jagochmohammed

För första gången på drygt en vecka ser det äntligen ut som att jag kanske får tid att skriva en förlossningsberättelse, klockan 21 somnade nämligen Aida, den sista i raden av dem att vara vaken. Iaf, det var fredag den åttonde juni 2012 och vi skulle infinna oss för igångsättning kl. 14.00 på Huddinge sjukhus. Några minuter försent ringde vi på klockan och det kom en mycket trevlig kvinna och öppnade. Hon meddelade oss att det för tillfället inte fanns något rum ledigt men att ett antal kvinnor var nyförlösta och att det därför skulle bli flera rum lediga snart. Vi blev hänvisade att sitta ner och vänta i väntrummet. Väl där började jag bli riktigt nervös, det var som att jag mindes hur ont det gör när jag väl kom dit. Jag vandrade runt lite i korridorerna utanför ett tag. Men det slutade jag direkt med när det kördes förbi en kropp under en filt på en säng. Jag blev såklart helt förskräckt och tittade på han som körde sängen, han tittade tillbaks på mig med en lite vemodig blick. Kl 16 ungefär så kom min barnmorska och presenterade sig, hon hette Lisa Isman och var en av mina favoriter i serien Barnmorskorna. Och hon var lika underbar som i serien. Efter en stund fick vi komma in på rummet och jag fick byta om till en skjorta. Sen fick jag en infart och Lisa kopplade ctg och så som man brukar. Jag var öppen två centimeter och Lisa gick för att diskuterade vilken induktionsmetod som passade bäst. När hon kom tillbaks berättade hon att läkaren tyckte att man skulle sätta igång mig med en ballongkateter, samma sätt som när jag blev igångsatt med Aida. Ballongen var som vanligt inte så härlig att få men det går ju ganska fort iaf. Jag vandrade runt lite på rummet och till slut ramlade den ut. Då tog vi hål på hinnorna och det kändes som att kissa på sig, om man inte hade varit på toaletten på typ tre dygn=) Jag tänkte att nu jäklar blir det liv i luckan, bäst att förbereda sig på skrik och krystande inom den närmaste timmen. Men tji fick jag- det hände inte speciellt mycket. Vi fick tillåtelse att gå runt i korridorerna iaf. Jag åt lite först, skaldjurspaj. Det var ingen risk att jag skulle bli hungrig i alla fall för Ayman hade varit i Flemingsbergs centrum och köpt typ en halv Ica. Iaf, vi vandrade runt lite i korridorerna och tittade bland annat på tavlan med rosa och blå häftstift. Det var mysigt. Sen tittade vi in lite i ett litet teve- rum. Där satt det en somalisk kvinna som Ayman började prata med, hon hade lärt sig arabiska när hon var liten och bodde i Somalia. Jag fattade inte så mycket så jag vandrade vidare i korridorerna och sen gick jag och satte mig i teve- rummet igen. Precis då kom Lisa och jag försäkrade henne om att jag faktiskt hade vandrat omkring hela tiden och precis nu hade satt mig. Hon skrattade och sa att jag inte måste gå runt om jag inte vill. Vi gick tillbaks till rummet och konstaterade efter undersökning att inte mycket hade hänt. Så nu var det nog dags för värkstimulerande dropp. I och med detta fick jag också en tryckmätare som skulle mäta att värkarna inte blev alltför intensiva med tanke på mitt tidigare kejsarsnitt. Vi insåg iaf att barnet inte skulle komma under Lisas pass, vilket kändes lite tråkigt tyckte jag. Vid 21.30 kom Lisa in med min nya barnmorska och undersköterska. Barnmorskan var en bestämd dam i kanske 55- årsåldern och undersköterskan var en mjukare mysig tant med kanske ett par fler år på nacken. Vi sa hej då till Lisa och hon tippade att barnet att barnet skulle komma mellan 23 och 02.. något som ju senare skulle komma visa sig att stämma!! fortsättning följer imorgon.

På Amiras nästan DN-debatt veckodag så har vi mys med fotboll, popcorn o bullar. Tänk att vid den här tiden för en vecka sen så kom min nya barnmorska och undersköterska in och hälsade och min gamla, Lisa, lämnade oss för att gå hem. Cirka en timme skulle jag komma att vara mig själv med den nya personalen, innan jag gick in i min ganska konstanta lustgas- koma. För att inte tala om krystningen som skulle komma, det absolut värsta jag varit med om. Imorgon ska jag försöka skriva en förlossnings- berättelse.

Fy jag vaknade precis av den hemska drömmen att jag försov mig och glömde ringa till förlossningen för att få en tid att komma in. När jag väl fick komma in så var jag öppen 0 cm! Detta var alltså en mardröm. Jag är nämligen övertygad om att jag är öppen minst 4 cm eftersom jag faktiskt haft rätt jobbiga förvärkar under flera veckor. Nu ska jag försöka somna om men det kommer nog inte gå bra trots att jag känner mig helt utmattad.

Nej nu måste jag bli bättre på detta. Anledningen till att jag började blogga var ju att jag tänkte att jag när jag blir gammal vill minnas vad jag gjorde hela dagarna. Och sen ett sätt att få skriva av mig om allt som händer med Hammody. Så nu får jag allt ta och skärpa till mig. Här har hänt en hel del sen sist, bland annat: *Isaam har fyllt tre år. * Mohammed har fyllt ett åt. *Mohammed har fått sin första tand, riktigt vass är den. *Mohammed har fått en knapp som äntligen läkte efter två veckors sjukhusvistelse. * Jag har som vanligt gått över tiden och ska bli igångsatt imorgon. * Aydah har blivit bjuden på barnkalas hos en tjej på förskolan. Detta kommer jag missa eftersom jag har igångsättning imorgon. * Vi har varit på Ullared, det var en upplevelse. * Vi har fotograferats på Tittut, längtar tills bilderna kommer hem. Ja detta var alltså en enkel liten lista på vad som hänt sen sist. Just ikväll är det ju föga förvånande min igångsättning imorgon som upptar tankarna. Jag är inte speciellt nervös för att det kommer göra ont, som tur var glömmer man ju smärtan efter ett tag så jag minns inte riktigt vad jag har att vänta mig men jag minns dock att jag aldrig ville göra om det igen. Jag är mest nervös för att mitt kejsarsnitt ska spricka och både jag och barnet ska dö. Men vi får hoppas att det inte blir så Inshallah. Ikväll har jag packat lite bebiskläder som vi ska ha med oss. Som första kläder ska hon ha en namn-body precis som de andra haft. Till detta ett par rosa prickiga tights och en liten rosa bolero som jag fick av mina systerdöttrar när Aydah föddes. Tightsen är kanske lite stora men helt otroligt söta och de behöver ju inte sitta tight. Sen har jag packat ner två pyjamasar, en ny som jag köpt själv och en som jag fått ärva av mina systerdöttrar. Efter att jag använt den flitigt till Aydah så har den helt tappat formen, armarna är typ 5 cm långa och jättebreda, men jag tycker den är så himla charmig. Sen har jag packat ner lite strumpor samt två små dräkter som jag också inhandlat till henne. För övrigt har jag köpt nästan ingenting vilket känns bra. Allt annat är också fixat, jag har bäddat sängen och tagit ner babysittern från vinden och fixat liggdelen till vagnen. Idag var jag med mamma på City Gross och då köpte jag två paket blöjor som jag sorterat in i skötbordet. Egentligen borde jag väl gå och lägga mig nu men jag har lite svårt att somna tror jag. En sak är säker, det ska bli skönt att bli av med mina graviditetshormoner. De senaste månaderna har jag ganska ofta haft lust att ge folk i min närhet både en och annan smäll. Mest Ayman, ibland har det varit helt obefogat och ibland har det faktiskt varit motiverat. Fast några smällar har det inte blivit, varken till honom eller någon annan. Jag hoppas bara att dessa hormoner inte ersätts av någon Baby Blues, som jag fick med både Aydah och Isaam men inte med Mohammed. För det är verkligen inte kul, man sitter ju bara och gråter hela tiden, speciellt när man ska amma. Jag kommer ihåg att jag tog på Aydah en riktigt mini liten röd- vitrutig klänning när hon var nyfödd, och det var så gulligt så jag började gråta i en halvtimme ungefär. Hon såg så liten och sårbar ut i den där lilla klänningen. Åh Aydah nej nu blir jag alldeles gråtmild igen, men jag ska försöka skärpa till mig. Ska nog gå och äta mackor eller nåt. Nu kvittrar fåglarna. Imorgon blir jag Inshallah fyrabarns- mamma.

Ja för nästan exakt ett år sedan på minuten så föddes Issam min lilla gullpojke. Jag hade skrivit ett långt inlägg om detta och om dagen idag, som plötsligt försvann när Internet plötsligt inte funkade. Nu är jag så trött att jag orkar inte skriva om allt utan gör det imorgon istället. Jag vill bara skriva Alhamdulillah för att lilla Osso kom till oss för tre år sedan han är Mashallah en stor källa till glädje i vårt liv.

Idag har jag fortfarande känt mig rätt däckad men jag har iaf ätit lite. Barnen har varit ute o lekt, hoppas att de inte blir smittade. Nu på kvällen hade vi lite mys med chips och popcorn och så tittade vi på Sunes sommar som Aydah verkligen gillade. Haha sen började hon plötsligt gråta förtvivlat på kvällen och när jag frågade sa hon att hon var ledsen för att "den där pojken bara fick ringar" Haha ni vet när Sune vill ha de där örhängena ur automaten för att ge till tjejen han gillar, men ut kommer bara dödskalleringar. Det gjorde tydligen stort intryck på Aydah:-DSenare på kvällen när Isaam o Mohammed hade somnat så kollade vi på Gilbert Grape o då var det väldigt många funderingar hon hade kring den tjocka (eller snarare sjukligt feta) mamman. Hon frågades flera gånger hur mamman hade blivit då tjock och så frågade hon om det är sådär tjock jag måste bli för att bebisen ska komma ut. Haha jag försäkrade henne om att sådär tjock behövde jag inte bli och det behövde hon inte vara orolig för. Sen frågade hon ställa cirka fem frågor i minuten tills hon till slut somnade. Men istället för att gå och lägga mig nu ska jag underhålla en liten Mohammed som plötsligt kl. 2 på natten vaknat och vill leka. S åå nu har jag tagit honom till vår säng så får han ligga i mitten o leka o snacka bäst han vill för jag tänker iaf sova. Nog för att föräldraskapet är ett 24- timmarsyrke men någon måtta får det vara:-D

Det blev fortsatta kräkningar under dagen och jag har känt mig otroligt däckad. Att sitta på balkongen i kvällssol och äta inbakad oxfilé med potatisgratäng känns ganska långt borta just nu. Jag har i princip bara legat i sängen idag och mot kvällen började jag må liiiite bättre men fortfarande däckad. Fick i mig några gifflar på kvällen iaf men middag orkade jag bara två gafflar. Jaja nog med självömkan:-o

Jag trodde att det var slut med infektioner för i år men tydligen inte för imorse vaknade jag o kände mig som en riktig rugguggla. Jag hade ont i hela kroppen, ont i huvudet och ont i halsen. O nu har jag dessutom kräkts, en av mina hat- aktiviteter. Skönt är iaf att barnen är på förskolan så man får vila. Och till råga på allt får jag inte gosa med Hammody nu för o kanske iaf ha en chans att han inte ska bli smittad. För vid mag- eller kräksjuka så blir han DEFINITIVT inlagd. Nej nu ska jag gå och lägga mig och invänta nästa kräk- attack. Men jag hoppas på ett mirakel och att det inte blir nåt mer kräkande.

Jag är med i en grupp på Facebook för föräldrar som har barn med DS. Det är väldigt skönt att gå in där och läsa om olika erfarenheter och känslor, ofta känner jag igen mig. Men ibland känner jag mig också utanför. Det händer ibland att någon uttrycker lättnad över att deras barn inte har hjärtfel och då kan jag känna mig rentutav avundsjuk. Det verkar precis som att likt barn med DS är skräcken för gravida mammor så är hjärtfel skräcken för DS- föräldrar. Jag vill också planera att bygga staket när Mohammed blir fyra år, eller om vi ska välja vanlig klass eller särklass. Jag vågar inte tänka på allt det där innan Mohammed genomgått sin operation. Igår var vi på barnkalas hos min syster och då frågade min systerdotter mig vad min högsta dröm är, förutom nåt med barnen. Jag kom på sedan när jag tänkte på frågan hemma att det återstår inte några högsta drömmar för mig, jag är väldigt nöjd med livet. Den allra största drömmen jag har är att Hammodys operation ska gå bra och att vi ska få leva lyckliga utan ett ständigt svart moln över oss. Den känslan fantiserar jag om varje dag, ibland lite och ibland mycket.

Ja ni jag har inte många kommentarer. Hade tänkt att gå med barnen till Kristall- parken idag men det blir ingenting med det. Annars händer inte mycket. Mohammeds knapp- operation blev uppskjuten till den 3 maj, narkospersonalen vågade inte riktigt söva honom när han varit förkyld så nyligen. Och det kanske är lika bra, bättre att ta det säkra före det osäkra. Nästa vecka ska han få sista dosen RS- vaccin och dessutom måste vi byta ut sonden, för den har han haft i över en månad nu.

Ja jag har en förmåga att trivas som bäst med att somna med ett jädra liv utanför fönstret. Därför passar det mig ypperligt att jag och Hamody fått ett rum riktigt nära helikopterplattan, med helikoptrar som avgår och ankommer stup i kvarten. KB

Nu har jag bestämt mig för att lägga bort min smartphone på obestämt tid. Den gör mer skada än nytta. Man inser inte hur mycket tid man faktiskt lägger på : INGENTING. Att kolla facebook fast man redan kollat den fem gånger samma dag. Att gå in på en blogg som man redan tröttnat på. Massa skit helt enkelt, ursäkta uttrycket. Eller, det kan vara roligt och intressant om man gör det någon gång om dagen. Men inte så fort man får en "ledig" stund. För under den lediga stunden kunde man fått ett leende av sitt barn, pratat med en kompis i telefon o fått.höra dennes röst, man kunde göra massa saker som är en större upplevelse än o bara stirra in i en dum telefon. Jag vill försöka göra mer saker. Allting handlar så mycket om teknik nu för tiden. På gott och ont. Det är jag trött på.

Va tråkigt jag har just nu. Vi har precis ätit middag, stekt lax med orientalisk potatissallad och tzatziki. Fast gurkan var slut så det fick bli morötter istället. Nu ska jag mata Hammody och sen ska jag nog slänga ihop en fryst citronkaka. Det är en av smakerna från min barndom. Älskar den fortfarande. Annars har Isaam blivit sjuk och har rätt hög feber. Han är riktigt hängig stackaren. Måtte bara inte Hammody bli smittad. För nästa vecka har vi narkosbedömning inför knapp- operation, Tittut och dessutom kommer min syster från Vetlanda på lördag. Så det passar sig verkligen inte att NÅGON är sjuk. Men det gör det väl aldrig. Känner mig lite nedstämd men vet egentligen inte varför. För jag har ju allt en människa kan önska sig. Jag är väl bara uttråkad och det är ju faktiskt bra att vara ibland. Men det blir nog bättre om jag går och slänger ihop kakan nu. Men först ska jag ju mata Hammody. Något som normalt sett brukar inledas med en attack av kramar och pussar från min sida. Detta vill jag dock avstå nu när Isaam är sjuk, så inte Hammody blir smittad, för man vet ju aldrig om har smittat mig redan. Men att avstå att pussa på Hammody är lika svårt som att simma över Atlanten i 50 minusgrader ungefär.

Det blev helt för idag. Vi vågade inte gå på föräldragruppen eftersom Mohammed fortfarande hostar lite, och det kan ju vara fler av barnen där som är infektionskänsliga. Så istället har jag röjt upp i garderoben och så har jag hämtat ner Isaams kläder från vinden, som nu passar på Hammody. Så de har blivit tvättade och vikta. Barnen har varit ute och lekt hela dagen tillsammans med Ayman som byggt på sandlådan. Nu börjar den bli klar, tror att det nog blir sandpåfyllning imorgon eller i övermorgon.

Ja en sådan upplevde jag idag eftersom min systerdotter tog med sig diverse ljuvliga bakverk från konditoriet där hon praktiserar. Jag tryckte i mig biskvi och kärleksmums o sek blev det lite kvar som jag avnjöt senare på kvällen. Efter att vi ätit och fikat så begav vi oss till Vivelparken där vi hade riktigt trevligt, framförallt barnen. Sen gick vi till en annan park där mina systerdöttrar bad på en uppvisning i linbanekonst:-D En super eftermiddag! På kvällen har vi bara degat. För övrigt fick vi komma hem från sjukhuset för en vecka sen precis nu, man kan ju tycka att jag borde ha skrivit om detta men jag har varit alltför upprymd för att orka sitta still framför datorn. Det var självklart fantastiskt att komma hem. Nu blir det Inshallah ingen inläggning förrän Hammodys knapp- operation den 16 april.

Nu har vi varit och lämnat av Ayman och Hammody på sjukhuset. Imorgon ska vi åka dit tidigt på morgonen för Hammody ska göra ultraljud och det vill jag ju vara med på. Får se hur barnen sköter sig.Får se om det blir nåt Tittut för oss på tisdag. Jag börjar tvivla på det. Känns som vi varit på sjukhuset hur länge som helst nu.

Vi har haft dagspermissioner både igår och idag. Igår var det riktigt trevligt men idag har det varit rent av otrevligt. Isaam satte sig nämligen på toaletten för att kissa men halkade ner med hela rumpan i toaletten och började gallskrika och gråta. Jag tog så klart upp honom och tröstade honom men såg plötsligt att hela min hand var HELT blodig. Då såg jag att det var ett STORT köttsår lite ovanför stackars Isaams rumpa. Alltså det var s åå djupt så man såg flera olika hudlager och det blödde jättemycket. Jag tryckte papper emot och försökte lugna honom. När han lugnat sig skrek jag till Ayman att han skulle komma samtidigt som jag själv började gråta hysteriskt. Då började såklart Isaam gråta igen och så sa han "förlåt mamma". Min lilla plutt trodde att han hade gjort nåt fel eftersom jag grät. Jag tittade honom i ögonen och sa till honom att jag inte var arg på honom utan att jag grät för att jag tänkte på hur ont det måste ha gjort. Ayman var den som betedde sig något rationellt och hämtade alsolsprit och plåster. Fast han såg rätt skärrad ut han med. Sen åkte vi allihopa till Akuten där vi blev sittande i typ två timmar. Ayman, Aydah och Hammody satt i bilen o jag och Isaam gick in och till slut fick vi träffa läkare som plåstrade om ordentligt och övertygade mig om att det inte behövde sys. Sen fick Isaam en Piggelin av henne. På hemvägen stannade vi vid Coop och jag gick in med Aydah och Isaam och handlade lite. Isaam fick köpa nåt gott för att han va så modig och då valde han ett paket vindruvor:-D Sen köpte vi ett storpack glass. När vi kom hem lagade Ayman en god pasta med sallad. Så dagen har varit rätt trevlig mot slutet iaf.

Är hemma med barnen som gått och lagt sig. Saknar Mohammed och Ayman. Speciellt min lille gullgubbe Mohammed. Har är beroendeframkallande.

Jag läste nyss en tråd på Familjeliv om gratisgrejer man kan få som gravid:-D Då infann sig faktiskt lite graviditetsyra:-D Känns lite som när jag väntade Aydah och Isaam. Jag vågar knappt dock tänka på eller skriva om det för jag är så rädd att nåt ska gå eller vara fel. Men jag försöker förlika mig med tanken att det inte är något jag kan påverka OCH att de allra allra flesta bebisar faktiskt föds friska. Solskenet som sprider sig i vårt rum på q63 gör också att jag börjar känna lite livslust igen. Mina tankar fylls inte endast av hjätfel, saturation och andningsfrekvens. Jag fantiserar om vad vi ska göra när våren kommer och inte minst sommaren. Jag funderar överhuvudtaget på vad vi ska göra när vi får komma hem. Jag ska baka och pyssla och vår- storstäda, fixa lite med inredning och FRAMFÖRALLT vara lycklig att alla är hemma. Sen ska jag nog gå till babybutiker och kolla på babysaker. Det finns utan tvekan efter tre barn ingenting som jag behöver så jag kanske köper max på sin höjd ett litet rosa plagg. Men det är ändå mysigt att strosa runt och kolla. Men detta blir självklart tidigast i april så alla de värsta virusen och bakterierna är borta. Vad händer då med Mohammed just nu? Jo han är sig själv igen men vi blir dock kvar några dagar för att saturationen ska stabilisera sig både på natt och dag. Hammody och jag rätt mysigt här på q63, vi pratar om allting och jag får självklart alla de svar jag vill ha av honom:-D Han har utvecklats en hel del fast vi legat på sjukhus en månad nu. Han är på väg att snurra runt, han griper efter saker och han är riktigt duktig på att läsa av känslouttryck och härma dem. Att se honom utvecklas gör att jag känner ännu större sorg för hans hjärtfel. Jag önskar så att han kunde få vara ett barn med "bara" Downs Syndrom. Jag vet att DS inte är så bara egentligen och inser att jag antagligen kan förringa andra DS- föräldrars känslor och sorg över att deras barn har DS. Men jag Ka ju bara säga hur jag själv känner och det är faktiskt att DS är "bara". Säkert kommer det kännas kanske jobbigare i framtiden när man märker ännu mer att Mohammed är annorlunda. Men just nu kan jag inte känna det. Han har ju allting som man kan önska sig av en bebis. Han skrattar och jollrar och sparkar med benen i luften. Visst har han inte alls de färdigheter som andra bebisar i samma ålder, men det struntar jag ärligt talat i. Just nu i alla fall. Jag vill bara att nästa operation ska vara avklarad så jag slipper ha den här STÄNDIGA oron och ångesten över hur det ska gå. S amto