jagochmohammed

Mycket skulle jag kunna ge för att få en enda sådan kväll till, mellan mamma och pappa. Jag skulle seriöst ge ett av mina ben för en sådan kväll. Men vad hjälper det att tänka så, jag får ingen till kväll ändå...

Idag skulle min pappa ha fyllt 75 år. Vem kunde tro att han inte skulle vara hos oss på sin 75-årsdag? Tanken slog mig aldrig någonsin. Varenda gång pappa nämnde någonting om efter att han hade dött, så sa jag att vi inte skulle prata om det, att det var jättemånga år kvar och att det inte är något att prata om. Så sa jag senast i april förra året, när vi pratade om nåt som jag inte minns. Hur många år har jag tänkt att skriva ett brev till min pappa, skriva hur mycket han betyder för mig, hur tacksam jag är för allt han gett mig i livet, hur jag alltid känt mig så speciell i hans ögon. Jag har ingen kvar som jag känner mig så speciell och värdefull inför. Jag vet att jag är värdefull för många människor och att jag är älskad av många, och det är såklart ömsesidigt. Men den där relationen med pappa liknade inget annat.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte kunde bli irriterad på honom, speciellt under senare år. Hur irriterad jag än blev så förblev han dock alltid min favorit. Nu känns det så tomt. 

Livet för övrigt fortgår. Sommaren har inte varit världens roligaste. Poolen blev klar Alhamdulillah, det var dock inte som att vädret stämde in i någon hyllningskör till vårt vackra vattenhål. Till 95 % ensam hemma med 5 barn i sex veckor. Förlåt, jag älskar mina barn och skulle inte byta dem mot någonting, men det var inte helt kul. Det var halvkul, det var helkul när folk kom och hälsade på och när vi åkte till Muminland i Finland. Det var jag, barnen och mamma. Heeeeeelt underbart Mashallah. Min mamma är en pussgurka utan dess like. Sötaste kvinnan ever. Min pappa och mamma= den arabiska stiliga kungen och hans nordiska, blonda, vackra fru Mashallah. En era som är över och världen blir för mig aldrig lika vacker. 

Nu har småbarnen iaf börjat på förskolan igen. Oj oj oj säger jag bara, vilken bättre mamma man blir när man får lite paus. Hinna tänka åtminstone några tankar under dagtid, utan att bli avbruten. Fantastico. På eftermiddagen vill man bara springa till förskolan och se deras små ansikten som lyser upp när man kommer, Mashallah. 

Nästa vecka börjar Aydah och Isaam i skolan och den veckan har jag massa att göra. Veckan därpå ska jag börja rehabilitera mig själv. Jag börjar känna mig lite smått utmattad, jag glömmer saker som jag inte borde glömma och jag känner en trötthet som inte är utav denna värld alltså. Det sistnämnda har det dock blivit lite bättre med. Nej, näst-nästa vecka ska jag börja satsa på mig själv mellan 9- 15. Röra på mig, äta en nyttig lunch i lugn och ro, ligga i soffan och tänka. Städa, putsa och feja i lugn och ro. Borsta av mig otrevliga kommentarer som förpestar mitt liv.  Smörja in händerna flera gånger om dagen. Sminka mig, parfymera mig och känna mig fixad, om det så bara är för en städdag. 

Jag är så sjukt trött på att känna mig ofixad, fet och oattraktiv. Jag vill känna mig kvinnlig och om någon gnäller på något så ska jag veta att det är den personen som har problem, inte jag.

Jag har satt upp ett mål för mig själv: när jag har gått ner 30 (!) kg, ska jag köpte en stor fet garderob och fylla med kläder som passar min nya form. Jag måste nog börja lägga undan cash redan nu (lycka till med det Isabella). Jag har inte ens en garderob. Däremot försöker jag att inte fokusera på just det faktum att jag inte har en garderob. Jag försöker istället tänka på allt som jag har. 

Alhamdulillah för allt.