jagochmohammed

Nu befinner jag mig på en plats dit man kommer för att man mött ett nytt litet liv. De här olika platserna är varandras motpoler. Till det ena stället är det verkligen ingen som vill komma, till det andra kämpar en del människor i många år för att få vara på i några dagar.

Lika underbart som jag tycker att det är att vara här nu, lika förfärligt tyckte jag det var att vara på MIVA på SÖS. Jag tycker det är så otroligt jobbigt att tänka på de där sista dagarna och framförallt den dagen då jag förlorade min älskade pappa. Det är verkligen det värsta jag varit med om. Det enda goda som kom ur de dagarna var att jag insåg hur mycket jag underskattat betydelsen av familj. Då menar jag inte betydelsen av egna barn eller man, utan hur högt man ska värdesätta egna föräldrar, syskon, fastrar, kusiner, syskonbarn. Jag önskar att jag kunde fått de tankarna på annat sätt, utan att 50 % av själva grunden till familjen, var tvungen att försvinna. 

Det är så väldigt påtagligt att pappa är borta. Det var till exempel så annorlunda igår när Aydah och Isaam kom hit med mamma igår och hälsade på. Likaväl som det var underbart att träffa mamma, så var det något som fattades. Så skulle det ju inte bli, mamma och pappa skulle ju komma tillsammans och ha alla fyra barnen med sig, precis som det varit innan. När Aydah föddes så kom de båda två, när Isaam föddes så kom de med Aydah, när Mohammed föddes så kom de med Aydah och Isaam och när Amira föddes så kom de tillsammans med Aydah, Isaam och Mohammed. Nu skulle de ju ha kommit med Aydah, Isaam, Mohammed och Amira. Och träffat lilla Ali, som kanske hade hetat Omar. Som kanske hade haft en mamma som inte skulle ha insett hur högt hon skulle uppskatta den lyckan av att ha två fantastiska föräldrar, som kommer med fyra fantastiska barn. Jag har lust att ge mig själv en fet smäll i ansiktet för att jag inte uppskattat vad jag haft. Eller rättare ett gott kok grovt stryk. Jag har ingen lust att klå upp mig själv dock. Jag försöker istället bli bättre och uppskatta det som jag fortfarande faktiskt har. Den här mammaledigheten hade jag tänkt att vara en hel del hos mamma och pappa. Vi skulle åka dit, bara jag och Ali, och umgås med dem. Det var en av anledningarna till att jag köpte den där himla Bugaboo-vagnen, den skulle jag nämligen kunna ta rulltrappa med. Då skulle jag själv kunna ta mig in till stan även de dagar som Hamdo var hemma och då skulle jag gå och fika med mamma och pappa, gå på restaurang, kanske barnvagnsbio. Nu får jag hälsa på mamma istället och det jag Inshallah verkligen göra. Umgås med systrarna mer, deras barn, en faster som jag insett faktiskt har mycket längre bak gående minnen av pappa än jag har. Ett minne som jag fick berättat för mig på sjukhuset, har verkligen satt spår.

Minnet av en riktigt ung pappa, som tillsammans med sina kompisar var vid stranden och badade. Så pass länge att de brände sig i solen. En pappa som sen kom hem och fick skäll av sin mamma för att det faktiskt inte är speciellt bra att bränna sig. Det minner gör mig så lycklig. Pappa hade en rolig ungdom, han hade många kompisar och var populär Mashallah. Han upplevde saker och hade ett spännande liv. Han hade en mamma som bar helt förstörd när han flyttade till Sverige. Hennes älskade son- så långt borta från henne. Pappa har verkligen varit älskad av många människor i sitt liv Mashallah.