jagochmohammed

Något annat jag måste bli bättre på är det här med vikten. Alltså på sistone har jag mest skämtat bort det här med min, ärligt talat, övervikt som jag har just nu. Ska jag vara helt ärligt så orkar jag inte riktigt bry mig om hur jag ser ut, eller snarare har jag sett så många exempel på överviktiga kvinnor som varit attraktiva ändå så jag tänker att det inte spelar någon roll. Däremot- hälsan. Jag vill inte bli andfådd av att leka med barnen i parken. Eller, ännu värre, det här hände senast idag: känna att jag kommer bli så pass andfådd av att gå upp med min dotter till hennes hängare utanför klassrummet för att hämta jackan, att jag hellre ställer mig nedanför trappan och tittar upp på henne medan hon själv hämtar jackan. Nu blir det sistnämnda ett något överdrivet exempel eftersom jag faktiskt tar mig upp för den där trappan, oftast minst en gång om dagen. Dock var det faktiskt så jag tänkte idag. Nej, det måste bli ändring! Inga mer jordnötsringar och Pepsi innan jag lägger mig. Det var nämligen det jag åt för 10 min sedan. Jag känner mig inte lycklig för det.

Anyway, det här med DNA. Jag tänker ofta på att man faktiskt bokstavligt talat, är en del av sina föräldrar. Eller rättare sagt, ens föräldrar är en del av en. Man har ju fått sitt DNA av sin mamma och pappa. Det här känns så skönt tycker jag. Det här låter helflummigt, jag vet, men jag känner att en del av mig kommer från min pappa och således kan de bra saker jag gör, härledas till honom. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är en bra känsla i alla fall. 

Men den här saknaden. Nej, den är inte att leka med. Ofta saknar jag att bara sitta och skämta med min pappa, driva om nånting. Min humor har jag verkligen ärvt av honom. Han kunde skämta med andra, med glimten i ögat och kärlek inflätat i skämtet. En gång till exempel, satt vi vid bordet och skulle äta, det var jag, min mamma och pappa samt Aydah. Pappa gav mig en fin köttbit och sen låtsades han att han glömde min mamma, varpå hon sa att hon också ville ha en köttbit. Vad gör min älskade pappa då, han tar en gigantisk fettklump som av någon anledning låg bland köttet, och la på hennes tallrik. Alltså jag höll helst seriöst på att smälla av av skratt, både jag och min pappa skrattade nästan så det kom tårar. Min mamma kände ju till vår jargong så hon skrattade hon med, kastade fettklumpen på min pappas tallrik och sen tog hon en köttbit. Det där pratade vi om enda sen dess. Det var liksom tider det. Eller när min pappa skulle driva med mig om att han var arg för nåt och så jagade han mig i huset och slog mig med en pinne som han brukade klia sig på ryggen med. Det var så roligt och hjärtligt och fantastiskt, fast det tänkte jag ju inte på då. Jag uppskattade det inte så mycket som jag borde.

Den är omöjlig att fylla. 

Det är skönt att skriva av sig här, om det här. Häromdagen satt jag bredvid Ayman i sängen och så påpekade jag hur kallt det var inomhus. Ayman sa att han skulle tända en brasa. Sen insåg jag att om det är kallt härinne, hur kallt är det då inte nere i jorden? Jag kände mig helt förtvivlad och började gråta.

- Vad var det som fick dig att tänka på din pappa? frågade han.

Då insåg jag att han, och andra också, kanske tänker att jag bara tänker på min pappa och vad som hänt, vid de tillfällen jag visar min sorg eller nedstämdhet. När det i själva verket är så att allt som hänt och alla mina minnen av min pappa, upptar säkert 70% av mina tankar just nu. Jag vill skrika ut det till världen: tro inte att jag inte tänker på min pappa. Tro inte att jag glömt honom eller inte saknar honom. Tro inte att sorgen försvinner så lätt. För det gör den verkligen inte, den tar sig en annan form har jag insett. Istället för att jag ligger i sängen och tittar upp i taket och avslutar varje dag med att gråta intensivt, så finns han där i tankarna nästan hela tiden. Ändå är det som att jag fortfarande inte förstår. Ibland kommer det som "blixtar" där jag plötsligt på en sekund, känner att min pappa dött. Då blir jag så chockad och tänker att det inte är sant. Jag vet inte hur jag ska förklara bättre än såhär. Just detta försökte jag få min mamma att förstå men hon fattade inte vad jag menade.