jagochmohammed

Jag ber här officiellt min väninna Karima att undersöka varför det inte blir styckesindelning när jag skriver på bloggen. Snart hackar jag hela blogg.se

Gick nyss in på min blogg på familjeliv och läste och jag verkade verkligen deppig. Inte så konstigt i för sig. Tänk att nånting som jag trodde skulle bli så dåligt blev så bra (dock med en hel del oro). Så här hade jag skrivit: "Jag känner att det händer otroligt mycket i livet just nu och oavsett vad som händer vill jag om några år ha något att titta tillbaks då, när kanske minnena bleknar lite. Så här ska jag försöka skriva mest för min egen skull men det är ju alltid kul om någon annan blir inspirerad. Nu är jag gravid i vecka 20. Måndagen den tredje januari 2011 var vi på rutinultraljud. Något jag med spänning väntat på ända sen jag såg det där plusset på graviditetstestet. In i det sista har jag tänkt att inte fråga om könet. Men några dagar innan bestämde jag mig för att fråga iaf. Annars skulle ju inte ultraljudet bjuda på något spännande. För frisk skulle ju min bebis vara, något annat kunde jag inte tänka mig. Jag var faktiskt inte det minsta orolig för att det skulle vara fel.. så fel man kunde ha. Till en början gick ultraljudet bra. Allting såg bra ut, men när hon skulle kolla hjärtat så tog hon väldigt lång tid på sig. Jag reagerade inte över det först men till slut blev jag nervös. Till sist sa hon "jag är inte riktigt nöjd med hur fostrets hjärta ser ut. Jag vill att en läkare tittar på det här." En blixt slog ner i mitt huvud. Vadå vad är det för fel, frågar jag. Hon säger att hon tycker ena halvan av hjärtat är mindre än det andra. Jag märker att min man skruvar på sig. Han säger till henne att han inte vill att hans fru ska bli orolig eftersom hon inte kan sova då. Kvinnan säger att hon förstår men att hon ju ändå måste säga vad hon ser. Sen fortsätter hon undersökningen och allting annat ser bra ut. Jag fråga om man kan se Downs syndrom men det kan man inte säger hon. I alla hast visar hon bild på barnet mellan benen och jag ser till och med själv att det är en liten pojke. Men det känns inte speciellt intressant eller viktigt just då. Vi får en tid till läkaren på onsdagen, 19.30. Efter litet samtal är vi klara. Jag gick inte därifrån med den känsla som jag önskade. Tisdagen gick förvånansvärt fort, under förmiddagen ringde min underbara barnmorska och sa att jag fått en tid på Huddinge sjukhus på morgonen. Men jag kunde behålla min tid till den första läkaren om jag ville ha den också. Varken jag eller Ayman var speciellt oroliga. På ultraljud med Aida hade de sagt att hon hade för litet huvud och vi fick komma på flera uppföljningsultraljud. Det visade sig vara ingenting, som tur är. Vi trodde att det skulle bli samma sak nu. Onsdagen kom och vi var övertygade om att det skulle bli ett snabbt besök där de bara skulle konstatera att allting var bra. Vi skaffade inte ens barnvakt, Ayman skulle stanna utanför med barnen. Det var ett stort misstag förstod jag efteråt. Iaf så var läkarna inkallade på en akut förlossning så jag fick sitta och vänta i två och en halv timme. Till slut fick jag komma in till en väldigt trevlig läkare. Jag fick lägga mig direkt och han började titta. Jag var väldigt lugn, trodde inte det fanns en risk att något var fel. Snacka om naivt. Men jag såg direkt när han kom till hjärtat att allt inte alls var bra. Det kom in en barnmorska och frågade nåt, och då svarade läkaren att det kan jag inte göra nu, det här kommer att ta tid. Jag frågade om det var något fel. Då sa han att "ja, det här hjärtat är helt missbildat tror jag. Det ser inte alls ut som det ska". Han visar och förklarar lite på skärmen. Efter ett tag börjar jag gråta och sätter händerna framför ansiktet. Han medhåller beklagande och säger att vi ska göra ett fostervattenprov. Det har jag alltid varit rädd för, verkar obehagligt att stoppa in en lång nål i magen. Men det var inte alls farligt, enklare än ett blodprov. De ska skicka in provet på snabbsvar. Jag får komma ner och sitta på soffan där jag fortsätter gråta. Läkaren är inte en sån där känslokall typ som man läst om utan var faktiskt stöttande. Han försökte lugna mig med att det iaf var positivt att det här kunde ha hänt vem som helst, det kunde lika gärna ha hänt grannen. Det var bara otur, speciellt eftersom jag bara är 27 år. Otur eller inte, nu har det drabbat mig iaf. han skrev lite och skickade remiss tll Astrid Lindgrens barnkardiolog. Under tiden ringde Ayman och frågade hur det hade gått, om jag fått komma in till läkaren än. Under tiden i väntrummet hade jag sagt åt honom att åka hem med barnen för det här verkade ta tid. Jag försökte låta lugn och säga åt honom att jag skulle berätta när han kom så att han inte skulle bli orolig och kanske köra av vägen eller nåt. Men det gick inte. Jag hulkade hysteriskt fram att det inte hade gått bra. Han ställde tusen frågor men jag fick bara fram "kom och hämta mig", Till slut följde mig läkaren ut till disken och en snäll barnmorska gav mig ett nummer jag skulle ringa när jag varit på hjärtkollen. Under tiden började jag gråta och en gravid kvinna i väntrummet som säkert skulle in till doktorn efter mig, för hon hade suttit och väntat lika länge som jag, tittade oroligt på mig tillsammans med en kvinna som måste ha varit hennes mamma. När jag fått numret så hälsade doktorn adjö och jag gick. Ayman ringde och sa att han stod på parkeringen och skulle komma upp nu med barnen men jag sa att jag skulle komma ner. Nu efteråt förstår jag inte hur han hann komma så snabbt. Han måste ha kört som en galning. Det var skönt att komma till bilen. Jag fortsatte gråta och förklarade för honom. Sen kom vi hem och jag minns faktiskt inte vad vi gjorde. Jag satt som i en dimma, tror att jag bara grät och hade typ panik eller nåt. På kvällen gick vi till den andra läkaren. Han sa i princip samma sak. Torsdagen gick. På fredagen ringde jag till Huddinge och frågade om mitt testsvar kommit. Det hade det. Det visade att barnet har Downs syndrom. Jag minns inte vad jag tänkte. Jag kunde kontrollera mig under samtalet. Sen började jag såklart gråta. Timmarna gick jag grät mest. Till slut började också Ayman att gråta vilket är väldigt ovanligt. Ganska fort kom vi fram till att vi inte skulle göra abort. Ayman sa att han älskar sitt barn även om det bara skulle vara ett ben som kom ut. jag tänkte mycket på om jag skulle klara att ta hand om detta barn. Men insåg snabbt att jag skulle bli tvungen. Jag aborterar inte mitt eget barn var det enda jag kunde tänka. Nej nu orkar inte jag skriva mer blir helt utmattad. Det är första gången jag går igenom det här sedan det hände.

Idag vig lämningen så möttes jag av något mycket skrämmande på ytterdörren till Isaams avdelning! Nämligen en stor varningsskylt för LÖSS! Yes thats right folks, jag är numera en officiell småbarnsmamma. Så efter förskolan (jag hämtade ju bara Isaam idag eftersom Aydah skulle gå hem till Reuben) så tog jag och Isaam en promenad och delade ut de sista korten till kalaset, köpte varsitt glasspaket och sedan gick vi direkt hem och rakade oss. Eller rakade Isaam rättare sagt. Imorgon ska jag beväpna mig med luskam och schampoo så att jag är beredd när lössen anfaller. För jag antar att man inte slipper, de verkar ju smitta rätt så rejält de där små krakarna. Om 45 minuter ska jag och Isaam gå och hämta Aydah. Det ska bli riktigt spännande att få höra hur det har gått. Men innan dess ska vi äta lite och så ska jag nog koka te till Ayman, han ser alldeles förfrusen ut efter att ha varit ute och murat hela dagen. Det är ju inte precis sommarväder. Den där utlovade sommaren blev det inte mycket av överhuvudtaget i år. Lika bra att bli en isbjörn.

Idag blev det, av en slump, en riktigt rolig eftermiddag. Först var det fixardag på förskolan, så tillsammans med barnen hjälpte jag och några andra föräldrar till att städa i ett förråd på gården. Inte supermycket jobb precis men roligt så länge det varade. Efter ett tag gick vi hem, men sen kom vi på att vi ju skulle gå runt och dela ut inbjudningskort till Aydahs kalas. Så vi droppade av Isaam hemma och så gick jag, Aydah och Amirah runt och delade ut korten. Det här med barnkalas, det är ju ett kapitel för sig. Eftersom vi aldrig själva anordnat och heller inte varit på så många så vet vi inte riktigt hur man gör eller hur man ska bjuda. Men vi kom fram till, att eftersom trädgården är uppgrävd och kalaset kommer äga rum i kyliga november, så kommer vi inte ha möjlighet att vara ute. Och typ 12 barn inomhus är kanske ingen hit, det blir antagligen så mycket att det bara blir rörigt och kanske inte speciellt roligt. Så jag och Aydah bestämde tillsammans att vi skulle bjuda de fem tjejer som hon leker mest med på förskolan. Eller rättare sagt, det är i princip bara de hon leker med så valet blev inte så svårt. En av dem är dock rätt ny på förskolan så henne hade vi inte adressen till, men jag ska försöka luska ut det under morgondagen. Tre stycken visste vi precis var de bodde och den fjärdes mamma träffade jag på fixardagen och gav då kortet till henne. Sedan när vi var på väg hem, efter att ha delat ut alla korten, så träffade vi denna mamma och hennes dotter igen. Efter att vi tagit sällskap en bit så frågade vi om de ville komma hem till oss och det ville de! Jag har bara hejat på den här mamman förut, vi har alltid lämnat på olika tider så vi har aldrig pratat särskilt mycket förut. men oj vad hemma jag kände mig med henne! Det kändes som någon jag hade känt riktigt längre, det blev inte ens någon pinsam tystnad, fast tyst var det inte heller särskilt ofta eftersom vi hade hur mycket som helst att prata om. Det var verkligen otroligt trevligt, det slutade med att vi åt middag och fikade tillsammans. Ja, det var min dag det. Nu sitter jag och ska beställa foton till framkallning på Internet. På Fujifilm har de just nu att man får framkalla 100 bilder gratis.

Jag vill bara poängtera för alla att jag egentligen har en bra grammatik. Min iver inför att få ur mig mina känslor samt min bristande känsla för att skriva på iPod får mig dock att känna mig som en SFI- student, när jag efter att jag publicerat ett inlägg, läser igenom dem.

Jag har massa saker som jag under de senaste dagarna tänkt på att jag vill logga om, men det försvinner ur huvudet lika fort som det kommer. Jag har verkligen extremt dåligt minne just nu. Ibland har jag faktiskt seriöst haft tanken att jag har någon sorts minnes-sjukdom. Men jag borde ju vara lite för ung för det. Apropå ålder, jag har ju nyligen fyllt 29 år. Jo, faktiskt helt okej. Rynkorna blir ju inte fler för att jag erkänner det. OCH, jag blir faktiskt klokare för varje år som går, det inser jag. Nu är det två veckor kvar i det fria, sen börjar isoleringen. Fredagen den 2 november blir barnens sista dag på förskolan och det är också dagen för Aydahs första barnkalas. Mamman när något nervös kan jag säga. Men jag säger som en kompis: vad är du nervös för egentligen? Barnen kommer inte ha tråkigt, för du kan själv vara som ett barn, på ett fint sätt menar jag. Ja precis så skrev hon, och jag blev faktiskt riktigt glad. För jag älskar vuxna som fortfarande kan vara barnsliga och ta fram en lekfull sida. En sådan förälder borde ju alla barn vilja ha. Haha Mashallah på mig:) Dagordningen för de närmaste två veckorna är annars besök hos kardiologen, sjukgymnastik, planering inför kalaset, premiär för att Aydah att för första gången gå hem till en kompis efter förskolan. Ska bli spännande att se hur det går, som tur var är det en kompis som bor riktigt nära, om Aydah skulle längta hem. Men jag tror faktiskt det kommer gå riktigt bra. På tisdag är det som sagt kardiologbesök för Mohammed. Vi ska träffa en specialist- tandläkare samt få influensa- vaccin. Det blir kanske sista gången vi är där innan operationen, eller så vill de att vi kommer tillbaka ganska nära inpå. Puh nu känner jag i hela magen hur nervös jag blir bara jag skriver om operationen. Jag får nästintill lite olustkänslor när jag tänker på, avdelningen, Ronald- huset, ja Lund överhuvudtaget. Och, konstigt, nog, tvärtom också. Blir glad när jag tänker på dessa platser. För de gånger vi varit där har allt gått bra och vi har till och med haft en mysig tid där tillsammans. Som sagt, om jag bara visste säkert att allt skulle gå bra så, skulle jag nog se fram emot vistelsen där. För det blir en operation mindre att göra i framtiden. När jag tänker på operationen så tänker jag ofta på morgonen, innan vi ska lämna Mohammed till narkos- personalen. Kvällen innan ska han badas. Inför senaste operationen så började jag gråta när jag skulle Emla Mohammed och sedan sätta på plåster över salvan, för det gick inget bra och jag antar att minsta lilla då utlöste mitt gråt. Sen lugnade jag ner mig efter en stund och höll mig lugn under vägen från Ronald- huset till sjukhuset. När jag skulle anmäla i receptionen på Avdelning 67 så satt gråten i halsen, men det inte förrän i hissen på väg upp till operationsavdelning, efter diverse förberedelser på avdelningen, som jag inte kunde hålla mig mer. När vi väl kom fram till narkospersonalen såg jag väl halvt rödgråten ut men ärligt talat så brydde jag mig inte alls. Det var liksom inte läge för att skämmas för att man visade sina känslor just då, jag som annars inte gillar att gråta framför folk. Undrar hur det ska bli denna gång, om jag eller Ayman ska följa med in till sövning. Jag tror att jag vill göra det. Även om det är jobbigt. Ååh, det var riktigt skönt att få ur sig detta. Nu ska jag gå och lägga mig.

Är det någon annan än jag som sett den och som retar sig på att karln bränner den 1 miljon dollar som frun fått för att ha prostituerat sig, på en jäkla flodhäst? Jag kan komma på ett antal saker som hade varit bättre att spendera dem på. Okej, jag förstår att han hade en poäng, men hallå: en miljon dollar! Att han överhuvudtaget lät frun gå med på förslaget var ju vidrigt enligt min mening. En sån man hade jag dumpat illa kvickt. Idag har jag varit ensam (!) med alla fyra barnen och handlat. Det gick över förväntan, Aydah och Isaam fick köra varsin vagn och hjälpa till att plocka ner grejer. Och antagligen var det väl det utlovade tuggummit i slutet av handlingen, som lockade. I fredags var Mohiammed och Amirah hos mamma och pappa så att jag och Aydah och Isaam kunde gå på Barnmässan. Det var riktigt roligt och jag fick en del goodiebags (hör på den kära vän K), och barnen pysslade ihop kalas-hattar, åkte små bilar, gjorde äppel- avtryck och åkte skridskor. Eller det sistnämnda var det rättare sagt bara Aydah som gjorde, men hon åkte så det räckte för oss allihopa. Jag tror hon åkte i åtminstone enoch en halv timme och så hittade hon en kompis också. Isaam fick jag underhålla med annat under tiden. När Aydah först började åka kunde hon knappt stå upp men hon levde upp till talesättet som säger att "barn lär sig fort". Det var en riktigt trevlig dag.

Mohammeds operation börjar närma sIg. Den 27 november är det ju dags Inshallah. Det är en bitterljuv känsla som tränger sig på när jag snuddar vid tanken på att lämna Mohammed hos kirurgerna. Vilken härlig känsla att få lägga en lyckad operation bakom sig, lämna Lund för sista gången och aldrig återvända. Bara åka hem och fortsätta leva men med en hel bergskedja mindre på våra axlar. För det är så det måste bli Inshallah. Mohammed bara måste klara sig, och även om jag vet att det aldrig finns några garantier för något i livet, så försöker jag skjuta undan tankarna på att det i vissa fall inte går som man tänkt. Men operationen måste ju göras och både läkare och kirurger verkar hoppfulla så det är väl det man får luta sig mot. Men om man säger så här: jag kunde inte vara gladare över att jag har börjat gå hos en psykolog. Imorgon ska jag dit igen och jag hoppas att det blir lika befriande som sist. Och om jag börjar gråta den här gången så ska jag inte skämmas lika mycket för det som jag gjorde sist. Det är ju faktiskt den här kvinnans jobb att få folk att börja gråta. Nej nu ska jag ta och njuta av den här soliga förmiddagen. Med en promenad i solen kanske? Icke sa Nicke, jag ska tillbringa förmiddagen i min ljuvliga säng, med Mohammed sovandes bredvid mig och Amirah sovandes i sängen bredvid. Glo på Desperate Housewifes och smaska på choklad. För imorgon ska jag nämligen börja mitt nya nyttiga liv. Jag tog nämligen nyss ett kort på mig och Mohammed, ni vet ett sånt där foto som man själv tar genom att hålla upp mobilen. Jag såg fram emot en mysig mamma- son bild. Och en gullig liten son var precis vad jag fick, men vem var det som satt bredvid? Någon som påminde mig om den feta mamman i Gilbert Grapefrukt. Och även om jag minns att jag tyckte hon var rätt gullig så är det inte min avsikt att komma upp i hennes kropps- volym eller vad man ska säga. Nu kanske ni tycker att det verkar dumt att sitta och trycka i sig en chokladkaka. Men ALLA mina viktnedgångar, dvs en efter Aydah och en efter Isaam, har startat med en svullarkväll. Så, nu har jag avhandlat ett seriöst ämne och ett mindre seriöst (men ganska viktigt ändå). Skönt att få lätta sitt hjärta.

Här pågår fredagsgos för fullt. Vi hade turen att trycka över till sjuan precis när Alvin och gänget 2 började, så det sitter kidsen bänkade framför nu. Mohammed och jag chillar i soffan. Myspys. Har för övrigt haft två roliga dagar, mamma och pappa har varit här,pappa har jobbat med Ayman på tomten och jag o mamma har haft det trevligt. Imorgon ska Isaam till tandläkaren för första gången till hans stora förtret:) Sen ska vi träffa syrran med kids i en park i Stuvsta. På söndag ska jag på litet bröllop. Mys!!!