske nästa om han inte vuxit ur den.När jag kommer hem ska jag sälja Bumbo-stolen. Nu behöver jag inte spara allting som Mohammed någonsin använt för att ha som minne av honom. Det här kanske låter som fjantiga saker och att jag kan sälja Bumbon är ju heller inte det väsentliga i detta;-) Det viktiga är att jag märkt att mina tankegångar är SÅ annorlunda.Jag ser fram emot en framtid med dig Mohammed INSHALLAH. Jag ser fram emot strul med assistenter, bråk med förskola och kommun, tecken-kurser när man redan är utmattad, bråk med Försäkringskassan, sjukgymnastik tre gånger om dagen, stress över när du ska börja gå och mycket mer. Sådant som jag hört andra DS- föräldrar diskutera, medan jag hållit med och nickat lite om att det verkar jobbigt men innerst inne bara känt mig så avundsjuk, över att det varit deras största problem, medan jag inte ens vetat om Mohammed skulle överleva tillräckligt länge för att jag skulle få smaka på dessa problem. Nu FÅR jag troligen det och det gör mig så fantastiskt lycklig!! Bild på Hamdo o hans kusin (i jackan)
Vilken fin bild på två super söta kusiner!! Lika snygga båda två! I lika snygga jackor ! :-)
2013-01-16 @ 02:59:16
Postat av: Amelie
Vilken fin bild på två super söta kusiner!! Lika snygga båda två! I lika snygga jackor ! :-)
2013-01-16 @ 02:59:16
Postat av: Amelie
Vi har alla tänkt lika, jag köpet kläderna till hammody, för klart han ska ha nåt nytt och snyggt, men han kanske bara hinner använda dem två ggr, skäms ju lite för att säga det men så har det ju blivit.....då vi inte träffat er på sååååå länge pga avstånd och isolering tänkte jag, synd att vi inte träffat hammody precis innan isoleringen, tänk om det inte blir någon mer gång??? Du kan tro att lyckan kommer vara fulländad NÄR vi får träffa hammody nästa gång!!
2013-01-16 @ 03:06:39
Postat av: Amelie
Förresten, vad kostade jackan??!!
2013-01-16 @ 03:08:14
Postat av: Anonym
I det långa inlägget låter det som jag är analfabet, men det är jag inte
2013-01-16 @ 08:39:30
Postat av: Fatima ,Nadja & Emilia
Vad underbart att kunna planera för framtiden. Härligt att vi snart kan träffa alla barnen.
Puss & Kram
2013-01-16 @ 18:59:39
Postat av: Vivian
Hej Isa, det måste vara underbart, att kunna lämna den här jobbiga tiden och blicka framåt. Många kramar.
Bild på Hamdo o hans kusin (i jackan)