jagochmohammed

Idag vig lämningen så möttes jag av något mycket skrämmande på ytterdörren till Isaams avdelning! Nämligen en stor varningsskylt för LÖSS! Yes thats right folks, jag är numera en officiell småbarnsmamma. Så efter förskolan (jag hämtade ju bara Isaam idag eftersom Aydah skulle gå hem till Reuben) så tog jag och Isaam en promenad och delade ut de sista korten till kalaset, köpte varsitt glasspaket och sedan gick vi direkt hem och rakade oss. Eller rakade Isaam rättare sagt. Imorgon ska jag beväpna mig med luskam och schampoo så att jag är beredd när lössen anfaller. För jag antar att man inte slipper, de verkar ju smitta rätt så rejält de där små krakarna. Om 45 minuter ska jag och Isaam gå och hämta Aydah. Det ska bli riktigt spännande att få höra hur det har gått. Men innan dess ska vi äta lite och så ska jag nog koka te till Ayman, han ser alldeles förfrusen ut efter att ha varit ute och murat hela dagen. Det är ju inte precis sommarväder. Den där utlovade sommaren blev det inte mycket av överhuvudtaget i år. Lika bra att bli en isbjörn.

Idag blev det, av en slump, en riktigt rolig eftermiddag. Först var det fixardag på förskolan, så tillsammans med barnen hjälpte jag och några andra föräldrar till att städa i ett förråd på gården. Inte supermycket jobb precis men roligt så länge det varade. Efter ett tag gick vi hem, men sen kom vi på att vi ju skulle gå runt och dela ut inbjudningskort till Aydahs kalas. Så vi droppade av Isaam hemma och så gick jag, Aydah och Amirah runt och delade ut korten. Det här med barnkalas, det är ju ett kapitel för sig. Eftersom vi aldrig själva anordnat och heller inte varit på så många så vet vi inte riktigt hur man gör eller hur man ska bjuda. Men vi kom fram till, att eftersom trädgården är uppgrävd och kalaset kommer äga rum i kyliga november, så kommer vi inte ha möjlighet att vara ute. Och typ 12 barn inomhus är kanske ingen hit, det blir antagligen så mycket att det bara blir rörigt och kanske inte speciellt roligt. Så jag och Aydah bestämde tillsammans att vi skulle bjuda de fem tjejer som hon leker mest med på förskolan. Eller rättare sagt, det är i princip bara de hon leker med så valet blev inte så svårt. En av dem är dock rätt ny på förskolan så henne hade vi inte adressen till, men jag ska försöka luska ut det under morgondagen. Tre stycken visste vi precis var de bodde och den fjärdes mamma träffade jag på fixardagen och gav då kortet till henne. Sedan när vi var på väg hem, efter att ha delat ut alla korten, så träffade vi denna mamma och hennes dotter igen. Efter att vi tagit sällskap en bit så frågade vi om de ville komma hem till oss och det ville de! Jag har bara hejat på den här mamman förut, vi har alltid lämnat på olika tider så vi har aldrig pratat särskilt mycket förut. men oj vad hemma jag kände mig med henne! Det kändes som någon jag hade känt riktigt längre, det blev inte ens någon pinsam tystnad, fast tyst var det inte heller särskilt ofta eftersom vi hade hur mycket som helst att prata om. Det var verkligen otroligt trevligt, det slutade med att vi åt middag och fikade tillsammans. Ja, det var min dag det. Nu sitter jag och ska beställa foton till framkallning på Internet. På Fujifilm har de just nu att man får framkalla 100 bilder gratis.

Jag vill bara poängtera för alla att jag egentligen har en bra grammatik. Min iver inför att få ur mig mina känslor samt min bristande känsla för att skriva på iPod får mig dock att känna mig som en SFI- student, när jag efter att jag publicerat ett inlägg, läser igenom dem.

Jag har massa saker som jag under de senaste dagarna tänkt på att jag vill logga om, men det försvinner ur huvudet lika fort som det kommer. Jag har verkligen extremt dåligt minne just nu. Ibland har jag faktiskt seriöst haft tanken att jag har någon sorts minnes-sjukdom. Men jag borde ju vara lite för ung för det. Apropå ålder, jag har ju nyligen fyllt 29 år. Jo, faktiskt helt okej. Rynkorna blir ju inte fler för att jag erkänner det. OCH, jag blir faktiskt klokare för varje år som går, det inser jag. Nu är det två veckor kvar i det fria, sen börjar isoleringen. Fredagen den 2 november blir barnens sista dag på förskolan och det är också dagen för Aydahs första barnkalas. Mamman när något nervös kan jag säga. Men jag säger som en kompis: vad är du nervös för egentligen? Barnen kommer inte ha tråkigt, för du kan själv vara som ett barn, på ett fint sätt menar jag. Ja precis så skrev hon, och jag blev faktiskt riktigt glad. För jag älskar vuxna som fortfarande kan vara barnsliga och ta fram en lekfull sida. En sådan förälder borde ju alla barn vilja ha. Haha Mashallah på mig:) Dagordningen för de närmaste två veckorna är annars besök hos kardiologen, sjukgymnastik, planering inför kalaset, premiär för att Aydah att för första gången gå hem till en kompis efter förskolan. Ska bli spännande att se hur det går, som tur var är det en kompis som bor riktigt nära, om Aydah skulle längta hem. Men jag tror faktiskt det kommer gå riktigt bra. På tisdag är det som sagt kardiologbesök för Mohammed. Vi ska träffa en specialist- tandläkare samt få influensa- vaccin. Det blir kanske sista gången vi är där innan operationen, eller så vill de att vi kommer tillbaka ganska nära inpå. Puh nu känner jag i hela magen hur nervös jag blir bara jag skriver om operationen. Jag får nästintill lite olustkänslor när jag tänker på, avdelningen, Ronald- huset, ja Lund överhuvudtaget. Och, konstigt, nog, tvärtom också. Blir glad när jag tänker på dessa platser. För de gånger vi varit där har allt gått bra och vi har till och med haft en mysig tid där tillsammans. Som sagt, om jag bara visste säkert att allt skulle gå bra så, skulle jag nog se fram emot vistelsen där. För det blir en operation mindre att göra i framtiden. När jag tänker på operationen så tänker jag ofta på morgonen, innan vi ska lämna Mohammed till narkos- personalen. Kvällen innan ska han badas. Inför senaste operationen så började jag gråta när jag skulle Emla Mohammed och sedan sätta på plåster över salvan, för det gick inget bra och jag antar att minsta lilla då utlöste mitt gråt. Sen lugnade jag ner mig efter en stund och höll mig lugn under vägen från Ronald- huset till sjukhuset. När jag skulle anmäla i receptionen på Avdelning 67 så satt gråten i halsen, men det inte förrän i hissen på väg upp till operationsavdelning, efter diverse förberedelser på avdelningen, som jag inte kunde hålla mig mer. När vi väl kom fram till narkospersonalen såg jag väl halvt rödgråten ut men ärligt talat så brydde jag mig inte alls. Det var liksom inte läge för att skämmas för att man visade sina känslor just då, jag som annars inte gillar att gråta framför folk. Undrar hur det ska bli denna gång, om jag eller Ayman ska följa med in till sövning. Jag tror att jag vill göra det. Även om det är jobbigt. Ååh, det var riktigt skönt att få ur sig detta. Nu ska jag gå och lägga mig.

Är det någon annan än jag som sett den och som retar sig på att karln bränner den 1 miljon dollar som frun fått för att ha prostituerat sig, på en jäkla flodhäst? Jag kan komma på ett antal saker som hade varit bättre att spendera dem på. Okej, jag förstår att han hade en poäng, men hallå: en miljon dollar! Att han överhuvudtaget lät frun gå med på förslaget var ju vidrigt enligt min mening. En sån man hade jag dumpat illa kvickt. Idag har jag varit ensam (!) med alla fyra barnen och handlat. Det gick över förväntan, Aydah och Isaam fick köra varsin vagn och hjälpa till att plocka ner grejer. Och antagligen var det väl det utlovade tuggummit i slutet av handlingen, som lockade. I fredags var Mohiammed och Amirah hos mamma och pappa så att jag och Aydah och Isaam kunde gå på Barnmässan. Det var riktigt roligt och jag fick en del goodiebags (hör på den kära vän K), och barnen pysslade ihop kalas-hattar, åkte små bilar, gjorde äppel- avtryck och åkte skridskor. Eller det sistnämnda var det rättare sagt bara Aydah som gjorde, men hon åkte så det räckte för oss allihopa. Jag tror hon åkte i åtminstone enoch en halv timme och så hittade hon en kompis också. Isaam fick jag underhålla med annat under tiden. När Aydah först började åka kunde hon knappt stå upp men hon levde upp till talesättet som säger att "barn lär sig fort". Det var en riktigt trevlig dag.

Mohammeds operation börjar närma sIg. Den 27 november är det ju dags Inshallah. Det är en bitterljuv känsla som tränger sig på när jag snuddar vid tanken på att lämna Mohammed hos kirurgerna. Vilken härlig känsla att få lägga en lyckad operation bakom sig, lämna Lund för sista gången och aldrig återvända. Bara åka hem och fortsätta leva men med en hel bergskedja mindre på våra axlar. För det är så det måste bli Inshallah. Mohammed bara måste klara sig, och även om jag vet att det aldrig finns några garantier för något i livet, så försöker jag skjuta undan tankarna på att det i vissa fall inte går som man tänkt. Men operationen måste ju göras och både läkare och kirurger verkar hoppfulla så det är väl det man får luta sig mot. Men om man säger så här: jag kunde inte vara gladare över att jag har börjat gå hos en psykolog. Imorgon ska jag dit igen och jag hoppas att det blir lika befriande som sist. Och om jag börjar gråta den här gången så ska jag inte skämmas lika mycket för det som jag gjorde sist. Det är ju faktiskt den här kvinnans jobb att få folk att börja gråta. Nej nu ska jag ta och njuta av den här soliga förmiddagen. Med en promenad i solen kanske? Icke sa Nicke, jag ska tillbringa förmiddagen i min ljuvliga säng, med Mohammed sovandes bredvid mig och Amirah sovandes i sängen bredvid. Glo på Desperate Housewifes och smaska på choklad. För imorgon ska jag nämligen börja mitt nya nyttiga liv. Jag tog nämligen nyss ett kort på mig och Mohammed, ni vet ett sånt där foto som man själv tar genom att hålla upp mobilen. Jag såg fram emot en mysig mamma- son bild. Och en gullig liten son var precis vad jag fick, men vem var det som satt bredvid? Någon som påminde mig om den feta mamman i Gilbert Grapefrukt. Och även om jag minns att jag tyckte hon var rätt gullig så är det inte min avsikt att komma upp i hennes kropps- volym eller vad man ska säga. Nu kanske ni tycker att det verkar dumt att sitta och trycka i sig en chokladkaka. Men ALLA mina viktnedgångar, dvs en efter Aydah och en efter Isaam, har startat med en svullarkväll. Så, nu har jag avhandlat ett seriöst ämne och ett mindre seriöst (men ganska viktigt ändå). Skönt att få lätta sitt hjärta.

Här pågår fredagsgos för fullt. Vi hade turen att trycka över till sjuan precis när Alvin och gänget 2 började, så det sitter kidsen bänkade framför nu. Mohammed och jag chillar i soffan. Myspys. Har för övrigt haft två roliga dagar, mamma och pappa har varit här,pappa har jobbat med Ayman på tomten och jag o mamma har haft det trevligt. Imorgon ska Isaam till tandläkaren för första gången till hans stora förtret:) Sen ska vi träffa syrran med kids i en park i Stuvsta. På söndag ska jag på litet bröllop. Mys!!!

Det är sällan man träffar människor som man inte känner så väl men som verkligen når ens hjärta. Två sådana personer har jag träffat den här veckan. Först i måndags när jag var hemma hos en kompis mamma, som också har ett barn med funktionshinder. Det samtalet bjöd på mycket känslor och hög igenkänningsfaktor för mig. Och i torsdags var jag hos psykologen, som verkligen visste vilka knappar hon skulle trycka på för att få mig att visa mina känslor. Det är inte riktigt likt mig, men kändes väldigt befriande. Jag mådde riktigt bra när jag gick därifrån. Annars har det inte hänt så mycket. Mohammed står nu officiellt på väntelista för operation. Men det blir nog tidigast i slutet av november trodde de. Psykologen satte som tur var upp ett antal tider så jag ska försöka hålla min oro i schack och inte låta alltför mycket tankar gå till operationer, utan njuta av livet som det är just nu. Imorgon blir det en dag hemma. Nästa vecka bjuder på sjukgymnastik för Mohammed, besök hos härlig väninna, Tittut och permanenta lösögonfransar. Hehe! Det ska bli spännande.

Mitt inlägg var ju inte klart. Vid tvåtiden kom mina systerdöttrar och Aydah vilket var väldigt mysigt. Aydah hade haft det jätteroligt och innan hon åkte hem hade de haft picknick i parken, vilket Aydah lyriskt berättade om. Lite sensenare kom mina föräldrar o vi åt tillsammans, Ayman lagade Ros Ghidra, det är ris blandat med vitlök och kikärtor med kött till. En lång och rolig dag helt enkelt, som avslutas med titt på en serie på TLC om mammor sm handlar med rabattkuponger och på detta sätt får typ allting gratis (!). De måste ha något annat system med kuponger i Usa för här skulle det ju aldrig kunna bli så billigt. God natt allihopa, imorgon är en ny dag.

Det hände just nåt helt fantastiskt som får mig att känna mig såå nöjd med mig själv. Vår torktumlare har betett sig väldigt konstigt på senaste tiden, den torkar en liten stund men sen slutar den och lampan som indikerar att kondensbehållaren är full, börjar blinka. Detta trots att behållaren är helt tom. Iaf, jag o Ayman rengjorde på alla möjliga vrår o hörn, bort med allt ludd osv. Men inget hände. Då gick jag in på Internet o läste om många andra som hade haft samarbete problem och det var en som tipsade om en hemlig lucka i botten på utrymmet för kondensbehållaren. Tataa!! Vi hittade luckan och fick upp den efter mycket om och men, och jag säger bara, dvardet snuskigt!! En redig sörja. När vi hade rengjort ordentligt så skruvade vi tillbaks allt o nu funkar den perfekt. Det kändes så bra, vi hade nästan gett upp o tänkte ringa en reparatör men det är ju inte gratis precis. Det är sällan jag verkligen försöker fixa nånting men det kändes så bra så jag tror jag ska fortsätta försöka fixa o laga grejer. Det var ju i för sig Ayman som gjorde allt praktiskt men det var jag som inte gav upp och hittade svaret på hur man skulle göra. Hehe nog om det. Dagen i övrigt har också varit trevlig. det snuskigt!! En

Ja trot eller ej men jag lever trots att det inte märks här på bloggen. Eller man kanske skulle säga tvärtom, ju mer jag lever desto mindre är jag på bloggen. Tråkigt nog, men det är svårt att hitta tiden. Hur som helst, det har hänt en hel del sen sist. Viktigast av allt är att Hammody genomgått sin kateterisering med gott resultat så nu väntar den tredje operationen som blir av någon gång under hösten/vintern Inshallah. Ska skriva mer om det senare. Just nu ligger Amira bredvid mig och sover, Isaam ligger i Amiras säng och Hammody i sin egen. Aydah sover över hos sina kusiner o idag har hon haft myskväll med den äldsta kusinen, mysigt för Aydah att få lite tid ensam med henne. De har haft jättemysigt, gjort pärlhalsband, bakat chokladbollar, tittat på film o ätit godis. Tur för Aydah att hon har en sån snäll kusin, blev alldeles rörd när jag hörde vilka mysiga planer min systerdotter kokat ihop för kvällen.

Under sommaren har vi vistats ovanligt lite på sjukhus. Hammody har hållit sig frisk och Aydah, Isaam och Amira med. Däremot fick Amira göra sitt premiärbesök på akuten efter att ha ramlat ur vagnen då den välte när Isaam hängde på den. Men det gick Alhamdulillah bra. Tankarna och oron kring Hammody har också gått på semester ett tag, om än i alla fall lite mini- semester, även om de aldrig lämnar mig helt. I förrgår kom oron dock tillbaka med en skräll, då Hammodys sköterska ringde för att meddela att det blir kateterisering redan den 5 september, betydligt tidigare än vad vi trodde. Samtidigt tycker jag det är skönt att få de gjort så att vi förhoppningsvis kan gå vidare till operation och få det avklarat. Operationen måste gå bra Inshallah. Något annat kan bara inte ske. Ja nu går oron på högvarv kan jag bara konstatera. På mitt nattduksbord ligger en fantastiskt underbar dikt som jag fått av min systerdotter och som får mig att bli glad varje gång jag läser den. Sådana små saker får en glömma oron för en stund. Det är väldigt skönt. Håll utkik för imorgon ska jag berätta om ett väldigt fint möte jag hade med en annan ds- mamma på Ikea igår när jag var där med min väninna Karima. Det var extremt trevligt och upplyftande.

Jag kämpade på med lustgasen och eftersom jag hade en tryckmätare på grund av mitt tidigare kejsarsnitt så kunde man se när en värk var på väg och på detta sätt kunde Ayman hjälpa till och säga åt mig när jag skulle börja andas. Det blev bara värre och värre och när barnmorskan kom in för att undersöka mig så var jag inte glad som en lärka precis. Hon konstaterade att jag var öppen sex cm och sa att det här ju faktiskt riktigt smidigt och snabbt. Då skrek jag bara" det går ju för fan inte alls smidigt, varför ljuger du för mig". Sen hörde jag hur hon muttrade att hon i alla fall tyckte att det gick bra. BM tyckte nu att det var dags för mig att gå på toa men eftersom jag vägrade släppa lustgasen så fick jag en mobil liten toalett. Jag körde ut Ayman ur rummet och sen när han och BM kom tillbaks så skulle hon väga den lilla infällda pottan. Jag gick runt lite och sen ville hon att jag skulle sitta i skräddarställning på sängen. Det ville inte jag men hon insisterade och den här kvinnan var som sagt inte någon som man sa nej till precis. Jag satt så en rätt lång stund och vid det här laget såg Ayman helt gråtfärdig ut. Barnmorskan och undersköterskan kom återigen in och den här gången föreslog de en EDA. Jah sa först nej men sen tackade jag ja. När jag väl hade tackat ja så kändes det som att varje sekund tills narkosläkaren kom var en ren kamp. Så ÄNTLIGEN kom han, hur han såg ut har jag ingen aning om men han hälsade på Ayman och sen bad han mig sitta upp och kuta med ryggen. Det fifflades och prasslades hit och dit och till slut hörde jag att alla konstaterade hur duktig han var. Då halvskrek jag bara " ja visst är han duktig men är han här för att dricka kaffe eller för att ge mig bedövning" Då skrattade alla bara och Ayman sa att den som skulle dricka kaffe var han. Nu efteråt konstaterar jag att läkaren måste varit extremt duktig eftersom jag knappt kände någonting. Nu trodde ju jag att jag skulle få vila men tji fick jag, när jag väl hade fått EDAn så gick det undan och jag var snart helt öppen. Nu skulle det alltså krystas och jag var LIVRÄDD! För den som inte krystat ut ett barn så kan jag berätta att detta är en smärta som knappt går att beskriva men bara det att den får vuxna annars civiliserade kvinnor att gallskrika framför främmande människor, säger väl en del. Men nu fanns ingen återvändo. För varje krystning kom vi längre på vägen att f åå vår lilla Amira och som i en dimma såg jag en genomsvettig Ayman stå och gråta bredvid. Jag hörde honom säga till BM att jag hade det jättejobbigt och han tyckte att det skulle komma någon och lägga sig på min mage och trycka ut ungen.Men hon berättade att man inte får göra så nu för tiden. Hur som helst, plötsligt var huvudet ute men värken tog slut. Men det gjorde så sjukt ont att jag fortsatte krysta ändå, varpå BM tryckte mot barnet och sa åt mig att sluta krysta för annars skulle det spricka mycket. " Jag struntar i hur mycket jag spricker " skrek jag och krystade på ändå. Men hon kom inte ut ändå. Jag vilade lite och snart kom nästa värk och då tog jag i som bara den. Ut kom lilla Amira och smärtan var som bortblåst. Hon kom direkt upp till mig och jag mindes lukten av nyfött barn. Att beskriva känslan när man ligger där med sitt nyfödda barn går inte heller att beskriva. Det är en känsla som inte går att köpas för pengar, inte ens om man var ägare av världens samlade inkomster.

Vi slutade ju vid att min nya Swedish Nazi- barnmorska kom in I rummet. Haha hon var inte nazist alltså men eftersom hon klampade in som en soldat och har order till alla så blev det mitt nya smeknamn på henne. Hon konstaterade omedelbart att jag hade feber, ville att jag genast skulle dra av mig samtliga kläder (jag hade liksom bara förlossningsskjorta på mig, inte precis pälsjacka och bävermössa) samt beordrade Ayman stänga dörren. Hon var så dominant att till och med Ayman såg lite små- skraj ut och omedelbart gjorde som hon ville. Efter ett tag började det nu göra så ont att jag ville ha lustgas. Det fick jag och det var lika fantastiskt som det brukar vara, i början tar det verkligen bort allt det onda. Ursäkta mig hurrni men nu har Isaam vaknat och börjat skrika pik- unge så det får bli del 3 ikväll Inshallah.

Nu har det varit två riktigt fina dagar efter varandra. Det är skönt, jag behöver verkligen sommar efter den jobbiga vintern som ju tillbringades till stor del på sjukhuset. Igår var det sleep-over som gällde, Amelie och killarna va här och vi skulle kolla på film. Så mycket film blev det inte haha, Aydah och Isaam var helt uppskruvade och hoppade runt hit och dit. Efter ett tag blev det istället restaurang- severing i lek- köket och Wilmer serverade mig och Amelie två utsökta gourmet-middagar. Sedan var det dags för sömn och det blev verkligen en historia för sig. Det var tänkt såhär att Wilmer skulle sova uppe hos Aydah, Adam och Josef skulle sova nere hos Isaam och Amelie skulle sova i soffan. Men det hela slutade med att Aydah sov i Amiras spjälsäng, Amelie och Wilmer i dubbelsängen bredvid, Adam och Josef sov ensamma i Isaams säng, jag och Amira i Aydahs säng och Ayman och Isaam på golvet i vardagsrummet. Den enda som sov i sin egen säng var min lilla Mohammed. Det var en upplevelse kan jag säga.

Ja det har jag haft idag. Min pappa och systerdotter hade kalas tillsammans och det Bjöds på diverse godheter. Barnen skötte sig faktiskt bra förutom på slutet då Isaam började spåra ur lite men han var nog riktigt trött då för han somnade fort i bilen på väg hem. Vid ett tillfälle på kalaset så slog det mig hur fort tiden går. Det var när jag iakttog mina systerdöttrar som stod och pratade med sin kusin. Det känns som att de här tjejerna sprang omkring i små klänningar och flätor och lekte med dockor typ i förrgår. Men så nyligen var det ju inte, där stod de nu framför mig, snyggt klädda, välfriserade och moderna. Jag funderade på hur Aydah kommer se ut när hon blir större. Vad kommer hon att ha för intressen, hur kommer hon att klä sig? Plötsligt fylldes jag av en känsla av hur spännande framtiden är, det var länge sedan jag tänkte så. Jag ser ofta med skräck på framtiden, eller rättare sagt är det Hammodys tredje operation som håller mig i skräck. Jag vill bara få den avklarad, samtidigt som jag vill glömma bort att det ska ske.. nog om det, jag tänker inte låta ängslighetens käftar fånga mig ikväll, jag som är på så bra humör. Imorgon ska jag till föräldrarna igen och tänkte även ta en sväng förbi Farsta. Jag vill också berätta om något som jag ser extremt mycket fram emot. Det är nämligen så att näst- nästa vecka ska jag få lämna småbarnen till föräldrarna en dag, medan de andra är på förskolan. Sen ska jag alltså få göra någonting helt utan barn!! Jag har redan börjat fundera på vad jag vill göra. Det lutar mot att jag ska gå på stan med en kompis, kolla på kläder och äta i Kungshallen. Jag har nämligen kommit fram till att jag ska försöka se lite tillpiffad ut även om jag fortfarande har trettio kg kvar att gå ner. Mitt vanliga jag ignorerar utseende och allt som hör därtill när jag fortfarande är överviktig. Men det faktum att jag redan gått ner 30 samt att jag kollat på en del arabisk serier på sistone, gör att jag ska försöka se lite proper ut redan nu. I arabiska serier lyckas de nämligen se ur-läckra ut även om de är tjocka. Och då menar jag läckra!!jag ska försöka hitta en egyptisk dansklänning som jag ska ha lite läckert uppdragen på ena benet och sen ska jag stå på en stol och tvätta fönster och sjunga snyggt på en arabisk sång. Exakt som i en musikvideo alltså. Haha nu börjar jag bli trött, det kanske märks. Idag fick jag lite välförtjänt bantning haha för den uteblivna fortsättningen av förlossningsberättelse, så den utlovas härmed imorgon!

Ja det har jag haft idag. Min pappa och systerdotter hade kalas tillsammans och det Bjöds på diverse godheter. Barnen skötte sig faktiskt bra förutom på slutet då Isaam började spåra ur lite men han var nog riktigt trött då för han somnade fort i bilen på väg hem. Vid ett tillfälle på kalaset så slog det mig hur fort tiden går. Det var när jag iakttog mina systerdöttrar som stod och pratade med sin kusin. Det känns som att de här tjejerna sprang omkring i små klänningar och flätor och lekte med dockor typ i förrgår. Men så nyligen var det ju inte, där stod de nu framför mig, snyggt klädda, välfriserade och moderna. Jag funderade på hur Aydah kommer se ut när hon blir större. Vad kommer hon att ha för intressen, hur kommer hon att klä sig? Plötsligt fylldes jag av en känsla av hur spännande framtiden är, det var länge sedan jag tänkte så. Jag ser ofta med skräck på framtiden, eller rättare sagt är det Hammodys tredje operation som håller mig i skräck. Jag vill bara få den avklarad, samtidigt som jag vill glömma bort att det ska ske.. nog om det, jag tänker inte låta ängslighetens käftar fånga mig ikväll, jag som är på så bra humör. Imorgon ska jag till föräldrarna igen och tänkte även ta en sväng förbi Farsta.

Jag vill också berätta om något som jag ser extremt mycket fram emot. Det är nämligen så att näst- nästa vecka ska jag få lämna småbarnen till föräldrarna en dag, medan de andra är på förskolan. Sen ska jag alltså få göra någonting helt utan barn!!
Jag har redan börjat fundera på vad jag vill göra. Det lutar mot att jag ska gå på stan med en kompis, kolla på kläder och äta i Kungshallen. Jag har nämligen kommit fram till att jag ska försöka se lite tillpiffad ut även om jag fortfarande har trettio kg kvar att gå ner. Mitt vanliga jag ignorerar utseende och allt som hör därtill när jag fortfarande är överviktig. Men det faktum att jag redan gått ner 30 samt att jag kollat på en del arabisk serier på sistone, gör att jag ska försöka se lite proper ut redan nu. I arabiska serier lyckas de nämligen se ur-läckra ut även om de är tjocka. Och då menar jag läckra!!jag ska försöka hitta en egyptisk dansklänning som jag ska ha lite läckert uppdragen på ena benet och sen ska jag stå på en stol och tvätta fönster och sjunga snyggt på en arabisk sång. Exakt som i en musikvideo alltså. Haha nu börjar jag bli trött, det kanske märks. Idag fick jag lite välförtjänt bantning haha för den uteblivna fortsättningen av förlossningsberättelse, så den utlovas härmed imorgon!

Ja det har jag haft idag. Min pappa och systerdotter hade kalas tillsammans och det Bjöds på diverse godheter. Barnen skötte sig faktiskt bra förutom på slutet då Isaam började spåra ur lite men han var nog riktigt trött då för han somnade fort i bilen på väg hem. Vid ett tillfälle på kalaset så slog det mig hur fort tiden går. Det var när jag iakttog mina systerdöttrar som stod och pratade med sin kusin. Det känns som att de här tjejerna sprang omkring i små klänningar och flätor och lekte med dockor typ i förrgår. Men så nyligen var det ju inte, där stod de nu framför mig, snyggt klädda, välfriserade och moderna. Jag funderade på hur Aydah kommer se ut när hon blir större. Vad kommer hon att ha för intressen, hur kommer hon att klä sig? Plötsligt fylldes jag av en känsla av hur spännande framtiden är, det var länge sedan jag tänkte så. Jag ser ofta med skräck på framtiden, eller rättare sagt är det Hammodys tredje operation som håller mig i skräck. Jag vill bara få den avklarad, samtidigt som jag vill glömma bort att det ska ske.. nog om det, jag tänker inte låta ängslighetens käftar fånga mig ikväll, jag som är på så bra humör. Imorgon ska jag till föräldrarna igen och tänkte även ta en sväng förbi Farsta.

Jag vill också berätta om något som jag ser extremt mycket fram emot. Det är nämligen så att näst- nästa vecka ska jag få lämna småbarnen till föräldrarna en dag, medan de andra är på förskolan. Sen ska jag alltså få göra någonting helt utan barn!!
Jag har redan börjat fundera på vad jag vill göra. Det lutar mot att jag ska gå på stan med en kompis, kolla på kläder och äta i Kungshallen. Jag har nämligen kommit fram till att jag ska försöka se lite tillpiffad ut även om jag fortfarande har trettio kg kvar att gå ner. Mitt vanliga jag ignorerar utseende och allt som hör därtill när jag fortfarande är överviktig. Men det faktum att jag redan gått ner 30 samt att jag kollat på en del arabisk serier på sistone, gör att jag ska försöka se lite proper ut redan nu. I arabiska serier lyckas de nämligen se ur-läckra ut även om de är tjocka. Och då menar jag läckra!!jag ska försöka hitta en egyptisk dansklänning som jag ska ha lite läckert uppdragen på ena benet och sen ska jag stå på en stol och tvätta fönster och sjunga snyggt på en arabisk sång. Exakt som i en musikvideo alltså. Haha nu börjar jag bli trött, det kanske märks. Idag fick jag lite välförtjänt bantning haha för den uteblivna fortsättningen av förlossningsberättelse, så den utlovas härmed imorgon!

Idag har vi varit hos föräldrarna och haft kul, jag var iväg med pappa och Hammody till Bauhaus där jag köpte två små mattor till barnrummet som jag håller på och göra fint, en lampa till vardagsrummet och en grön liten låda som jag ska ha plåster i. Sen kollade vi på när pappa planterade en liten rabatt. Vi hängde med kussarna också såklart. Nu ligger jag här bredvid Isaam och tankarna på nästa operation kommer.. Jag längtar efter att få ett datum för att jag vill få det gjort, samtidigt som jag nästan får ångest när jag tänker på sjukhuset, gatorna däromkring, Ronald- huset.. ja jag får lite ångest av att tänka på de miljöer vi brukat vistas i när vi är där helt enkelt. Nästa gång kommer Mohammed vara så pass mycket större när vi åker dit. Ja jag vet inte hur man ska klara detta.. väntan och oro. Ska gå upp nu och sysselsätta mig med nånting så att inte tankarna kommer.

Ja det uttrycket måste Aydah ha lärt sig på förskolan i förrgår. För när hon kom hem var det typ det enda hon sa, vad man än gjorde så ba "mamma, har du släppt värsta fisen eller?". Haha supergulligt med lite tjatigt efter femtionde gången. Annars har Mohammeds andra lilla tand ploppat upp! Det märks på både humör och bajslukt måste jag säga. Men annars är han precis som vanligt, världens snällaste kille som gör sin mammas dagar så soliga även om det regnar utanför fönstret. Amira växer o frodas Mashallah. Hon är dock inte lika lugn och gemytlig som de andra tre har varit i den åldern. Nej den här donnan vill visa redan nu att det är hon som bestämmer vilket gör att hon kan skrika konstant så fort hon inte får vara hos mamma. Och så kan hon hålla på ett bra tag innan hon somnar. När hon sover är hon dock världens sötaste:-D Idag skulle vi gå till Vivelparken efter förskolan. På vågen gick vi förbi Filip o Stella som var ute i trädgården med sin pappa så vi gick in till dem o barnen tyckte såklart det var superkul att få se deras rum. Sen blev vi bjudna på middag av Stellas pappa men jag tänkte att jag kan ju ta med alla barnen till parken medan vi väntar på maten. Tji fick jag för min perfekta plan, för Aydah, som hade sin cykel med sig, cyklade rakt in i en rosenbuske och fick flera riktigt otäcka köttsår på armen. Jag ringde Stellas pappa som kom springande med en hel cocktail av plåster som såklart gjorde Aydah lite gladare. Sen gick vi en stund till parken iaf men när vi sen gått tillbaks till Stella så ville Aydah gå hem, hon hade nog lite ont skruttan. Hon kunde ju såklart inte gå heller så hon fick stå på ståbrädan, och det i kombination med lite fredagsgodis gjorde susen, för snart var hon i full gång igen. Sen skulle Isaam hjälpa mig att skala potatis och råkade skala av på tummen så blodet bara rann. Tyvärr hade jag inte tre olika sorters barn- plåster som de hade hemma hos Stella. Kände mig allt som en lite tråkig morsa då. Hej hopp nu ska jag kolla vidare på en mysig film om några ungdomar i djungeln vars huvuden blir invaderade av insekter:-D