jagochmohammed

Det får mig att tänka på alla de gånger jag sovit över hos mina föräldrar och barnen vaknat tidigt. Pappa gick alltid upp och satte sig och kollade på teve med dem, för att jag skulle få sova. Ibland stack jag då in och la mig i mammas o pappas säng för den var så himla skön. 

Idag är en sån dag då jag inte riktigt hänger med, fåniga bara fortsätter tänka, men har detta verkligen hänt? Jag ältar och ältar.

När vi kom hem så chillade vi bara lite och sen gick Ayman o hämtade på förskolan o sen Aydah. När alla väl var hemma så hängde vi i sovrummet allihopa. Ayman hittade någon annons på Blocket där det var nån som ville sälja vinterplåtar till poolen, för typ en sjättedel av det billigaste priset vi hittat hitintills. Jag ringde och hörde lite med han som sålde och sen bestämde vi att Ayman skulle åka och köpa dem. Det här var dock i Bohuslän så han övernattar hos en kompis i Göteborg. Barnen har gjort teckningar som han ska få när han kommet hem, så himla gulliga Mashallah.

Kvällen blev halvtrevlig eftersom det sista barnet somnade typ 22.30. Efter det pratade jag i telefon med två väninnor, det var roligt. 

Nu har jag vikt ett berg av tvätt och sen städat lite. 

Puss och godnatt.

I ljusets fart beger jag mig till Rissne, till en fyrarumslägenhet där jag sitter mellan min mamma och pappa i en skinsoffa, vi är hos min pappas vän Mustafa och dennes familj.

Sen är jag plötsligt hemma och har byggt ett hästhinder i korridoren, av täcken och kuddar som jag har lovat min mamma att lämna tillbaks sen.

Åh älskade, underbara helt ljuvliga barndom, kan du inte komma tillbaka, om så bara för en dag?

Nu går mina ögon i kors. Jag hoppas att jag drömmer om pappa Inshallah. Då ska jag säga allt jag vill säga. Kanske ger det nån känsla av tröst.

Efter att Aydah lämnats till skolan så gick jag med Isaam o Amira till förskolan, Ali och Hamdo stannade hemma med Ayman eftersom, ja, Ali är ett spädbarn och Hamdo fortfarande inte är frisk från Rota-magsjukeviruset. Amira hade en fantastiskt vacker klänning på sig, jag köpte den från Next, just med anledning av förskolefotograferingen. När jag kom dit så visade det sig att gruppfotot skulle tas utomhus, så 9.30 var jag tillbaks igen med Hamdo med mig, så han också fick vara med på fotot. När nu orkar jag inte skriva mer om förmiddagen, jag måste snabbspola fram till eftermiddagens möte med en av världens roligaste kvinnor. Alltså jag har fått överväga riskerna med att hon kanske otroligt nog nån gång stöter på den här bloggen och läser om sig själv. I såna fall vill jag sägs till dig attraktiva kvinna på lyxig gård någonstans i Sverige: allt jag nu skall komma att skriva om dig, skriver jag med glimten i ögat och kärlek. du har fått mig att skratta på ett sätt som ingen annan gjort, på ett bra tag. Att du gjorde det endast genom att vara dig själv, gör bara det hela ännu bättre. 

Iaf, det började redan på förmiddagen. Ayman satt och sökte på Blocket efter pooltillbehör, där hittade han en riktigt snygg poolfontän som vi spanat på ett bra tag. Priset på 14.000 har dock känts lite väl saftigt men nu såg han den alltså på Blocket för 4000. Eftersom det var en kvinna som stod på annonsen så ville han att jag skulle ringa och det gjorde jag. Jag stod med dammsugarskaftet i handen eftersom jag trodde att samtalet skulle gå fort. Där trodde jag fel. Sällan har jag i samtal med en människa som jag inte känner, fått så få sylar i vädret. Jag tror jag sa cirka fem gånger att jag skulle diskutera med min man och återkomma. Till slut frågade hon mig:

- Hurrudu, vem är det som bestämmer egentligen, är det du, eller är det din man? Här hos oss är det jag som bestämmer förstår du.

- Eeeh, svarade jag, det är lite olika, men eftersom det är han som ska installera den så måste jag ha honom med på noterna.

Efter det pratade vi nog ytterligare 15 minuter. Hon berättade om deras poolbygge, sina barn, sin man, Karlstad, vad hon gör under dagarna, redogjorde för samtliga anställda på ett stort poolföretag i Sverige, samt mycket mer. Hon hade ett kluckande skratt som omöjligtvis kan lämna någon oberörd. Min typ av person helt enkelt. Iaf, till slut fick jag möjlighet att lägga på men eftersom Ayman tyckte det verkade bra även fast det är en del jobb med att installera den, så fick jag chans att ringa tillbaka. Vi kom överens om att vi skulle komma vid 16 ungefär. 

Vi gjorde oss i ordning och åkte till IKEA och köpte nya gardiner till sovrummet samt plastad frotté med resårband. Så otroligt glad jag blev att hitta det sistnämnda! Jag har letat efter det jättelänge men det har inte funnits nånstans, måste vara nytt i deras sortiment. Iaf, vi åt två vegetariska pizzor var, Hamdo åt en bulle också. Sen åkte vi och hämtade småbarnen och sen Aydah. Väl i bilen så upptäckte Aydah att Hamdo hade en bulle så då började hon gråta. Jag sa att vi skulle köpa bullar till dem sen. På något sätt fick Oso det till att jag hade lovat att vi skulle köpa en pumpatårta. Han har tjatat om den där himla pumpatårtan ända sedan de var med Ayman på Citygross förra helgen och köpte en chokladtårta. Hur som helst, vi startade vår lilla resa och alla var vid gott humör, efter ett tag hade alla utom Amira och Oso, somnat. När vi väl kom fram så möttes vi av värsta feta grinden, det kändes som att köra rakt in i en amerikansk Dynasti. Kvinnan väntade på oss på uppfarten och hon hälsade med ett fast handslag och började genast berätta om sitt liv. Hon visade oss in i nån typ av ladugård och vi fick kolla på vattenfallet och pumpen och allt sånt. Hon pratade på som aldrig förr och det allra roligaste var när jag frågade om hon hAde någon instruktionsbok till fallet. Hon skrattade och sa att det hade hon inte, hon är en sån typ av människa som inte sparar en pryl, allt slänger hon. Observera då att vi stod i en stor lada med massa hästbås och varenda bås var fullproppat med prylar. Vid detta tillfälle bet jag mig faktiskt lite lätt i tungan för att inte börja gapskratta. Iaf, att hon senare frågade hur många barn vi hade och jag svarade fem, varpå hon såg uppriktigt förvånad ut och utbrast att det kunde man aldrig tro om mig, jag som såg så himla fräsch ut, gör ju inte att jag älskar henne mindre. Sen puttade hon till Ayman och sa att han hade en himla tur han. Ayman skrattade och sa ja, vid det här tillfället behövde jag få luft för jag orkade inte hålla mig för skratt längre. Som tur var så var Amira på väg ut från ladan så jag sprang efter henne. Jag hörde att bebisen skrek så jag gick till bilen och tog upp honom. När jag kom in i ladan igen så var de inte kvar. Jag gick ut igen och hörde rösterna nånstans. Då har kvinnan dragit med Ayman in, under poolaltanen och där hör jag att hon står och berättar någon gammal anekdot och Ayman verkar tycka det är trevligt för han småskrattar lite ibland. Till slut kommer de ut och då står vi ute o pratar en stund. Hon berättar en extremt rolig händelse som handlar om hennes granne och vid detta tillfälle fick jag iaf utlopp för mitt vid det här laget skyhöga behov av att skratta, för historien var verkligen helt sjuk. Där stod vi alla tre och gapskrattade, sen gick vi in i ladan och gav henne pengarna och Ayman började bära prylarna till bilen. Jag och hon fortsatte prata såklart och jag hade ärligt talat lust att fråga om jag fick stanna kvar på middag för den här människan ville jag ju spendera mer tid med. Jag insåg dock att det inte faller inom ramen för vad som anses vara ett normalt beteende så jag avstod ifrån det. 

Så fort vi hade kört fem meter så kunde jag inte hålla mig längre utan jG började gapskratta och försökte få fram vad jag skrattade åt till Ayman. Han började också skratta o allt kändes härligt. Ayman föreslog att jag kunde ringa och bjuda hem henne, eftersom jag tyckte hon var så fantastisk. Jag förklarade att det nog skulle verka rätt skumt.

Iaf, vi åkte och åt på Burger King och sen åkte vi hem. Det här minnet kommer jag bära med mig en lång tid framöver. Varje gång jag ser den där fontänen, som för övrigt är fantastiskt fin Mashallah, samt även ger massage för ryggen, så kommer jag tänka på den här dagen, eller kanske snarare stunden. Jag får lust att köpa mer saker på Blocket, kanske kan jag komma i kontakt med fler fantastiska människor. 

Hur som helst, nu måste jag gå och lägga mig. Imorgon väntar lämning av Aydah med alla barn i släptåg, eftersom Ayman ska vara på nåt jobbmöte kl. 7.30. Sen har jag habiliteringsmöte ang. Mohammed. Det får han följa med på eftersom jag inte kan lämna honom till förskolan. 

God natt.

Något annat jag måste bli bättre på är det här med vikten. Alltså på sistone har jag mest skämtat bort det här med min, ärligt talat, övervikt som jag har just nu. Ska jag vara helt ärligt så orkar jag inte riktigt bry mig om hur jag ser ut, eller snarare har jag sett så många exempel på överviktiga kvinnor som varit attraktiva ändå så jag tänker att det inte spelar någon roll. Däremot- hälsan. Jag vill inte bli andfådd av att leka med barnen i parken. Eller, ännu värre, det här hände senast idag: känna att jag kommer bli så pass andfådd av att gå upp med min dotter till hennes hängare utanför klassrummet för att hämta jackan, att jag hellre ställer mig nedanför trappan och tittar upp på henne medan hon själv hämtar jackan. Nu blir det sistnämnda ett något överdrivet exempel eftersom jag faktiskt tar mig upp för den där trappan, oftast minst en gång om dagen. Dock var det faktiskt så jag tänkte idag. Nej, det måste bli ändring! Inga mer jordnötsringar och Pepsi innan jag lägger mig. Det var nämligen det jag åt för 10 min sedan. Jag känner mig inte lycklig för det.

Anyway, det här med DNA. Jag tänker ofta på att man faktiskt bokstavligt talat, är en del av sina föräldrar. Eller rättare sagt, ens föräldrar är en del av en. Man har ju fått sitt DNA av sin mamma och pappa. Det här känns så skönt tycker jag. Det här låter helflummigt, jag vet, men jag känner att en del av mig kommer från min pappa och således kan de bra saker jag gör, härledas till honom. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är en bra känsla i alla fall. 

Men den här saknaden. Nej, den är inte att leka med. Ofta saknar jag att bara sitta och skämta med min pappa, driva om nånting. Min humor har jag verkligen ärvt av honom. Han kunde skämta med andra, med glimten i ögat och kärlek inflätat i skämtet. En gång till exempel, satt vi vid bordet och skulle äta, det var jag, min mamma och pappa samt Aydah. Pappa gav mig en fin köttbit och sen låtsades han att han glömde min mamma, varpå hon sa att hon också ville ha en köttbit. Vad gör min älskade pappa då, han tar en gigantisk fettklump som av någon anledning låg bland köttet, och la på hennes tallrik. Alltså jag höll helst seriöst på att smälla av av skratt, både jag och min pappa skrattade nästan så det kom tårar. Min mamma kände ju till vår jargong så hon skrattade hon med, kastade fettklumpen på min pappas tallrik och sen tog hon en köttbit. Det där pratade vi om enda sen dess. Det var liksom tider det. Eller när min pappa skulle driva med mig om att han var arg för nåt och så jagade han mig i huset och slog mig med en pinne som han brukade klia sig på ryggen med. Det var så roligt och hjärtligt och fantastiskt, fast det tänkte jag ju inte på då. Jag uppskattade det inte så mycket som jag borde.

Den är omöjlig att fylla. 

Det är skönt att skriva av sig här, om det här. Häromdagen satt jag bredvid Ayman i sängen och så påpekade jag hur kallt det var inomhus. Ayman sa att han skulle tända en brasa. Sen insåg jag att om det är kallt härinne, hur kallt är det då inte nere i jorden? Jag kände mig helt förtvivlad och började gråta.

- Vad var det som fick dig att tänka på din pappa? frågade han.

Då insåg jag att han, och andra också, kanske tänker att jag bara tänker på min pappa och vad som hänt, vid de tillfällen jag visar min sorg eller nedstämdhet. När det i själva verket är så att allt som hänt och alla mina minnen av min pappa, upptar säkert 70% av mina tankar just nu. Jag vill skrika ut det till världen: tro inte att jag inte tänker på min pappa. Tro inte att jag glömt honom eller inte saknar honom. Tro inte att sorgen försvinner så lätt. För det gör den verkligen inte, den tar sig en annan form har jag insett. Istället för att jag ligger i sängen och tittar upp i taket och avslutar varje dag med att gråta intensivt, så finns han där i tankarna nästan hela tiden. Ändå är det som att jag fortfarande inte förstår. Ibland kommer det som "blixtar" där jag plötsligt på en sekund, känner att min pappa dött. Då blir jag så chockad och tänker att det inte är sant. Jag vet inte hur jag ska förklara bättre än såhär. Just detta försökte jag få min mamma att förstå men hon fattade inte vad jag menade.