jagochmohammed

Igår kväll kom Isaam upp från sängen o satte sig hos oss i soffan. Han verkade lite hängig o började plötsligt kräkas. Sen fortsatte han kräkas fem gånger under kvällen o sju gånger under natten. Hammody kräktes också så vi åkte in med honom och nu är han där med Ayman och har tydligen fått en infart o får nån sorts vätskeersättning eller dropp genom den. För vätskebalansen är som vi fått förklarat för oss, väldigt viktig för enkammarbarn. Själv sitter jag här hemma, eller rättare sagt ligger mellan en Isaam som verkar ha slutat kräkas och en Aydah som säkert kommer börja snart. Jag har inga förhoppningar om att jag o Aydah ska klara oss. Men bara Hammody mår bättre, det är huvudsaken. Vi andra har ju inga grundsjukdomar.

Häromdagen frågade Aydah mig om jag är rädd för att hon ska dö. Nej svarade jag, hon är ju alhamdulillah inte sjuk så jag är inte rädd för att hon ska dö. Det var väl en halvlögn i för sig, eftersom jag ALLTID är orolig för barnen. Sen fortsatte hon" mamma är du rädd för att Hammody ska dö?" Då var jag nära o börja lipa men jag höll mig och svarade " ja, eftersom Hammody är lite sjuk i hjärtat så är jag orolig för det ibland". Då svarade Aydah att det behöver jag inte va orolig för, för små bebisar kan inte dö. Tänk om det vore så enkelt! I vilket fall som helst så tycker jag det är bra att såna här tankar kommer upp för då får man chans att ventilera allt detta med henne. För jag är övertygad om att hon förstår en hel del. Så förhoppningsvis kommer hon också förstå den lättnad vi kommer känna när Hammody INSHALLAH klarat sin tredje operation. Hon är fantastisk min lilla Aydah Mashallah. Häromdagen stod jag och tjuvlyssnade utanför deras rum. Det pågick en väldigt inlevelsefull mama-pappa- barnlek. Aydah förklarade för Isaam att det ska finnas en mamma, pappa och en bebis som ska ha mediciner på kvällen:-D Den flickan kommer va formad av sin uppväxt.Jag minns fortfarande när min kompis var här o hälsade på o satt och ammade sitt barn. Aydah ställde sig och stirrade på henne o ba "varför pumpar inte du?" Haha jag o kompisen fick oss varsitt gott skratt. Jaja nu vankas det sovning. Ska bli skönt efter en läggning som går till historien som världens mest utdragna. Cirka tre timmar tog det och sen vaknade de ändå efter ca 15 min. God natt!

Bland det värsta jag vet är när något inte blir som man tänkt sig. Dagen blev INTE som jag tänkt mig. Jag var ganska övertygad om att jag skulle få åka o hämta godingarna från sjukhuset idag. Så blev det inte. Därför sitter jag nu här ikväll o känner mig sur och irriterad och tycker att allt är allmänt orättvist. Det känns som att ALLA i hela världen sitter och planerar massa roliga grejer de ska göra, var de ska åka nånstans på semestern och hit och dit. Sen måste jag återigen som så många andra gånger påminna mig själv om att jag faktiskt, eller vi rättare sagt, har det väldigt bra. Det finns TYVÄRR folk som har det mycket sämre. Och dessutom, när jag ser att människor i min närhet gör fler planerar roliga saker så blir jag ju egentlige glad för deras skull, inte skulle jag för allt i världen vilja att de skulle gå igenom samma saker som vi gör. När jag däremot ser typ islamofoben Nyamko Sabuni resa runt världen och leva livets glada dagar så känner jag att hon allt kunde få se lite olycka hon med. Det har hon kanske gjort tidigare i livet. Men jag vill framhålla att ikväll är en sån kväll som det känns jobbigare än vanligt. I vanliga fall så önskar jag inte ens Nyamko Sabuni olycka- om än att det kanske skulle flyga in lite förnuft i hennes hjärna.

Att ha barn på olika ställen är sannerligen en plåga. Den man inte är med längtar man efter. I fredags morgon när jag var hemma med barnen så hade jag värsta abstinensen efter Hammody och ville bara åka till honom. Nu när jag är här på sjukhuset med Hammody så ligger jag o kollar på bilder på de andra o längtar som en galning till dem.

Har tusen saker jag vill skriva om för på en infektionsavdelning har man nämligen mycket tid att tänka eftersom man inte får gå ut. Jag kollade på ett program om kvinnor i Afghanistan. Då kände jag bara att hur kan det komma sig att vi här i Sverige inte är lyckliga hela tiden? Vi har allt man kan önska sig och då syftar jag INTE främst på pengar utan nog mest på frihet. Vi kan gå ut när vi vill och vi behöver inte vara rädda. Ändå sitter folk o gnäller. Inklusive jag själv. Men det är klart att man kan vara olycklig ändå, bara för att man bor i Sverige så är man inte automatiskt lycklig. Ka det där fick ni ut mycket av va:-D Personligen känner jag mig väldigt lycklig just nu. Jag har allt man kan önska sig och speciellt när allting lugnat ner sig lite på hemmaplan o både jag o Ayman är lite gladare just nu känns det som. Mashallah. Ja iaf nu ska jag sova, Mohammed har somnat för länge sen. Imorgon ska Aydah gå med sin moster o kusin på gympa, sia bli extremt spännande att få.höra hur det har gått. Jag hoppas att Aydah kommer "älska det" som barnen brukar säga. Det verkar liksom inte finnas nåt mellanting för dem, det är alltid typ "älskar du att gå ut med soporna mamma", "älskar du smörgåsar mamma", "mamma jag älskar inte den här filmen". Haha de.säger andra roliga saker också. Häromdagen frågade Aydah hur man gör när man ska skjutsa nån i bilen. Ehh, ja man sätter personen på sätet och kör den dit den ska förklarade jag. Visste inte vad annars jag skulle svara. Häromdagen när de båda var på väg ut genom dörren tillsammans med sin pappa för att gå till förskolan så pekade Isaam på några grejer som låg på hallgolvet, tittade uppmanande på mig och sa "ska inte du städa här i hallen mamma?". Haha ja här går det fantastiskt bra med könsrollerna förstår ni.

När jag hade.hämtat barnen så åkte vi till City Gross o väl där kom vi fram till att vi skulle äta tacos o sen skulle vi ta fredagsmyset idag istället eftersom jag nog är på sjukhuset imorgon kväll. Barnen fick välja varsin film, Aydah tog tecknad Pippi- film och Isaam tog Bamse. Vi handlade lite gottis också. Sen åkte vi hem o hade riktigt mysigt. Jag kunde njuta ganska bra av myskvällen eftersom jag visste att Hammody mår bättre och att Ayman e hos honom. Imorgon blir det iaf att lämna barnen till mormor och morfar för det går tydligen kräksjuka på förskolan och det känns inte så frestande precis. Sen får de antingen sova över där bestämde vi eller så får Ayman hämta dem på kvällen. Jaja nu ska jag lägga mig o sova bredvid två sjusovande gosungar. Mashallah.

Hammody har haft en c-pap som det tydligen kallas, ungefär till kl 14 idag. På morgonkvisten ar han fortfarande ganska medtagen men det har blivit successivt bättre under dagen. Vid 14.30 när jag åkte för att hämta barnen från förskolan så var han av med c- papen och mådde ganska bra och var igenkännlig. Han har fått göra hjärtultraljud som såg bra ut. Så både kardiologen o läkarna på BIVA tror att det kan vara en vanlig förkylning som slagit hårt och dessutom har ju inte Hammody så stora marginaler att spela på med sin saturation. Iaf kl 10 kom Ayman till oss på sjukhuset o när jag skulle gå så gick han o vilade en stund på en säng i ett föräldrarum på vår vanliga avdelning. Han ska vara där ikväll och inatt med Hammody och så byts vi av imorgon.

Igår fyllde Ayman år o det blev ett riktigt trevligt litet kalas. Dock med ett otrevligt avslut på kvällen, för framåt 01 efter midnatt så tyckte jag att Mohammed verkade riktigt andningspåverkad, det såg verkligen ut som att han kämpade. Så jag åkte in till akuten med honom och där blev det ett himla pådrag med flera doktorer o sköterskor. När vi väl satt inne på akutrummet så var Mohammed riktigt vit i ansiktet och var nästintill kontaktbar, hans ögon var alldeles blanka. En läkare lyssnade med stetoskop på lungorna o sa genast att här måste inhaleras omedelbart. Sen var det folk som kom fram o tillbaka men till slut fick vi iaf veta att vi skulle få komma till BIVA. Där Mohammed låg efter förlossningen. Det kändes riktigt otäckt alltihopa, först att inte få nån kontakt med Mohammed o även att vi faktiskt skulle läggas in på BIVA. För där ligger ju svårt sjuka barn, det är ju lite allvarligare än en vanlig avdelning. Ja här är vi nu iaf. Hammody har efter många stick fått en infart i foten och en kateter för kisseriet. Nu sitter jag i patientköket o väntar på att rapporteringen för skiftbyte ska bli klar. Sen ska Ayman komma hit när han lämnat barnen på förskolan.

Idag har jag och Aydah varit riktigt effektiv, eller kanske mest jag men Sötnosen har oockså varit med på ett hörn. Jag har kört den sista tvätten, vikt två maskiner tvätt, skurat varenda golvplatta i köket för hand och sedan polerat med microfiberduk, rengjort alla köksluckor, badat alla barnen och tagit upp lite onödiga grejer på vinden. Karlarna åkte o handlade och sedan bjöd de på en fantastisk mansaf. Efter det var jag så proppmätt så jag var tvungen o lägga mig ner. Mansaf e alltid godast när den är helt nygjord tycker jag så därför proppar jag alltid i mig som om det inte fanns någon morgondag. Iaf nu ska jag lägga barnen o sen ska jag nog ta mig en liten liten portion mansaf till. Sen.tänkte jag göra bananer med choklad i mikron. Detta trots att jag idag stått framför spegeln och iakttagit att ja faktiskt börjar se överviktig ut. Det trivs jag verkligen inte med. Ska försöka få ändring på det. Men inte ikväll:-D

Så här hittade jag Mohammed när jag kom in i sovrummet i förrgår. Blev först livrädd o skrek till men sen såg jag att det var tusch. Och eftersom jag upptäckte att Isaam sprang omkring med en blå tuschpenna i handen så insåg jag vem som hade varit i farten. När jag väl hade tvättat Hammody och skulle gå o skälla ut Isaam så var jag så full i skratt så jag sa bara till Isaam att han inte får göra så igen.

2011 går till historien som mitt värsta, mest ledsna och chockerande år någonsin. Men även som ett av mina gladaste och mest välsignade år. 2011 inleddes med en riktig brakskräll, bara några dagar in på året så fick vi veta att vårt barn hade hjärtfel, några dagar senare att han även hade DS. Har aldrig haft en så psykiskt tuff tid. Så därav det negativa. Men trots allt, fick vi en liten kille som vi älskar över allt annat, lika mycket som de andra barnen. Och vi har blivit otroligt välsignade eftersom hjärtfelet iaf utvecklade sig mer positivt än vad de trodde, under resten av graviditeten. Och sen klarade han båda operationerna AlHamdulillah. Så nu ser vi fram emot ett 2012 som ska bjuda på bara testikel- och eventuellt en knappoperation, men inga hjärtoperationer!. Eftersom jag ska på rutinultraljud på tisdag hoppas jag också att året inte ska inledas på samma sätt som 2011, dvs med information om att vårt barn är svårt sjukt. Förra året hade vi ultraljud på måndagen, alltså i övermorgon. Och först fick vi faktiskt tid för ultraljud nu på måndag men då sa jag att det pallar jag inte med alltså, det känns för likt hur det var förra året. Så vi fick på tisdag istället. Lite bättre, istället för ett år senare så blev det ett år och en dag. Jag hoppas självklart att det ska vara ett friskt barn och att jag ska få behålla alla mina barn hos mig Inshallah, så länge jag lever.