jagochmohammed

Nu på kvällen känner jag mig lite vemodig. Mina dagar går i sådant sjukt snabbt tempo, att jag knappt hinner känna någonting. Nu när jag ligger här och tänker på Hamdo, får jag nästan lite panik när jag tänker på hur mycket jag älskar honom och hur oron för honom alltid finns där. Jag känner olika sorters oro för Hamdo men den som gnager på mig, är oron för hur längd hans hjärta ska orka. Kanske kommer det ny forskning, kanske ändras det så han kan få transplanteras. Kanske blir infrias Bo Lundells förhoppning om att "Mohammed ska kunna leva i väldigt många år" med sitt hjärta. Inshallah. 

Vi har inte gjort så mycket speciellt idag. Mamma var här och Hamdo fick en helt bedårande stickad tröja, vi snackar riktigt 70- talsgult och en sån där tröja som när man ser den, ja då förstår man att det finns en mormor eller farmor, som älskar och bryr sig om det där barnet väldigt mycket. Sen så fick han ett bäddset med Emil, till sin stora lycka.  Stora PlusPlus fick han också, de var ha n inte superintresserad av men jag tror han kommer engagera sig mer när det är lite lugnare. 

Nu ska jag lägga bort mobilen och sova. Det kommer inte ta lång tid kan jag säga. Min känsla av dagen är tacksamhet, att jag får uppleva denna dag. Sorg över att min pappa, Mohammeds stora kärlek, inte fick vara med. Han sa alltid att när Mohammed hade fyllt fem, då skulle de gå och köpa en kostym till Hamdo. Jag vet inte varför, de bara skulle göra det. Jag tänkte ett tag att jag skulle köpa den där kostymen men det blir inte samma sak, det var en pappa- och Hamdogrej. 

Nä, nu måste jag verkligen sova. Inshallah så drömmer jag en dröm där både pappa och Hamdo är med.