Busväder
Idag är det söndag och det har regnat, äskat och blixtrat något helt otroligt. Jag har aldrig varit med om att det låter som att åskan befann sig rakt ovanför huset men så var det idag. Vi alla kurade upp oss i sängen och alla utom jag verkade tycka att det var rätt mysigt. Ayman sa att det lät precis som kriget, med bomber som faller över husen. Själv har jag bävat för precis den stunden. Sedan lång tid tillbaka har jag ofta, när det varit riktigt busväder, tänkt att det är riktigt mysigt men att när man väl förlorat någon nära anhörig som då ligger i en grav utomhus, kommer det inte vara lika mysigt längre. Då kan man inte tänka att alla som man älskar har kurat ihop sig någonstans. Exakt så kändes det idag.
När åskandet hade gått över så ställde jag mig och diskade en stund. Jag tände inga lampor, det mörka som kom av vädret kändes ändå lugnande på något sätt. Sen satte det fart med busvädret igen och den här gången satt vi alla i soffan. Nu har det lugnat ner sig.
Min bästa kompis tipsade mig om Madeleine Ilmrud, hon som varit med i Familjen Annorlunda. Jag har läst hennes blogg förut men hade ingen aning om att hennes pappa dog i cancer under tiden Madeleine var gravid. Hon skrev så fint om det och en grej kände jag mig verkligen igen i- att man inte längre är rädd för döden. Jag har alltid känt extremt obehag inför att ligga i en grav, det gör jag inte alls längre. Döden känns verkligen inte som nåt skrämmande. Det enda som känns skrämmande är om jag skulle dö av någon sjukdom eller olycka, medan barnen fortfarande är små. Mest för deras skull, det vill jag inte att de ska behöva vara med om.
Kommentarer
Trackback
