jagochmohammed

Idag var vi och badade i Bredäng. Det var inte alls trevligt, åtminstone inte mot slutet. Då började jag tänka på när jag var liten och var på samma badplats med min pappa och då började såklart tårarna att rinna där på en liten väg i skogen. Jag ville bara åka hem, till huset som pappa byggt och som jag älskar så mycket. Om jag gillade det här huset förut så kan man nog säga att jag älskar det ofantligt mycket efter att pappa lämnade oss. Jag minns att samma natt som pappa dog och vi kom hem, skulle jag gå av bilen och gå in i huset. Istället började jag gå längs med den stora gropen för att komma fram till pappas mish-mish-träd. Jag hade nog inte grepp och varken rum eller tid men som tur var sprang Ayman halvt hysteriskt efter och tog tag i mig och frågade var jag skulle. När jag svarade att jag skulle till pappas träd så sa han att allt det här som finns här är ju byggt av din pappa, det var inte bara trädet som han älskade. Det kändes bra och när han hade lett mig in i huset så gick jag runt och kände på valven och väggarna och sen gick jag ut på balkongen och drog händerna längs det skrovliga teglet. Pappa var så stolt över teglet och att den svenska ambassaden i Ryssland var byggt med likadant tegel. Varför uppskattade jag inte det pratet mer, varför visade jag inte mer intresse? Åh om jag bara åtminstone kunde ringa min pappa en sista gång.

Iaf åkte vi till Skärholmen efter badet och åt. Ayman fastade ju så han köpte lite kött och vattenmelon under tiden och Amira sov så det blev en lugn middag. Inte var det trevligt för det dock. Jag vill aldrig mer åka till Skärholmen, eller nåt annat köpcentrum eller stan för den delen heller. Jag vantrivdes verkligen bland alla människor och framförallt blev jag avundsjuk när jag såg hur sorglösa och lyckliga de verkade vara. Det är inte det att jag inte unnar andra människor att vara lyckliga, det har jag också varit, just nu vill jag dock omge mig med människor som går eller nån gång har gått igenom samma sak som jag. Men vad vet jag, det finns inget som säger att de personer som jag såg skrattandes i centrum, inte själva har förlorat sin pappa. De har kanske dock bara kommit längre i sin process? Fast samma person som man var innan tvivlar jag på att man blir.

Sen åkte vi hem igen och så åt vi vattenmelon. Sen tog Ayman med sig Aydah, Oso o Amira för att fixa nåt med däcken på bilen. Hamdo klättrade upp på bordet och ner i sin matstol och satte fast sig själv där. Sen måste jag ha somnat för jag vaknade av att Ayman ringde och frågade om vi skulle åka till ett annat bad istället. Det gjorde vi, eller rättare sagt vi letade runt efter nåt bad i Södertälje som han kände till som tydligen skulle vara så fint. Det gick inte så bra att hitta dock eftersom han inte mindes vägen riktigt. Till slut hittade vi iaf nån typ av strand men då hade klockan redan hunnit bli över 21. När vi kom dit så satt det mängder av syrianer i olika små grupper, de åt och rökte vattenpipa och barnen lekte. Först var det lite skrämmande tyckte jag eftersom vi inte riktigt passade in i sällskapet om man säger så. Sen kände jag snarare att det var lite mysigt och barnen verkade trivas. Jag tänkte på hur mysigt det skulle vara om pappa hade varit med.

Flera gånger varje dag så tänker jag att det kanske bara är en mardröm ändå. Drömmar brukar ju dock inte vara såhär långa. Det är bara att allt fortfarande känns så overkligt.