Saknad
Det övergår mitt förstånd hur jag ska klara ett helt liv utan min pappa, hur kort eller långt det än blir. Det börjar sjunka in att jag aldrig mer i detta liv, kommer att få se, lukta på, pussa på eller prata med min pappa. Jag kommer aldrig mer höra ljudet av honom som knackar på min dörr, kommer aldrig mer se honom sitta i sitt blå linne och sova i fåtöljen. Jag tror att jag börjar komma ur den här chock- och förnekelsefasen nu för det känns bara värre hela tiden. Jag saknar honom så sjukt mycket. För några minuter sen kom det en liten trudelutt i Pippi-filmen som vi kollar på. Den påminde mig om min barndom och jag höll på få panik eller nåt, jag var tvungen att gå upp och gå fram och tillbaks i korridoren för att lugna ner mig.
Sänglampa
Idag har vi varit hemma. Vi har gjort om lite i sovrummet, satt upp nya gardiner, bytt ut en sliten tapet-remsa och så har jag köpt två fantastiska sänglampor. Det är fantastiskt mysigt Mashallah och idag var jag, Aydah, Isaam och Ali iväg en stund till IKEA, där köpte vi fyra små ljuslyktor och massa doftljus.
När vi kom hem möttes vi av att min o Aymans säng återigen stod på kanten. Vi har ju en sån ställbar säng och för typ tre dagar sen så slutade den fungera och som vanligt har Ayman extremt svårt att släppa något som han inte lyckats med. Han har suttit typ minst fem timmar per dag i tre dagar nu med det där, meckat och försökt göra om kretskort och dragit om kablar och hej faderullan. Idag så fixade han den äntligen men det var tydligen nåt fel ändå så sen funkade den inte. Fortsättning följer på det alltså, dock är jag helt övertygad om att han inte ger sig förrän den fungerar igen. Det är på både gott och ont det här med att man aldrig ger upp. Det var väldigt skrattretande att komma hem och se sängen helt upp och ner och på golvet satt en Ayman med massa små delar runt omkring sig.
Nu går mina ögon i kors. Jag hoppas att jag drömmer om pappa Inshallah. Då ska jag säga allt jag vill säga. Kanske ger det nån känsla av tröst.
Sänglampa
Kommentarer
Trackback
