jagochmohammed

Idag var vi på den islamiska delen av Skogskyrkogården för att promenera runt lite och titta på olika gravstenar. Vid flera tillfällen så förstod jag inte riktigt vad vi gjorde där. Varför var inte min pappa med, varför gick vi runt bland okända människors gravar? Vad gjorde vi överhuvudtaget på en kyrkogård? Det hör inte till vanligheterna när det kommer till val av aktivitet, att åka till en gravplats. Om inte någon har dött. Som min pappa har gjort. Han har dött och hans kropp ligger i en kista under jorden. Igår kväll fick jag nästintill panik över att min pappa låg där. Det var första natten någonsin som min pappa låg under jord, istället för i sin varma säng. Jag grät och halvskrek och minns att jag drog fötterna längs med varandra upp och ner så hårt jag kunde. Ayman läste Al Fatiha och upprepade att det ju bara är hans kropp som ligger där. Till slut var jag så utmattad så jag somnade. 

Ibland tror jag fortfarande att jag är i chockfasen. Jag förstår inte hur någon kan dö så fort. Under kvällen har Ayman varit på Tarawih och Aydah ville leka frisörsalong. Det var inte så avancerat, jag kunde bara ligga på sängen så fixade hon frisyrer. Under tiden googlade jag lite olika frågeställningar och hittade väldigt många som varit i samma situation. Det kändes tröstande men framförallt hjälpte det mig att förstå att sådant här faktiskt händer. Varje år drabbas till exempel 10 000 personer i Sverige av plötsligt hjärtstopp. Av dem överlever bara cirka 500. Det otäckaste är att en del av dessa är helt friska sedan innan. Ingen går säker helt enkelt. Om jag har svårt att förstå, hur känns det då för en till exempel mamma till en 20-årig son vars hjärta plötsligt bara stannar? Apropå mamma så har jag fått en helt ny syn på henne nu och insett att jag måste uppskatta all tid vi får. Inte bara med henne egentligen utan med mina systrar också. Ja hela familjen. Tyvärr är jag inte alls bra på att prata om känslor och speciellt kramig är jag inte heller. Det blir nog nåt jag får öva på om jag lever.