jagochmohammed

Trots allt älskar jag att ha många småbarn. Idag eldade jag en brasa i öppna spisen och sen satt jag där framför och funderade på hur lycklig ja är för barnen Mashallah och Alhamdulillah. De kan driva mig till vansinne såklart, men vilka barn gör inte det ibland? Det är så mysigt att vara hemma med dem. Att inte vara hemma med dem utan vara hemma hos nån annan, i någon annans hem alltså...nja, inte så mysigt. Eller alltså mysigt kan det ju vara, men i regel rätt eller väldigt jobbigt. Ibland tänker jag att jag ska åka hem till nån kompis med alla barnen, brukar komma till mitt sinnes fulla bruk ganska fort dock😁 

Vara ute i park eller liknande är en helt annan grej. Det är som ett nödvändigt ont tycker jag, inte speciellt kul, dock gör det barnen lyckliga och trötta. 

Idag var jag iaf på utvecklingssamtal för Amira. Det var ett väldigt härligt och positivt samtal, pedagogen berättade att Amira är väldigt omtänksam och lyhörd, att hon gärna tar en ledarroll i lekar, älskar att skapa och verkligen koncentrerar sig, samt att hon börjat intressera sig för bokstäver. Efter julen ska hon byta grupp och gå över till Hamdos grupp, där barnen är lite äldre. Hon gick ju i den gruppen förra terminen  men sen skulle tjugo barn flytta upp och eftersom Amira och en till var yngst i gruppen, fick de stanna kvar. Jag sa redan då att Amira passar bättre med lite äldre barn men det var tydligen rent utrymmesmässigt. Försökte trösta mig med att det kanske blir bra för Amira o Hamdo att vara i olika grupper. Nu är jag dock sååå nöjd med att hon ska flytta, det känns verkligen bra. Hon är Mahsallah väldigt utvecklad för sin ålder och känns lite för stor för den grupp hon går i nu. 

Jaja, nu känner jag mig omotiverad att skriva mer. Tschus