jagochmohammed

Hej pappa.

Jag saknar dig och känner mig ensam ibland. Ingen är riktigt som jag. Du var den som var mest som jag men nu finns du inte kvar och här sitter jag och känner mig ensam. Saknaden efter dig är alltid stor men ibland känns den helt ofantlig. Igår träffade jag en rasist på Citygross. Han frågade kassören om han hade sett att jag hade två flak med läsk under vagnen, "såna som henne måste man hålla koll på". Häromdagen gick en gubbe efter mig på tåget och kallade mig för gris. Jag blir trakasserad i mitt eget land pappa, det känns inte roligt alls. Du vet ju hur mycket jag älskar Sverige och jag vet hur mycket du älskade Sverige men ibland funderar jag på att flytta härifrån. Jag kommer nog aldrig göra det men ändå, att jag överhuvudtaget har tänkt på det, förvånar mig.

Jag känner mig som en outsider i mitt eget land pappa. Som en outsider i min egen släkt. Ibland som en outsider i mitt eget hem. Jag önskar att du var här. Jag brukar stå vid köksdörren och titta ut och gråta. Jag ser syrenerna utanför men vet att du aldrig mer kommer sitta nedanför dem. Aldrig mer ska du stå i hallen och ge mig en näve småpengar innan du går hem. Ingen är som du var pappa. En person som du går aldrig att hitta. Du var så spontan, generös och din humor var det roligaste jag visste. Jag vill inte prata om dig med någon, jag vill inte se några filmer med dig. Jag orkar inte. Det har tagit mig snart två år men nu börjar jag inse att du inte kommer tillbaka. Vi har inte träffat varandra på två år, det är lång tid.

Jag känner mig inte hemma nånstans pappa. Jag har inte många att bjuda på Eid. Jag vet att du tyckte att det blev en stor börda för mig med många barn men jag vill ha en stor familj. När barnen är stora ska huset vara fullt av folk på Eid, det ska vara barn och barnbarn och allt ska vara rörigt och högljutt, Inshallah. 

Det är inte alltid lätt att vara gift pappa. Jag vet att ni inte alltid kom överens och det gör inte vi heller. Det går mycket bättre för oss nu men ibland blir vi osams. Då känner jag mig ensam på riktigt. Vem ska jag vända mig till då? När rasister trakasserar mig och när jag är ovän med både man och barn? Det är ofta konflikter med Aydah och Isaam nu för tiden. De har blivit så stora. Isaam kan vara bråkig i skolan. Jag blir jättearg på honom. Efter ett rackartyg han hade gjort så hade han bett fröken att inte berätta för mamma. Nu tror hon väl att han åker på stryk eller nåt sånt. Det gör han verkligen inte men en extremt arg och besviken mamma får han. När jag har fått höra nåt sånt och sedan går för att hämta Aydah, som kallar mig dum för att hennes kompis inte får följa med hem, då har jag lust att bara lämna man och barn och dra. Göra så som män gör ibland, lämna sin familj och skapa ett annat liv, nån annanstans. Du om någon vet ju att jag aldrig skulle göra det. Fantisera kan man ju få göra. Jag fantiserar ibland om att jag är 25 år och jobbar på Manhattan, på nåt flashigt kontor med utsikt. Efter jobbet går jag hem till min lyxiga lägenhet där jag äter hämtmat och har kompisar på besök nästan hela tiden. Men fy vilken nörd jag är, ja nu skrattar jag iaf pappa.

Jag har massa mer saker att berätta pappa. Jag önskar att du hade fått träffa Ali och Omar. Ali heter Ali efter dig pappa. Han är helt underbar Mashallah, du skulle ha älskat honom och han skulle ha älskat dig. Han skulle ha suttit i ditt knä i fotöljen. 

Minns du när vi var vid nån öken i Jordanien? Det kom några gubbar i en bil som inte hade några bromsar så de bromsade genom att sätta ut fötterna? Vilka minnen pappa. När jag var sjuk och vi var vid Döda Havet? Silwan, minns du Silwan pappa? Världens vackraste by, som jag hade längtat så länge efter att komma till. Den där semestern var den roligaste i mitt liv. Jag glömmer den aldrig, även om minnena bleknar. 

När du låg på sjukhuset så berättade Noha ett minne hon hade från när hon var barn. Du hade kommit hem efter att ha varit hela dagen vid stranden med kompisar, du hade haft jätteroligt. Du hade bränt dig och farmor var jättearg på dig. Jag älskar att tänka på det där, att du har levt ett liv och haft kul och hade minnen från din ungdom. Något som jag hatar att tänka på, är dygnen på sjukhuset. Det var det absolut värsta jag varit med om. Hela grejen känns så overklig. Har det verkligen hänt? Jag vet ju att det har det och jag är inte galen men det känns ändå så overkligt. Du bara låg där pappa. Det var du fast ändå inte. Förlåt att jag inte satt bredvid dig så mycket, jag hade ingen ro i kroppen, men jag var där hela tiden. Jag lämnade aldrig sjukhuset. 

Nu ska jag försöka somna. Jag känner mig lite bättre än när jag började skriva det här inlägget, det känns bra att ha pratat med dig, även fast jag vet att jag inte gjort det på riktigt. Jag får väl lura mig själv. Du skulle ha varit med mig när jag träffade rasisten. Du eller Ayman. Han var förresten så otroligt arg när jag berättade vad som hade hänt. Det kändes bra. Hade han varit med så hade han reagerat. Det kändes bra. Du hade också reagerat pappa. Inte som alla grå dönickar i kön som inte sa ett skit. En kvinna började till och med prata med honom kort därefter och de skrattade åt något. Aldrig i mitt liv har jag känt mig så utanför och så förudmjukad. Om de tror att de kan knäcka mig så tror de fel pappa. Tvärtom, om de mobbar mig för min slöja så tar jag två slöjor på mig. 

God natt, jag saknar dig så mycket så jag får ont i huvudet.