jagochmohammed

Jag minns också när jag lät mellan mamma och pappa och vaknade av att pappa plötsligt drog av plåstret från mitt då alldeles nya ärr efter blindtarmsoperationen. Han tittade och sa till mamma att det såg fint ut. 

Minnen och tankar om min barndom kommer upp verkligen hela tiden. Saker som jag inte tänkt på på länge. Insikten av hur viktigt barndomen gör att pressen på att låta mina barn få ha en alldeles lika fin barndom, känns ännu större. Jag inser dock att deras barndom inte kommer bli exakt likadan som min. För det första kommer den största delen av mina minnen från en tid då mina systrar var relativt stora och av den anledningen fick jag väldigt mycket uppmärksamhet av både dem och mina föräldrar. Jag behövde i princip aldrig vänta på min tur eller samsas med någon annan. Mina barn växer alla upp som en av fem syskon i väldigt nära ålder så det blir väldigt mycket träning på att visa hänsyn, vänta på sin tur och liknande saker. Kan kännas både positivt och negativt. Jag inser också att jag vill sänka ljudnivån i vårt hem. Jag minns fortfarande en gång när min mamma var arg och höjde rösten mot min syster. Så sällan skreks det i vårt hem, att jag minns den typ enda gången. Hos oss skriks det ganska ofta. Jag skriker på barnen, barnen skriker på varandra, Ayman skriker på barnen, vissa dagar skriker jag och Ayman på varandra, ibland skriker barnen på oss. Det är liksom inget aggressivt skrik eller något som är skrämmande men vi har en hög ljudnivå helt enkelt. Det behöver inte vara att man är arg på den man skriker på, utan att vi har en vana att inte bege oss till den personen vi pratar med utan istället skriker över halva huset. Det behövs liksom ofta för att höras. Ibland kan det kännas kärleksfullt på nåt sätt, ungefär som den där scenen i "Sunes sommar" då en flicka utan syskon sitter i sin husvagn och tittar ut genom fönstret, varpå hon ser Sune och hans familj skratta och skrika i husvagnen mittemot. Att det är ett livligt och roligt hem helt enkelt. Jag tänker dock ändå att det kan vara bra att sänka ljudnivån. Jag vill inte att barnen ska ha minne av att det var skrikigt.

Jag vill också ha bättre rutiner och traditioner. Det här med att äta frukost i sängen mellan mamma och pappa till exempel. Jag kan nog inte med ord förklara hur tacksam jag är för de minnena, den traditionen vi hade av att det alltid var samma sak, varenda helg. Hur mycket jag uppskattade det och hur trygg det fick mig att känna mig. Just nu är själva frukosttraditionen inget som jag kan införa med mina barn. För det första äter vi ofta typ foul, äggröra och lök-och tomatröra med bröd till frukost och det lämpar sig inte för att intas i sängen. Dessutom skulle det med fem barn under sju år antagligen komma smör, ost och marmelad på både väggar och tak samt större delen av sängkläderna. Jag får helt enkelt just nu satsa på andra traditioner, t.ex.: fredagsmys, extra festliga frukostar på helgerna, att vi bakar tillsammans under lördagen, återkommande händelser varenda Eid, sagoboksläsning varje vardag vid läggning.

Allt detta är under konstruktion. 

En annan grej som jag planerar att försöka införa, från och med imorgon redan tänkte jag, är aktiviteter efter förskolan. Nu tänker man kanske att jag ska köra runt dem till olika sporter och måleri och drejkurser, men det är inte så jag menar. 

Som det ser ut nu så kommer vi hem från förskolan och så går Isaam oftast in i sitt rum och bygger med Lego eller leker med sina actiongubbar. Aydah sitter ofta vid sitt skrivbord och pysslar eller så leker hon med nåt, idag byggde hon (så gulligt) en linbana till sina smånallar. Amira och Mohammed leker ibland i sitt rum, med pussel, Duplo eller sitt bilgarage, eller så går de fram och tillbaks mellan Aydah och Isaams rum. För det första blir det väldigt stökigt och för det andra är det ingen som umgås på nåt sätt. Jag menar absolut inte att man aldrig ska få leka själv i sitt rum, det måste man såklart få göra. Men jag har en idé om vad man kan ha för rutin efter förskolan och det är såhär: samtliga dörrar ska vara stängda och i dagsläget även låsta. Varje barn får välja varsin aktivitet, småbarnen väljer jag själv åt. Sedan tar vi ut de aktiviteter som de väljer och så har vi dem i vardagsrummet. T.ex tar vi ut Duplo till småbarnen, en liten låda smålego till Isaam och något pyssel till Aydah. Beroende på vad man har för aktivitet så får man sitta vid matbordet eller på golvet. Huvudsaken är att alla vistas i samma rum och som tur var är det ju öppet mot köket så jag är ju där hela tiden, även när det är dags för middagslagning. På det här sättet umgås vi mycket mer och det blir inte stökigt i alla rum utan endast i ett. Min tanke är sen att vi ska städa tillsammans innan middagen och sen får de se kanske 15 min på teve medan maten sjunker ner i magarna lite och sen ska det borstas tänder, tas på pyjamasar, ges medicin till Hamdo, tas på skenor på Amira, väljas böcker och läsas böcker och sen förhoppningsvis somna. Med fem barn under sju år är bara en enkel sak som läggning, ett ganska stort projekt. Därför vill jag ha stenhårda rutiner så att det går som på räls Inshallah. Vi har haft exakta rutiner för till exempel läggning, men det blir alltid att det rinner ut i sanden efter ett tag och man märker det direkt. Jag är helt enkelt inte den typiska "rutin-människan", trots att jag själv växt upp med många underbars rutiner, som som sagt fick mig att känna trygghet. Konstigt om jag då inte vill ge samma sak till mina barn, tänker jag. 

Jag har verkligen referenser och erfarenheter av en fantastisk och trygg barndom Mashallah. Jag vet vad som får ett barn att känna sig älskat, uppskattat och tryggt för det är känslor som jag själv upplevt när jag var liten. 

Jag kan inte visa min kärlek och min tacksamhet för min pappa längre. Det är försent. Jag måste ta den kärleken och ge den mer till mina barn istället och andra nära och kära. Låta min kärleksfulla uppväxt avspegla sig på den uppväxt jag ger mina barn. Då växer min mammas och pappas mödor inte bara till något underbart för mig utan även för mina barn. 

Hoppas någon fattar vad jag skriver, eller kanske är det bara en massa svammel. Det är mina tankar dock och det är dem jag vill skriva ner här, allra mest för min egen skull. 

Till sist vill jag säga att jag inte vill ge mina barn allt de vill ha, de får inte bli alltför bortskämda. Det kan vara jobbigt när man blir äldre. Jag kan få nästintill panik när det inte blir som jag vill eller när jag inte kan bestämma vissa saker. När vi inte fick komma in i Gaza så minns jag att jag blev helt hysterisk och grät och skrek, det kändes sjukt hemskt att det satt en förbannad gubbe därinne i en liten kur och bestämde att jag inte fick komma in. 

Jag kan känna mig panikslagen att jag aldrig mer (i detta liv iaf) ska få krama min pappa, hur mycket än jag vill det. Aldrig mer ska han knacka på dörren och stå utanför med en vattenmelon. Aldrig mer ska jag se honom gå utanför lägenheten med sina mörkblå vindjacka, sina khakifärgade byxor och sina mörka sportskor. Aldrig mer. Jag väntar på att polletten ska falla ner.