Mitt hem- min borg
Vi har gjort om lite hemma. Mitt vardagsrum nu. Oh. La. La. Jag strosar runt och bara tittar och njuter. Om jag älskade att vara hemma förut så är jag snarare besatt av att vara hemma nu. Jag har inte fått så långa stunder för mig själv här hemma dock, Oso har fortfarande inskolning i förskoleklassen och ska hämtas 11.30. Men snart så Inshallah.
På kvällarna tänder jag ljus och belysning och så stryker jag runt. Tyvärr somnar jag ganska fort efter att barnen lagt sig, har liksom inte så mycket energi kvar på kvällskvisten...
Fy
Idag vaknade jag med en värk i kroppen som inte liknar nån annan värk jag känt. Mina armar känns som de ska brytas av och mina fötter skulle jag helst stänga av för en dag. Men nu ska jag upp och fortsätta bygga mur. Jag har lust att kräkas på sten!!!!!
Jag ska bli författarinna!
Jag ska skriva en barnbok Inshallah!! Jag fick idén när jag läste på FB om en annan tjej som gett ut en barnbok. Jag blev så exalterad så jag har redan skrivit halva boken. Imorgon ska jag fråga min konstbegåvade systerdotter om hon vill illustrera boken. Förhoppningsvis blir boken så populär så att det blir en hel serie Inshallah. Sen blir vi ekonomiskt oberoende OCH kan titulera oss "författarinna" och "illustratör". Jag ska betala av lånen och bjuda mamma på en resa till Maldiverna. Sen ska jag skaffa barnvakt en gång i veckan och den kvällen ska jag göra exakt vad jag känner för. Jag ska köpa en garderob också, samt fylla den med kläder som passar mina nya former, eftersom mitt entourage (heter det så?) tillåter mig att ha en PT.
Vi kommer få gå på massa spännande events och mässor och sånt. Säg Inshallah!!
Mina matplaner
Att laga mat är verkligen ett nödvändigt ont när man har barn. Det ska vara frukost, lunch, mellanmål, middag, kvällsmål om de är vakna länge, ja f*n och hans moster helt enkelt. På loven alltså, annars äter de ju lunch och kanske något mellanmål i skola/förskola. Jag är ett hängivet fan av fil/yoghurt/mjölk och flingor och det räddar mig från att stå 24 Timmar om dygnet i köket, under lov alltså. Dock försöker jag ha som regel att endast ett mål, utöver frukost, får bytas ut mot detta. Helst inget mål såklart men vissa dagar kan jag bara inte hålla fingrarna borta från yoghurtpaketet. Det står där med sin enkelhet och tittar på mig, jag vet att barnen gillar det och de blir mätta. Sen att jag kanske inte blir framröstad till "Mom of the year", ja det får jag helt enkelt ta😮
Iaf, jag är med i en helt fantastisk matgrupp på Facebook. Det läggs upp recept från jordens alla hörn och framförallt, till min stora lycka, en hel del arabiska recept. Me like!
Mitt projekt efter nästa vecka, är att varje dag laga en rätt från gruppen. Något som verkar spännande och som jag i lugn och ro kan komponera ihop när det endast är jag och Ali hemma på dagen. Sen slipper man tänka på matlagning när barnen kommer hem och kan ägna sig åt dem istället. Ja, i teorin ser jag högtidaktligt framemot dessa planer, hoppas bara det blir lika bra i praktiken.
Förhoppningsvis ska fil med flingor bli ett mer ovanligt inslag här hemma, jag hoppas också att min kärlek till matlagning skall ökas på något. Det har den redan gjort väsentligt om man jämför med när jag var typ 24, men jag skulle vilja bli en sån som bara längtar efter att slänga mig in i köket.
Jag saknar dig Harald
Harald Treutiger såsom jag minns honom. Han ledde ett nöjesprogram som hette "24 karat", som gick när jag var liten. De där kvällarna alltså, mellan mamma och pappa, Harald på teven och mammas kvällsfika på en bricka på soffbordet. Jag minns inte riktigt om jag och pappa brukade sitta under den bruna filten när vi kollade på just 24 karat.. Mysigheten var så extrem att den antagligen gick att ta på i luften.
Mycket skulle jag kunna ge för att få en enda sådan kväll till, mellan mamma och pappa. Jag skulle seriöst ge ett av mina ben för en sådan kväll. Men vad hjälper det att tänka så, jag får ingen till kväll ändå...
Idag skulle min pappa ha fyllt 75 år. Vem kunde tro att han inte skulle vara hos oss på sin 75-årsdag? Tanken slog mig aldrig någonsin. Varenda gång pappa nämnde någonting om efter att han hade dött, så sa jag att vi inte skulle prata om det, att det var jättemånga år kvar och att det inte är något att prata om. Så sa jag senast i april förra året, när vi pratade om nåt som jag inte minns. Hur många år har jag tänkt att skriva ett brev till min pappa, skriva hur mycket han betyder för mig, hur tacksam jag är för allt han gett mig i livet, hur jag alltid känt mig så speciell i hans ögon. Jag har ingen kvar som jag känner mig så speciell och värdefull inför. Jag vet att jag är värdefull för många människor och att jag är älskad av många, och det är såklart ömsesidigt. Men den där relationen med pappa liknade inget annat.
Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte kunde bli irriterad på honom, speciellt under senare år. Hur irriterad jag än blev så förblev han dock alltid min favorit. Nu känns det så tomt.
Livet för övrigt fortgår. Sommaren har inte varit världens roligaste. Poolen blev klar Alhamdulillah, det var dock inte som att vädret stämde in i någon hyllningskör till vårt vackra vattenhål. Till 95 % ensam hemma med 5 barn i sex veckor. Förlåt, jag älskar mina barn och skulle inte byta dem mot någonting, men det var inte helt kul. Det var halvkul, det var helkul när folk kom och hälsade på och när vi åkte till Muminland i Finland. Det var jag, barnen och mamma. Heeeeeelt underbart Mashallah. Min mamma är en pussgurka utan dess like. Sötaste kvinnan ever. Min pappa och mamma= den arabiska stiliga kungen och hans nordiska, blonda, vackra fru Mashallah. En era som är över och världen blir för mig aldrig lika vacker.
Nu har småbarnen iaf börjat på förskolan igen. Oj oj oj säger jag bara, vilken bättre mamma man blir när man får lite paus. Hinna tänka åtminstone några tankar under dagtid, utan att bli avbruten. Fantastico. På eftermiddagen vill man bara springa till förskolan och se deras små ansikten som lyser upp när man kommer, Mashallah.
Nästa vecka börjar Aydah och Isaam i skolan och den veckan har jag massa att göra. Veckan därpå ska jag börja rehabilitera mig själv. Jag börjar känna mig lite smått utmattad, jag glömmer saker som jag inte borde glömma och jag känner en trötthet som inte är utav denna värld alltså. Det sistnämnda har det dock blivit lite bättre med. Nej, näst-nästa vecka ska jag börja satsa på mig själv mellan 9- 15. Röra på mig, äta en nyttig lunch i lugn och ro, ligga i soffan och tänka. Städa, putsa och feja i lugn och ro. Borsta av mig otrevliga kommentarer som förpestar mitt liv. Smörja in händerna flera gånger om dagen. Sminka mig, parfymera mig och känna mig fixad, om det så bara är för en städdag.
Jag är så sjukt trött på att känna mig ofixad, fet och oattraktiv. Jag vill känna mig kvinnlig och om någon gnäller på något så ska jag veta att det är den personen som har problem, inte jag.
Jag har satt upp ett mål för mig själv: när jag har gått ner 30 (!) kg, ska jag köpte en stor fet garderob och fylla med kläder som passar min nya form. Jag måste nog börja lägga undan cash redan nu (lycka till med det Isabella). Jag har inte ens en garderob. Däremot försöker jag att inte fokusera på just det faktum att jag inte har en garderob. Jag försöker istället tänka på allt som jag har.
Alhamdulillah för allt.
Skärpning!
Jag måste skärpa mig! Jag vill inte att livet som småbarnsmamma flyter förbi och det inte finns några memoarer från dagarna... Inget att tänka tillbaks på, förutom de dagar och händelser man minns såklart.
så hände det plötsligt, barnen lekte i över tjugo minuter utan slagsmål. Jag hade fått blöjleverans under dagen och barnen byggde ett "samtalsrum" med dem. De lekte så himla vackert, de hade samtal efter samtal, sen gick de in i Osos rum och tog bussen till nåt annat ställe. Själv satt jag på balkongen och skalade potatis. Det var fantastiskt fridfullt, så länge det varade.
Idag efter förskolan
Nu har jag fått in en potatisgratäng i ugnen och till det ska jag steka lövbiff som jag haft ett tag i frysen. Ska nog smälla till med lite sallad också;)
Någon riktigt tidig kväll för Amira o Hamdo blir det nog inte, Hamdo hade somnat på bussen på väg hem från parken, där de hade varit med förskolan. Men men, det är ju iaf fredag...
