jagochmohammed

Min saknad efter pappa är i princip obeskrivbar, men säkert inte ofattbar för den som gått igenom nåt liknande. Det enda som hjälper mig något är att läsa om andra som varit i samma situation. Ikväll hittade jag en tråd på Familjeliv, startad av en tjej som precis som jag förlorade sin 73-åriga pappa i en massiv hjärnblödning. Det var flera som skrev i tråden, alla med olika erfarenheter men med något gemensamt: de hade alla förlorat en nära anhörig. De flesta som skrev  hade förlorat den anhöriga väldigt hastigt. Det blir så svårt att förstå. Först skulle man förstå att ens pappa var väldigt svårt sjuk och enligt läkarna skulle han inte överleva. Hoppet var dock definitivt det sista som lämnade mig. Sedan skulle man förstå att ens pappa lämnat en. Det jobbar jag fortfarande med. Sen igår känns det bara värre och värre dock så jag antar att jag kanske börja komma ut chock-fasen och in i nästa. De kan tydligen flyta ihop sådär.

En sak är säker: jag har nog aldrig tänkt så mycket i hela mitt liv. Eller rättare sagt, tänkt så intensivt. Alla våra minnen, från de allra första minnena jag har till de allra sista. Tänkt på den där sista dagen som var så himla trevlig och fin och vilken helt otroligt tur det var att min syster var där, dels för att de då hann ses och dels för att jag då åkte till mina föräldrar på fredagen istället för på lördagen, tack Gud för det. Jag tänker på de där långa men samtidigt sammansvetsande dagarna på sjukhuset och ljudet av min syster som sprang i korridoren. Hur jag bara hann be en snabb bön till Gud om att det inte skulle vara ljudet av en människa som sprang och när jag insåg att det var det, att det inte skulle vara någon av mina systrar. Hur jag sen sprang det snabbaste jag kunde genom korridoren och runt hörnet, i mitten av några sköterskor som stod utanför rummet och som skingrade sig när de såg mig komma. Fipplandet med mobilen för att få på Koranen samtidigt som jag knappt kunde andas. Resten försöker jag undvika att tänka på än så länge. Det var min syster som till slut fick säga åt mig att komma och sätta mig bredvid pappa och när jag väl hade gjort det så ville jag aldrig gå därifrån. En lukt kunde man tydligen inte spara, det hade jag googlat under samma kväll. Känslan av en kram kan man ju spara men bara inom sig. Allt känns fortfarande så otroligt overkligt.