Kräksjuka?
Hoppas inte läkaren föreslår igångsättning på tisdag. Aydah har nämligen kräkts ikväll. Så olägligt som det i princip kan bli. Jag har två hopp dock, antingen att det inte är kräksjuka utan något annat, eller att det är över redan imorgon. Är det kräksjuka så väntas det dock ju ytterligare kräkningar, från övriga familjemedlemmar. När är familjen frisk då liksom?
I vilket fall som helst, Alhamdulillah för allt. Jag har verkligen inget att gnälla om. Kvinnor föder i krig, på flykt, i hunger, utan lustgas, ja listan kan göras lång. Jag personligen, förstår inte hur man klarar att genomgå en förlossning utan lustgas, och sedan komma ut ifrån rummet vid god psykisk hälsa. Hur överlever man en förlossning utan lustgas? Går gör det ju uppenbarligen, jag känner flera som inte hunnit få någon bedövning alls. I större delen av världen så antar jag att man inte har tillgång till någon bedövning alls. Må Gud vara med dem säger jag bara. Och med mig med såklart Inshallah, och alla andra födande kvinnor.
Jag är väldigt bra på att beskriva hur det känns att förlösas, om jag får säga det själv. Jag beskrev för en väninna hur det kändes när man ska trycka ut huvudet: nämligen som att man sätter en brinnande fotboll mellan benen. Efter sin förlossning så sa hon att det verkligen stämmer och det är flera som gjort det.
Själva värkarna skulle jag vilja likna vid detta: man tar en stor leksaks-lastbil, vi har en orange stor sopbil här hemma som jag brukar tänka på. Den opererar man på nåt sätt in i magen, där en bebis ligger. Sedan ska den mycket långsamt, tryckas ut genom, ja, mellan benen liksom. På sin väg ut så trycker den undan andra organ, den spetsar kroppen med små spjut och pistolkulor. Originalbilen har alltså inte dessa förmågor men det är såhär jag tänker.
Det kanske inte låter som att det gör så ont men liksom, tänk på detta: jag HATAR att gråta framför folk, ja i princip alla. Under mina förlossningar så gråter jag inte, jag stortjuter och skriker samtidigt det absolut högsta jag kan, om och om. Inför diverse människor som jag inte känner och som dessutom ibland bett mig att lugna mig (endast vid Alis förlossning, då sprattlade jag med knäna så mycket att jag tydligen höll på knocka undersköterskan). Då kan man fatta att jag har NO CONTROL.
Eh, trevligt avslut såhär på en onsdagskväll. Nu ska jag somna här i soffan, med en skålen bredvid mig på golvet, beredd att agera om jag hör att Aydah kräks. Hon o Isaam ligger också här i soffan, riktigt mys Mashallah.
Kommentarer
Trackback
