Annorlunda dag
Den här dagen har varit väldigt...annorlunda. Igår blev jag upplyst om att min systerdotter ju fyller år idag, den 24. Dagarna bara går i ett och jag har ärligt talat inte mycket koll på någonting. Iaf så insåg jag att det skulle bli den första bjudningen utan min pappa. Så skulle det inte vara. Bjudningen var väldigt trevlig och så men oavsett hur god maten och allt var och hur kul barnen hade så var det verkligen inte alls samma sak som utan pappa. Oj, inser jag nu, vilken otroligt stor plats det är fylla efter honom. För min del kommer den för alltid vara ofylld, något annat är omöjligt. Det ger mig sån otrolig ångest att de gamla, sorglösa dagarna, av mitt liv är över. Livet blir verkligen på riktigt, aldrig mer som det var. Jag saknar mitt gamla liv något ofantligt. Jag ser framför mig om och om igen, min pappa i olika situationer. Idag såg jag honom sitta i stolen vid gaveln av bordet hos min syster. När vi hade sjungit "Ja må hon leva" så hörde jag honom säga "Ett fyrfaldigt leve" som han alltid brukade göra. När jag satt på bänken i min systers trädgård och kollade på när barnen badade, fantiserade jag om att han satt bredvid mig och vi diskuterade olika saker såsom vi brukade. När jag kom hem såg jag honom också komma in flera gånger genom dörren, men sin skjorta, beiga byxor och sportskor. Allt i min fantasi.
Vi systrar och mamma hade fått varsin kopia av ett brev som grannarna hade skrivit. Brevet innehöll ett antal minnen som de hade utav pappa. Det var det bästa, och det värsta, brevet jag läst i mitt liv. Det gav mig en annan sida av bilden av pappa. Han var en hjälte och förebild för ett barn även utanför familjen. Brevet fick mig att ifrågasätta om jag överhuvudtaget skulle klara detta.
Resten av kvällen blev rent utav ångestladdad. Den här bubblan som jag ofta känt att jag gått i börjar mer och mer spräckas. Snart är jag tvungen att till 100 % förstå att det här händer på riktigt. Jag och Isaam kollade på en Karlsson på taket-film men till slut orkade jag inte se mer. Vi har sett det den så många gånger medan pappa levde så jag orkade inte. Vi läste ett Pettsson- bok istället och sen byggde vi med smålego. Efter det sommade vi i soffan framför Smurfarna. Ayman har varit i moskén på Tarawih-bön, vilket jag är väldigt glad för. Han gör duua för pappa och för sin egen också.
Det här med att uppleva något som känns som en mardröm och som man bara vill vakna upp ifrån, har fått en helt ny innebörd för mig. Det är verkligen så det känns. Ibland tänker jag på riktigt att det verkligen är en riktigt riktigt jobbig dröm som verkligen drar ut på tiden, snart kommer jag vakna och allt blir bra igen. Denna känsla håller ju bara i sig under någon sekund. Jag är fullt medveten om att det inte är någon dröm men det är bara för overkligt och hemskt för att kunna tro är verklighet.
Kommentarer
Trackback
