jagochmohammed

Att plötsligt försöka förstå att en person som man levt med i hela sitt liv, plötsligt är borta, är lite för mycket för att ta in. Jag väntar på att min pappa ska knacka på dörren och stå där utanför med en vattenmelon eller något annat gott. 

Idag var vi på en gård i Huddinge. Där var båda systrarna och alla barn, min faster o kusinerna med familj och såklart min mamma. Nu känns det helt konstigt att skriva "mamma". Min mamma ska ju inte vara ensam, hon hör ju ihop med min pappa och de är ju alltid tillsammans. I andra familjer kan det vara så att mamman är ensam, antingen änka eller frånskild, men i vår familj ska det ju inte vara så. 

Hur som helst så var det väldigt trevligt på den här gården, barnen badade och lekte. Hade allt varit som vanligt så hade det varit en helt perfekt sommardag, knappast kan det bli bättre. Nu kändes det mesta bara hemskt och tragiskt. Jag tror inte bara det var jag som kände mig ledsen, eller jag vet att det inte var så. Vi glömmer inte här underbara pappa och morfar❤ 

Jag träffade min kusins nya barn också, han var helt underbart bedårande Mashallah. Vi pratade en del om min igångsättning men på nåt sätt satt jag där och kände att jag inte riktigt är på det klara med att jag snart ska ha ett eget litet spädbarn Inshallah. Hade livet varit som vanligt nu så vet jag exakt hur jag skulle ha betett mig. Jag skulle varit på bra humör, varvat shopping för baby i Skärholmen med besök hos mina föräldrar och kanske hängt hos min kompis som jag för övrigt saknar. Tagit vara på den sista gravida tiden. Den här sommaren blev så otroligt mycket, inte alls som den skulle bli. Allt är skrivet och så, men i min hjärna är det verkligen ingenting som stämmer. Jag hänger inte riktigt med. Har märkt att det hjälper att sysselsätta sig med nåt, min projekt är att rejält minska antalet prylar i mitt hem. För nån månad sen var jag med mina föräldrar och alla barnen i stan. De hade varit på bio och sen sågs vi på Drottninggatan. Jag gav som förslag att de skulle gå hem till sig med barnen så att jag kunde kolla lite i affärer medan pappa tyckte att vi skulle gå hem tillsammans och umgås istället. Som vanligt fick jävla jag som jag ville. Det var inte länge jag kollade i affärer och vi umgicks och hade jättemysigt när jag kom hem till dem sen men ändå. Jag la min tid på att gå runt och leta efter saker som jag egentligen inte behövde och som heller inte gör mig lycklig förutom kanske en kort stund. Istället för att gå hem, sitta med min familj, ta vara på tiden med dem och kanske sitta bredvid min pappa i soffan framför fönstret. Jag blir så förbannad på mig själv när jag tänker på det här, samtidigt vet jag att sånt är livet. Man lever inte alltid exakt som man borde.