jagochmohammed

Iaf, jag kom in ensam vid 14 och fick ett rum. Där fick jag ta det lugnt samtidigt som de tog en CTG-kurva. Det var precis i personalbyte så efter en stund kom de nya och presenterade sig och efter ännu en stund kom barnmorskan tillbaks och undersökte mig. Det var som vanligt inte alls trevligt men hennes svar var desto trevligare, att huvudet var nersjunket och inte rörde på sig om hon puttade på lite. Det betydde att det skulle gå att ta hål på fosterhinnorna. Hon gick dock ändå ut för att diskutera med doktorn. Jag ringde inte till nån än för jag tänkte att jag inte vill ha samma pinsamma historia som i torsdags. 

 Sen minns jag inte riktigt, tror att jag bara väntade en stund och sen kom hon tillbaks och tog hål, efter att hon först gjort den otrevliga undersökningen först igen. Direkt efter så kopplades CTG för att se att ingen navelsträng ramlat emellan men det verkade det inte ha gjort. Hade på den ett bra tag. 

Ganska direkt efter att hon hade tagit hål så smsade jag mamma och Ayman och sen systrarna och några fler. Nu var det ingen återvändo!

Tiden gick och inte mycket hände, eller snarare inte ett skvatt. Inga värkar, ingenting. Efter drygt en timme fick jag värkstimulerande dropp tillkopplat och då började det kännas en del. Efter ytterligare en höjning så började det kännas så pass mycket att jag bad att få hålla i lustgasen men jag trodde inte att jag skulle använda den särskilt intensivt ÄN, men ville hålla den ändå. 

Tji fick jag för det dröjde inte länge innan jag knappt vågade släppa lustgasen. Nu gick det plötsligt väldigt fort. Jag vet inte vad tiden var exakt men håltagning skedde kring cirka 16.45, sen väntande jag minst 1,5 timme utan värkar och så en halvtimme kanske innan höjningen, klockan måste varit 19 ungefär. Barnmorskan hade undersökt innan höjning och då hade tappen blivit kortare och jag var öppen fortfarande cirka 3 cm. 

Någonstans i lustgas-dimmorna så anlände Ayman, minns att det var mitt i en värk och att jag bara hörde honom komma och hälsa någonstans långt borta. Han hade med sig bland annat mashmallows som han försökte få mig att ära och det var ganska gott. Iaf, efter en stund så undersöker barnmorskan igen och informerar samtidigt om att hon sänkt det värkstimulerande droppet två gånger, nu gick det tydligen lite för fort. Jo tack tänkte jag som knappt hann vila mellan värkarna. Hon undersökte igen och nu var jag plötsligt öppen 10 (!) cm. Jag trodde att jag hade hört fel men hörde Ayman diskutera med barnmorskan om att så här fort brukade det verkligen inte gå och då insåg jag att det nog var 10 cm hon sagt. 

Barnmorskan stängde av droppet helt för nu hade kroppen minst sagt kommit igång med egna värkar. Nu ångrade jag verkligen att det hade blivit idag, tänkt att kunna få skjuta upp smärtan drygt en vecka till. Jag började få lite panik, det gjorde ont i princip hela tiden och då menar jag liksom inte lite getingstick- ont utan snarare ont som att någon tog Isaams oranga sopbil och körde igenom min kropp. Snart hörde jag mig själv skrika rakt ut och undrade om detta verkligen hände. Låg jag verkligen här, frivilligt, och utsatte mig för detta igen? 

Jag fick ligga på sidan en stund och då blev krystvärkarna starka. Nu var det ny personal så de måste ha kommit in nån gång under denna period. Den nya barnmorskan sa att jag kunde testa att krysta när värken kom, även om huvudet inte var helt nedträngt.. Då fick jag den där känslan som jag minns såväl från Amira, att jag vill så otroligt mycket inte gå vidare med det här, men visste att jag var tvungen. Det finns ingen annan utväg att nu skulle det göra ondare och ondare.

Jag krystade på och skrek i en salig blandning och hörde i dimman att nu går det framåt. Jag försökte verkligen lyssna på barnmorskan när hon sa att jag skulle krysta. Vid näst sista krystvärkarna så hade jag tydligen hållit ihop benen men så fick jag absolut inte göra sa sköterskan. Huvudet var ute så det var inte bra att trycka ihop benen/ Så vid nästa värk sårade jag på benen det värsta jag kunde och tryckte på så hårt jag kunde och då åkte hela babysen ut. Jag hade glömt vilken otroligt underbar känsla, det fascinerar mig fortfarande att man kan gå från otrolig smärta till ingen smärta alls, på några sekunder. Jag hörde Ayman halvskrika lyckligt och glatt och sen tittade jag ner och såg babysen ligga där. Sen fick jag upp honom och var väldigt lycklig. För första gången vid någon av mina egna förlossningar, så fylldes mina ögon av tårar. Jag tänkte direkt på pappa❤ 

Iaf, vi gosade lite med honom och sen ville han amma. Vi hade lite lugn och ro en stund och sen var det dags för vägning och mätning. Han vägde 5060 g och var 55 lång. Det räknas nog som ganska stort för nu på BB så tar de blodsockret regelbundet på honom och så extramatar vi var tredje timme. Ursäkta det hastiga avslutet men nu går mina ögon i kors.